Dags att prissätta naturvärden

Idag, dvs måndag 2 februari, åker jag sent på förmiddagen över den vackra Öresundsbron mot Kastrup. Jag måste faktiskt erkänna, så att det är sagt inför fortsättningen, att jag var en av skeptikerna, för att inte säga motståndarna till Öresundsbron. Men nu står den på plats och förenar två rätt så olika länder på ett föredömligt sätt – det finns visserligen fortfarande en del att reda ut när det gäller skatter, människosyn mm – och jag kan egentligen bara se fördelar och möjligheter när den harmoniskt svänger av ned mot tunneldelen av förbindelsen.

Jag sitter i taxin och har precis påbörjat avlyssningen av Flyga Drake av Khaled Hosseini. Vädret blir allt bättre och det är faktiskt en rätt skön och avkopplande stund. Mina ögon sveper över sundet och fastnar i nordväst på vindmöllorna som snurrar i den rätt friska vinden utanför København – kanske de en dag som idag genererar några kilowatt.

Visst måste vi göra allt som står i vår makt för att se till att vi inte egoistiskt slösar på ändliga naturresurser för energiproduktion till några få. Men vindkraftverk. Jag tror inte på vindkraft som koncept, i sin nuvarande utformning ska tilläggas. De är fullständigt förödande för landskapsbilden och ger mig associationer till det förgångna, teknik och lösning menar jag. Stora och anskrämliga är de och ger ett minimalt bidrag till vår totala konsumtion. Jovisst, varje kilowatt är en kilowatt, men i mängden av Terawatt-behov ter sig vindkraft i sin nuvarande form mer som ett exotiskt bidrag. Det står 20 st stora möllor i en snygg rad och innanför dem närmare land står sju något mindre. Ett dominernade intryck.

Dessutom tror jag på den något kontroversiella principen att vi faktiskt inte kommer att fullt ut förbruka ändliga resurser som tex olja eller uran. Jag tror nämligen att när vi väl närmar oss kritiska gränser har människan i sin obeskrivligt fantastiska förmåga att skapa, påbörjat realisationen av reella och rimliga lösningar. Ungefär som när vi som gillar rödvin låter oss stärkas av vunnen vetskap om att resveratrol ger evig ungdom – ok, det var för välsmakande ironi.

Här ter sig vindkraften snarast som ett gott experiment som definitivt inte får växa mer i omfattning. Se framför dig Kriegers flak som i form av en hel skog stå i vägen för vyn från söder över sundet med bron i kvällssol, eller det mjukt rullande öppna Skånska landskapet i dovt mullrande av vindmöllor vart man än vänder sig.

Jag omprövade mitt ställningstagande till brons berättigande och medger villigt att fördelarna nu överväger. Men när det gäller vindkraftverk i sin nuvarande utformning misströstar jag och nästan misstror ambitionerna – stenyxans tid är förbi, dags för lite mer innovativa sätt att får ut energin ur vindens kraft.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *