När jag stod i duschen efter min 15 km runda vet jag inte riktigt vad som cirkulerade i mitt huvud. Helt plötsligt mindes jag en hårt fastetsad händelse när jag var sådär en 14 år. Vi bodde då i Tun och tvärs över vägen bodde Fredriksson – detta är alltså på landet i Västergötland. Deras bondgård låg längre upp längs Tunvägen men här, på andra sidan gatan, hade de också ett mindre svinstall.
Jag har ett par skräckfyllda minnen där jag satt i vår trappa upp till övervåningen och höll för öronen allt vad jag kunde medan Fredriksson på andra sidan slaktade gris, som man gör på landet. Jag såg en gång hur de gjorde det och blev totalt skräckslagen. De klubbade suggan i huvudet med en stor träklubba och de gristjuten som följde kan jag höra än. Sen stack de grisen i halsen med en Morakniv och samlade blodet i en hink, allt medan suggan fortfarande skrek, men allt svagare. Så här i vuxen ålder har jag distans till det, men det var ett trauma i min ungdom.
Jag sätter det nu i relation till hur grisbönder idag föder upp sina grisar i Sverige, i Danmark, i Tyskland och sannolikt på fler ställen i Europa under utstuderat vidriga förhållanden. I det ljuset framstår Fredrikssons svinhantering idyllisk. Jag såg dem aldrig vansköta sina djur och deras sätta att slakta är förmodligen ett relativt humant sätt ändå.
Det samlade resultatet är ändå det att jag inte längre äter fläskkött och det skulle aldrig falla mig in att stötta en så svinaktig bransch som under tortyrliknande betingelser bara räknar pengar på bekostnad av levande väsens välbefinnande.