Tävling mot botten

Är detta vårt nya Europa?

Vi utkontrakterar till billiga Asien säger Big Pharma, Italien är jag säger Berlusconi.

Vart tar forskningen vägen?

Vår innovativa förmåga och kreativa kraft tycks inte riktigt räcka till längre, eller är det tvärt om så att det är just nu som den kommer ut i ljuset igen.

Läkemedelsbolag har gått samman för att bli större och mer kostandseffektiva. Tanken är också att genom sammanslagningar bli bättre på att uveckla läkemedel i sin förstärkta och kraftfullare forsknings- och utvecklingsprocess. Hur har det gått? Nja, kanske inte så bra. Nature skriver i sin analys Lessons from 60 years of pharmaceutical innovation att vi inte blivit bättre på att ta fram fler och mer betydande läkemedel. Nature vill se en radikal förändring – och den kommer.

If the performance of the current business model cannot satisfy stakeholders, M&A [mergers and acquisitions, min anm] are not a solution, and the process improvements and cost-cutting measures that are commonly used cannot make a sufficient difference, perhaps the industry ought to embrace more radical change and seize the opportunity to redesign the model.

De större bolagen rör sig mot emerging markets, i flera avseenden. Forskningen, inte minst den biomedicinska, utvecklas oerhört snabbt i den asiatiska delen av världen och bolagen ser bättre, och naturligtvis billigare, möjligheter växa fram.Clincial Trial Magnifier har analyserat Biomedical Publication Trends by Geografic Area och ser

…rapid growth in the number of articles is especially concentrated in a few emerging countries, notably China, India, Brazil, South Korea, Turkey and Taiwan.

De ekonomiska incitamenten har redan flyttat många aktiviteter till billigare länder, och till det läggs nu också nya forskningsmöjligheter. Självklart lockar Rest Of the World, som det benämns när man självgott sitter på vår tron och globaliseringssträvar.

Samtidigt som de stora kolosserna konstaterar att det där med att krysta fram två nya läkemedel per kalenderår inte ger framgång vare sig för sig själva eller för vårdgivare börjar flera mindre bioteknikföretag växa fram med nya friska idéer, klara vetenskapliga framsteg och betydande möjligheter att utveckla läkemedel som kommer till marknaden när de är mogna och inte när årsmålen ska prickas av.

Reuter skriver om det i Killing research no certain cure for Big Pharma:

Furthermore, much of the ground-breaking work is now coming out of small, nimble biotechs rather than Big Pharma.

Men vad håller egentligen de stora på med? Är det bra att nedmontera den egna forskningen för att alltmer luta sig mot nya externa allianser och forskningsmöjligheter i framväxande regioner?

”Does anyone ever get the feeling it’s a race to the bottom?” one anonymous insider commented in a blog posting, following Glaxo’s announcement on Thursday.

Reuter funderar vidare:

The question now is how far the process can go.
”We need to see an uplift in productivity from R&D,” said Mike Ward, a veteran industry watcher at Ambrian Partners.
”But you’ve got to be careful in terms of how hard you cut because R&D is a fragile beast at the best of times.”

Överlevnad kräver nytänkande och sker inte bara genom traditionellt utvecklingsbeteende i den egna trygga domänen. Nej, vi har alltför länge blundat för vad gränsöverskridande samarbete handlar om. Ny kunskapsmark bryts genom bred och mer öppen samverkan på den globala arenan som till exempel med samarbetspartners på IT- och bioteknologiska arenanorna. Chansen finns att vi på så sätt når fram till vad vi som patienter/konsumenter faktiskt behöver och vill ha, och inte en produkt vi måste anpassa oss till.

Det är intressant att fundera kring detta för det speglar en oroväckande trend. Globalisering är bra. Den bryter barriärer och kan eliminera nöd. Alltså, det finns absolut ingen anledning att vara rädd för utveckling, inte heller utveckling i andra delar av världen. Tvärtom, men varför måste det ske på bekostnad av hur vi stimulerar och driver forskning och utveckling i Europa. Inte alls egentligen, men så länge kostnad är den enda avgörande parametern i ekvationen är vi hjälplöst efter och får väl se oss alltmer banaliseras och så småningom stå där löjligt uppklädda i våra serviceuniformer medan kunskapseruptionerna kommer från mer avlägsna epicentrum.

Vart tar förnuftet vägen?

Till denna kunskapsrörelse adderas den intellektuella utarmning som videokraten Berlusconi rattar så elegant, arrogant menar jag.

P1 diskuterade förra veckan Videocracy, Erik Gandinis dokumentär om Berlusconis skapande av en okritisk trög massa som fogligt låter sig ledas in i fascismens hägn. Filmen blev uppmärksammad bland annat för att Berlusconi utnyttjade sin totalkontroll över media och stoppade den. Det ledde ofelbart till att filmen spreds på nätet och snabbt fick en stor tittarskara i Italien. Där ser man. Hur maktfullkomlig han än är kan han inte stoppa demokratin och friheten på nätet – ännu.

Det var en seg söndag igår så det passade bra att sitta ned sent på eftermiddagen och ta in det som alltmer liknade en filmatisering av en galnings manus. Är det så att Berlusconis ikonstatus vuxit fram ur hans mediakontroll och ambition som statsman att ge sitt folk tillgång till endast ett begränsat utbud fritt från politik och värderingar, allt i syfte att få dem lydiga och medgörliga.

Är det så att detta nu också representerar den väg vi slagit in på. Uttrycker Berlusconis banaliseringsfilosofi och demokratiförakt det som blir vårt nya Europa. Tja, det återstår väl att se.