Det handlar alltså om triangelformade Falster. Ön har länge lockat och tillfället kom när det nu var min tur att arrangera Björnligans nästa vandring 4-5 september. Jag konsulterade min danske jobbarkompis Frans och fick många fina tips. Frans är förrutom god vetenskapare också fritidsbonde, och till det en bildad man med god kunskap om sitt land och känsla för naturvärden. Jag utgick från sex alternativ som alla kittlade – egentligen ganska onödigt eftersom jag hela tiden undermedvetet bearbetat östra delen av Falster. Frans och jag resonerade lite runt lokala detaljer och till slut spikade jag Korslitse som utgångspunkt för vandringen. Turen blev en syntes av mitt egocentriska behov av att äventyra och en anpassning till andras önskemål. Jag gjorde en eftergift, en Leffeanpassning, och satte Hesnæs som slutmål för dag 1.
Vädret är fantastisk. Det är synd att Bengt vek ner sig – i rättvisans namn ska sägas att han kom vinande på sin elcykel för att vinka av Björn och mig tidigt på Älvsborgsvägen. Vi parkerar vid muren och tar oss in i den lugna och vackra parken. Den så väl fungerande inbyggda endogena GPSen förlorar tydligen kontakten och i stället för att gena genom parken blir det en avslappnad rundvandring, något av en uppvärmning, som tar oss tillbaka till utgången för en nystart. Vi rundar fideikomissens huvudbyggnader och kommer in i den kilometerlånga spikraka Tromnæs Alleen som leder ner mot havet. Frans berättade att den danska nationalsången skrevs en gång just i den här allén. Nu är jag kanske inte så vådligt inspirerad av kungligheter och nationella uttryck utan tar det till mig mest som kuriosa – så lite raljerande om det kostade vi på oss som stämningsförhöjare. Vi vänder så norrut längs stranden och kan ta till oss en natur som Björn tycker sig känna igen i etapperna en gång längs Skånska östkusten. Kustlinjen i Korselitses skogsområde är fylld av mäktiga stoväxta bokar. Längre in i skogen ser det snårigare ut och kanske inte riktigt lika attraktivt. Nåväl, det är nog så att tidpunkten på året är väl vald. Jag kan tänka mig myllret av turister och kollogäster när det är högsäsong, men nu är det tyst och nästan en känsla av ensamhet i naturen.
Det myllrar inte av matställen längs vägen. Det är bra, den medhavda lunchen gör sig därför extra väl i den soliga strandgläntan. Det enda som egentligen bryter lugnet är två hästägare som leder ner sina två hästar till stranden för ett bad, antar jag.
Vi drar vidare. Björn hojtar inne i skogen. Han har spanat in trumpetsvamp. Vi kastar oss alla ner på marken för att skörda – det var länge sedan jag lämnade ett ställe med så mycket svart guld i väskan.
Väl i Hesnæs tar vi bilen till Stubbekøbing för att skriva in oss på Elverkroen. Byn är inte stor men mycket välkomnande. Vi väntar oss inte en uppsjö resturanter, men tar ändå en kvällsrunda för att ta in byn och försöka få en överblick över utbudet. Vi frågar och får ett väntat svar: Elverkroen är ett matställe, det andra är Seaside restaurant. Namnet antyder att det inte är så genuint danskt, dessbättre visar det sig vara reserverat för en privat fest. Vi tar oss tillbaka ”hem” och beställer buffé. Inget fel på den, men den har mycket karraktär av traditionellt pensionatskäk. I matsalen pågår en fest, 50-årskalas visar det sig, för en dansk tågmästare som bor i Malmö och ordnar fest i byn för att det är betydligt billigare än Köpenhamn. Vi får reda på det efter att Björn klingat i glasen och begärt ordet. Björn ställer sig mäktig upp i matsalen och påkallar födelsedagsfirarnas uppmärksamhet. Han håller ett kort anförande till 50-åringens ära – vi känner alla stolthet över medvandrarens godhjärtade insats.
Som avrundning på en finfin dag och kväll blir det ett par öl på rummet och inte oväntat en animerad diskussion kring förnuft, kunskap, vetenskap, som vissa av oss håller högt.
Söndagen är helt fantastisk. Vi tar oss via Möens klint och får helgens mer utmanande träningspass 🙂 när vi tar oss ner och upp de +400 trappstegen till stranden. Kritklipporna är oemtståndliga i det direkt solljuset.
Men nu raskt hem till Olles födelsedagskalas – det vill jag för allt ister i Danmark inte missa.
