Man kan hävda att journalistiken är där för att granska makten. Så är det nog och ofta görs arbetet tillfredsställande, tror jag åtminstone, men börjar tvivla. I WikiLeaks spår växer frågan fram om det sker så som vi tror och önskar oss. Uppenbarligen finns ett stort intresse hos flera stora medier att analysera och sprida den information som WikiLeaks släpper efter ett visst mått av validering och filtrering (?). Därför får man anta att media trots allt tycker att det som WikiLeaks gör tillgängligt är viktigt och värt att att sprida vidare och mer eller mindre diskutera sönder och samman. Nu verkar det som om principen att ”har du inget att dölja har du heller inget att frukta” inte ska gälla längre.
Det språk, den attityd och inte minst det innehåll som vi får ta del av visar att media borde gjort och göra ett betydligt bättre jobb i sin maktgranskning. Det förefaller som flera tidningar i första hand tillämpar principen att ”vissa saker måste förbli hemliga”. Så är det säkert men definitivt inte i den utsträckning att vi undanhålls mycket av det som nu tycks explodera i alla media.
Nu råder ett krig. I god ordning kan istället media och ännu fler välorganiserade läckor göra ännu mer gemensam sak för att ge oss insyn. Kunskap och insikter är trots allt det enda som kan göra världen gott.