Jag blev rätt god vän med Jason under min och familjens tid i Pennsylvania. Jason och jag delade behovet av att på tid få trassla oss genom skogen på endurohoj. I det avseendet var jag en rätt udda figur på det välordnade jobbet, men blev ofta ombedd att berätta om hur det är att besöka alla otillgängliga platser runt östkusten. Jason var då polis i West Goshens distrikt. Han körde en 125:a och envisades med att tanka race fuel trots att den kostade fyra gånger mer än vanlig soppa på Sunoco. Jag hade nog inte reflekterat över det om det inte var för att han var en C-rider, klassen där tekniken kanske inte spelade den avgörande rollen för vad som presterades i endurospåret.
Jag fick många ovärderliga kontakter genom BER. Där växte successivt fram en helt annan bild av USA i gemenskapen med okomplicerade och komplicerade människor från mest vanliga kneg, än ur den mer tillrättalagda och homogena situationen jag slussades in i för att tryggt kunna ta mig an mitt uppdrag i USA. Det gemensamma i MC-intresset lockar fram människor från alla möjliga vrår i samhället. Jag vill gå så långt och påstå att jag efter mina många långa dagar tillsammans med karaktärerna i USAs östkust-endurovärld fick en inblick i USAs vardag som många av de välordnade amerikaner jag jobbade med totalt saknade. Naturligtvis beundrade jag inte allt jag ställdes inför men förvärvade kunskap och fick respekt för det jag tidigare kände till mest på ytan eller inte alls.
Det var speciellt att åka ut på trail-riding med Jason. Han hade god kontakt med länsman i andra polisdistrikt och visste när och var det var lämpligt att besöka attraktiva off-road-utmaningar.
Vi var så på väg till södra New Jersey för att explorera ett nytt område. South Jersey bjuder på stora parkområden och glesbefolkade marker dit sugna från när och fjärran drog för att helt ohämmat braka åstad på sina reggade och oreggade hojar. Förresten reggad hoj, man lärde sig snart att park rangers inte hade direktkontakt med state police så registreringshandlingars och försäkringspappers äkthet kollades inte via radio. Nog om det – jag ville inte att mitt arbetstillstånd skulle förverkas så jag skötte mig, rätt bra.
Chuck var väl ungefär arton tror jag. Han hade tagit en tur genom rättsväsendets granskning, fått mat och husrum ordnat för ett tag, men ännu inte fått tillbaka sitt körkort. Jason hade tagit sig an Chuck för att ge honom en ny chans – han gjorde det både som polis och som den utsträckta hand Chuck behövde. Nu satt jag bakom ratten i Chucks truck – Jason bad mig köra för att vi alla skulle få med våra hojar – och tog följe med Jason. Vi hade drygt tre timmar framför oss och jag måste erkänna att jag var rätt osäker på hur vår samvaro skulle gestalta sig i kupén. Det blev en bra tur.
Chuck berättade om sitt stökiga liv och hur han mer eller mindre lyckat försökt navigera genom frestelser och olyckliga omständigheter. Det besynnerliga var att han dels gärna berättade om det och att han gjorde det med ett så positivt förhållningssätt. Jag kände inte riktigt igen sättet att säga: jag gjorde fel och jag får själv ta ansvar för det jag gjort. Jag försökte locka honom i den ena fällan efter den andra, men han lät sig inte luras att skylla på någon annan än sig själv. Det var aldrig omständigheternas fel att han hamnat i trubbel: – jag borde tänkt mig för. Aldrig att han skyllde på ”samhället”: – det är mitt ansvar att ta ansvar för mina handlingar. Kompisarna ställdes inte ut: – jag valde själv mitt umgänge. Så fortgick konversationen. Nu blickade Chuck bara framåt och hans förhållningssätt till det som passerat bara och endast berodde på honom själv. På min fråga om relationen till Jason sa han: det är bra att ha en relation till en polis som delar mitt intresse, men det är bara jag som kan ändra på mig själv.
Undrar hur det gått för honom nu? Det var nyttigt att lära känna honom och inte minst, härligt att piska en yngling i fajterna i terrängen.