Att åka lift

Jag känner mig inte som en kung i snöbrädsbacken precis. Men kul har jag. Det är faktiskt rätt fräckt att fullständigt försvinna i ett moln av lössnö för att stunden efter kravla upp igen och fullfölja den tänkta linjen.

I liften hinner man fundera en hel del och en sak som jag funderade på en hel del idag är liftkortsavgifter, eller snarare hur betalningen skulle kunna personifieras och bättre anpassas till nyttjandet. Enturs-, halv- och heldags-, 3-timmars-, 3-dagars-, vecko-, säsongskort och kanske andra lustiga kombinationer, sannolikt med omtanke om oss för att vi ska kunna välja det som passar oss bäst. Sedan har vi familjer i alla möjliga tänkbara konstellationer. Hur många gånger har jag inte stått där och försökt lägga ett bra pussel för att försöka optimera liftkortsköpet med det tänkta  åkandet. På något sätt känns det alltid som vi antingen snålat till oss en försurning eller betalat för mycket för vad plånboken vill släppa från sig.

Så här skulle det kunna gå till: betala efter hur du nyttjar ”tjänsten”. Koppla din transponder till bankkortet. Det behövs nog inte en speciellt komplicerad algoritm för att göra det lönsamt för alla i friluftsprocessen. Jag kan kan åka när och var jag vill och betalar bara för precis det jag använder. Och liftägarna kan jag inte tänka mig kan förlora i långa loppet – nöjda nyttjare, gutt.

Tekniken är på plats sedan länge, koncepten väl beprövade i olika former som Spotify, app-ar i allsköns former, P-avgift helt simpelt via kort-in-kort-ut och jag betalar bara för den tid jag stått på P-platsen, … Det enda som jag ser hindrar är rädsla för att i det korta tidsperspektivet förlora en krona, precis som dödskampen inom tex producentleden i musikbranschen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *