För ungefär tjugotre år sedan flyttade vi till Skåne. Vi spenderade mycket tid med att bekanta oss med detta fantastiska landskap. Vi explorerade varje möjlig avtagsväg eller mer eller mindre framkomlig öppning in till det okända. Det hände alltsom oftast att jag vid jobbfikat berättade för de infödda Skåningarna om alla fina platser som oftast döljer sig bortom asfaltsvägens kant. Jag slutade aldrig att förvånas över all okunskap om det egna landskapet. De flesta visste mer om Italien eller Schweiziska skidorter än om orkidéängarna inte långt från Nymölla, eller om tex grodlokalerna inte långt från Tomelilla. Våra barn lärde sig känna igen varenda sten i Borstbäcken.
Nu, tjugotre år senare lockade jag med ett par cykelkompisar på en av mina åsturer. Efter 27 km når vi så omgivningarna runt Borstbäcken och två av mina polare fullständigt förtrollas av den skönhet som uppenbarar sig. De hade aldrig varit här förut, de kände inte heller till denna fantastiska och rogivande plats som borde utesluta mer än ett behov av utlandssemester. Lennart slukades fullständigt upp av den historia som också förborgas i Färs och Frosta härad och brast ut i en ”minnesvärd dokumentär”. Detta speciella stimuli på lördagsförmiddagen gjorde det resterande 20 km till en lättsam återfärd i Roffes dragtempo.
Tänk att en det krävs en västgöte för att ge den infödde skåningen en upplevelse på sin egen bakgård.