Jag skruvar på mig fåtöljen.
Det är bara ett par utsträckta händer framför ett huvud som sticker ut ur det trånga hålet djupt där nere i underjorden. Mödosamt jobbar han sig genom mynningen som ser trängre ut än hans eget omfång. Jag får en bild framför mig om det där att en mus tar sig genom en 3 millimeters springa. Det är knappt det går men genom ska han och verkar obegripligt upprymd när han vecklar ut sig i det trånga utrymmet. Det är med skräckblandad förtjusning jag tar till mig detta och några andra sekvenser i filmen.
Jag förstår varför de ägnar sig åt speleologi men det är så fjärran från vad jag skulle kunna göra av det enkla skälet att trånga utrymmen inte riktigt fått plats i mitt register av förmågor att rationellt hantera.
Kajsa uppmärksammade mig på Banff Mountain Film Festival World Tour 2011 som för första gången kom till Malmö. Vad blir då slutsatsen av den här 4-oktober-kvällen? Tja, det finns en hel del man kan ägna sig åt (alltså inte bara fara fram på endurohojen i skogen) och ett antal utmaningar att ta sig an, på rimlig nivå kanske är värt att tillägga.
PS. Instängdhetens fasor som lockas fram längs grotturen påminner om den trångsynthet som jag möter i xenofobiska hjärnor.