Idag fattade jag ett radikalt beslut. Håret såg allt annat än städat ut – det har det faktiskt inte gjort en enda morgon på ett bra tag. Jag hittade ett hål i kalendern hos lokala frissan och bestämde mig snabbt. Det kanske inte förefaller så märkligt att masa sig iväg till frisören då och då, men betänk då att det var nog mer än 30 år sedan jag klippte mig mot betalning. Nej vänta, klippte mig i Paoli en gång år 2000 när vi bodde i Chesterbrook. Jag tror klippningen kostade $4 + 1 i driks.
Under studenttiden i Uppsala började jag klippa mig själv. Inte av snålhet utan mest för att det skulle bli ordentligt gjort, enligt min egen upprättade standard. Efter hand tog så PK över saxen; det blev liksom en aning enklare så. Och så har det alltså fortgått under ett nära nog oändligt antal år. PK har förvisso sagt nästan lika många gånger att jag borde gå till frisören istället för att belasta henne med det hon inte tycker hon är så bra på. Jag har alltid varit nöjd. Inte så mycket för att jag tycker jag står över styling och inte heller regelmässigt trampar i glamträsket. Nej, PK gör det riktigt bra så varför pröjsa till någon annan.
Nu greps jag alltså av någon kraft som plötsligt vaknat till efter 30 år och som tveklöst ville att jag ”tog tag i problemet” och så fick det ur händerna. Sedan var det nog också så att jag fick för mig att överraska PK.
370 överraskande kronor slets ur mina händer – PK har en rätt schyst retroaktiv lön att kvittera ut.