Jag avslutade precis ”Jag är Zlatan”, en bok som jag tycker många av dagens moderna snabbfotade ledare borde läsa. Varför? Jo, jag tycker Zlatan beskriver tydligt hur egenheter och egensinniga drivkrafter kan ta både honom och den omgivning han verkar i hur långt som helst, men bara då frihetsgraderna är många och spel på stora ytor tillåts – lyssna, lyssna inte är Zlatans koncept.
Framgångarna är uppenbara och flera ända tills han kommer till Barcelona och den konformism chefen/tränaren Guardiola driver sitt tillstukade lag på. Här gäller det att passa in. Stick inte ut! Zlatan tillåts helt enkelt vara den han är och maxa det han kan bidra med. Sakta men säkert närmar sig en slags undergång som drabbar allt och alla: ägare, ledare, laget, supportrar, ekonomi, ja som sagt allt. Till sluts transfereras Zlatan till Milan i en affär som är obegriplig åtminstone för mig. På grund av uselt ledarskap gör Braca en katastrofaffär och säljer Zlatan för 20 miljoner Euro och har med andra ord förlorat 50, de köpte Zlatan för inte så länge sedan för rekordsumman 70, hiskeliga belopp som naturligtvis är snuskiga i sig. Dålig affär och dåligt arbetsklimat. Suck.
Var känner man igen detta? I moderna stora företag kanske. Åtminstone kan jag identifiera mig med mycket av det jag försöker belysa. I min värld har jag genomlevt en fas med ett hejdlöst utrymme, jag menar i verklig positiv mening, för att ge järnet och göra mitt bästa just därför att jag fått vara den jag är. Nu är jag visserligen långt ifrån en Zlatan, men jag med många kan göra små och stora underverk med stöd av bra tänkande och modiga ledare. Jag har levt vidare i en värld som gradvis utvecklats i anglo-saxisk ofullkomlighet under brittisk flagg med en hierarkiskt ordnad och bestraffande struktur. Dvs med ledare som Guardiola som inte törs vidga spelplanen för att stimulera och skapa utrymme för det möjliga och omöjliga. Lyssna annars …, lyssna inte är aldrig ett alternativ.
That’s all I have to say about that, som Forrest Gump säger.