Who needs LSD when you’ve got math?!

…kommenterar philoposos på youtube.

Nu funderar de på att sänka kraven för intagning på polisutbildningen. Istället kanske man borde höja dem för att poliser generellt ska ha förmåga att förstå de komplexa sambanden på tex gatan. Alltså mer och fördjupad utbildning.

Att borra sig allt djupare in i det komplexa och okända med alltmer utvecklad kunskap till följd ger inte bara extatiska ”trippar”. Matematiken förmedlar konstupplevelser som borde få vem som helst att längta till skolans mattetimmar.

 

Opera, helt otänkbart, men till slut gick det

operaJag springer inte på alla operor som erbjuds men tycker däremot att ett besök då och då ger ett tillskott till fördjupad upplevelse, och uttryckt något annorlunda, en pragmatisk bildningsstund. För de mesta får jag lura med något av barnen eller helt enkelt hitta dit själv.

Malmö Opera gör bra ifrån sig. Carmen är rätt inbjudande och en bra intro till operans värld. Jag fick känlsan av att PK mer välvilligt gjorde mig sällskap än att det var baserat på ett djupt intresse eller av ett sug att äntligen komma dit. Jag tror att PK successivt slukades upp och oscillerade till jämvikt på en nivå som gav henne något som skulle karaktäriseras som mersmak. Vi hade en härlig stund tillsammans.

Madame Butterfly står på repertoaren, kanske blir det nästa utmaning.

Obehaget av att vara instängd

Jag skruvar på mig fåtöljen.

Klicka för en Youtube-trailer

Det är bara ett par utsträckta händer framför ett huvud som sticker ut ur det trånga hålet djupt där nere i underjorden. Mödosamt jobbar han sig genom mynningen som ser trängre ut än hans eget omfång. Jag får en bild framför mig om det där att en mus tar sig genom en 3 millimeters springa. Det är knappt det går men genom ska han och verkar obegripligt upprymd när han vecklar ut sig i det trånga utrymmet. Det är med skräckblandad förtjusning jag tar till mig detta och några andra sekvenser i filmen.

Jag förstår varför de ägnar sig åt speleologi men det är så fjärran från vad jag skulle kunna göra av det enkla skälet att trånga utrymmen inte riktigt fått plats i mitt register av förmågor att rationellt hantera.

Kajsa uppmärksammade mig på Banff Mountain Film Festival World Tour 2011 som för första gången kom till Malmö. Vad blir då slutsatsen av den här 4-oktober-kvällen? Tja, det finns en hel del man kan ägna sig åt (alltså inte bara fara fram på endurohojen i skogen) och ett antal utmaningar att ta sig an, på rimlig nivå kanske är värt att tillägga.

PS. Instängdhetens fasor som lockas fram längs grotturen påminner om den trångsynthet som jag möter i xenofobiska hjärnor.

Nya förutsättningar, nya möjligheter

Klockan fem i fyra idag lyser skärmen ren och piratlila i all sin skönhet. Under en period av 24 år inom pharma har utvecklingen gått från kreativ småskalig konstruktivitet till konformistisk storskalig ordning. Nu flyttar jag energin till en ny platform som ger utrymme för nyskapande och alternativt sätt att bidraga till individuellt hälsofrämjande.

Det känns bra att rensa ut och tömma skrivbordet, och att tillåta sig transformeras.

PS. Jag ska återkomma inom kort med ett prosaiskt utsnitt ur en epok i en tid som skapade vetenskapligt värde.

Wingman O

Ett stort steg i den personliga utvecklingen är att lämna tryggheten i boet och ta klivet ut i den större världen. Olle gjorde vår fredagskväll extra stark och fann själv värme och ro i sitt första möte med exklusiviteten att få dominera scenen helt på egen hand, utan konkurrens. Vi meckade Honda och hans egen hoj, och började planera en drakflygartur. Dessvärre tog inte vinden greppet om oss, men jag kan konstatera att Olle ”can be my wingman any time”.

Åtminstone är jag beroende av honom…

Särbehandling

Hur hamnade jag nu i detta? Det är en lång delvis spännande historia som jag behåller för mig själv – men ett fragment delar jag med mig av.

Imorgon skrivs jag ut från Calanderska och drar tillbaka till Skåne. Det var nog aldrig min tanke att låta mig bli omhändertagen av den fantastiska personalen i Johanneberg, men så blev det – och det har satt mig på prov.

När vi satt och fikade ikväll pekade Oskar på silverbrickan och sa: det är gott att bli särbehandlad, och skrattade. Här kommer inte kaffet i en skör plastmugg. Nix, silverkaraff från 1927 ska det vara och kaffet serverat fint porslin med inglaserat sjukhemsvapen.

Stockholm, var ligger det?

Sydsvenskan idag fick mig att återvända till en irritation. Sydsvenskan skriver att Rolf Larsson på Lunds universitet blev inbjuden till ett seminarium på Konserthuset. Rolf frågar naturligtvis, vilket konserthus? Stockholm bjuder till seminarium i Konserthuset, och inget mer. I universums centrum Stockholm tar de för givet att allt sker där och att alla vet att det är där allt sker och det är dit man ska. Suck!

Så till min egen irritation. 1 april var jag på TITA-konferens på Hilton, inte bara Hilton utan Hilton i Malmö. Konferensen Forskningssatsningen i Skåne – ett lyft för hela Europa! handlade om något så storslaget och fantastiskt som ESS och MAX IV. Alltså inte bara ett lyft för Skåne, eller Stockholm, utan för hela Europa, och kanske vidare än så. Bland många intressanta diskussioner dök Per Unkel, styresleordförande i Stockholm Science City, upp och talade både väl och inspirerande om den fantastiska satsning på Life Science som sker i Stockholm. Nu är det ju så att det sker en stor satsning även i Göteborg, och inte minst här i Skåne och Lund. Inte bara ESS och MAX IV utan nu också Ideon Medicon Village.

Men så här säger Per: Sverige är för litet för att splittra insatser. I Lund har ni ESS och MAX IV, i Stockholm bygger vi Sveriges centrum för Life Science. Å fanken! Han refererar till koncentrationen av vetenskaplig styrka till Stockholm-Uppsala och bla prestigefyllda KI som rättmätigt lyfts fram. På något sätt lever Per i sin egen ankdam, inte bara i Stockholm, han ser inte heller den närliggande världen bortom Sveriges gränser. Jag oroas av tanken att han som 08 kanske inte vet att Lund-Malmö ligger ett stenkast från Köpenhamn-Roskilde, en region som snart kommer att vara förbunden med Hamburg och mer eller mindre integrerad till ett stort gemensamt kluster för livsvetenskaplig forskning.

Öppna ögonen Per och bli en del i en större gemenskap, eller fortsätt lev i ert egna uppblåsta perifera kluster.

Prydd

Det är inte ovanligt att vissa av oss som uppnår mogen ålder, så att säga, förvärvar patina som, förvånande nog, gör sig bättre i kontrast till förskönande attiraljer. Kajsa driver inte med nödvändighet den tesen men tillverkar på egen hand de mest underbara flugor som förflyttar tanken i det undermedvetna till det ytligt vackra och ger därmed den naturliga skönheten ett synligt och förstärkande uttryck. Se bara här vad jag belönades med vid min senaste födelsedag:

HunkySvart, stark och attraktiv, precis som namnet hunky säger. Hade den varit röd …

Då undrar du förstås: var kan jag få tag på dessa fantastiska skapelser, jag vill också ha en!

Tips: gå hit tillcoclou, där hittar du flugan du söker

Trekant

Tromnæs alleeDet handlar alltså om triangelformade Falster. Ön har länge lockat och tillfället kom när det nu var min tur att arrangera Björnligans nästa vandring 4-5 september. Jag konsulterade min danske jobbarkompis Frans och fick många fina tips. Frans är förrutom god vetenskapare också fritidsbonde, och till det en bildad man med god kunskap om sitt land och känsla för naturvärden. Jag utgick från sex alternativ som alla kittlade – egentligen ganska onödigt eftersom jag hela tiden undermedvetet bearbetat östra delen av Falster. Frans och jag resonerade lite runt lokala detaljer och till slut spikade jag Korslitse som utgångspunkt för vandringen. Turen blev en syntes av mitt egocentriska behov av att äventyra och en anpassning till andras önskemål. Jag gjorde en eftergift, en Leffeanpassning, och satte Hesnæs som slutmål för dag 1.

Vädret är fantastisk. Det är synd att Bengt vek ner sig – i rättvisans namn ska sägas att han kom vinande på sin elcykel för att vinka av Björn och mig tidigt på Älvsborgsvägen. Vi parkerar vid muren och tar oss in i den lugna och vackra parken. Den så väl fungerande inbyggda endogena GPSen förlorar tydligen kontakten och i stället för att gena genom parken blir det en avslappnad rundvandring, något av en uppvärmning, som tar oss tillbaka till utgången för en nystart. Vi rundar fideikomissens huvudbyggnader och kommer in i den kilometerlånga spikraka Tromnæs Alleen som leder ner mot havet. Frans berättade att den danska nationalsången skrevs en gång just i den här allén. Nu är jag kanske inte så vådligt inspirerad av kungligheter och nationella uttryck utan tar det till mig mest som kuriosa – så lite raljerande om det kostade vi på oss som stämningsförhöjare. Vi vänder så norrut längs stranden och kan ta till oss en natur som Björn tycker sig känna igen i etapperna en gång längs Skånska östkusten. Kustlinjen i Korselitses skogsområde är fylld av mäktiga stoväxta bokar. Längre in i skogen ser det snårigare ut och kanske inte riktigt lika attraktivt. Nåväl, det är nog så att tidpunkten på året är väl vald. Jag kan tänka mig myllret av turister och kollogäster när det är högsäsong, men nu är det tyst och nästan en känsla av ensamhet i naturen.

Det myllrar inte av matställen längs vägen. Det är bra, den medhavda lunchen gör sig därför extra väl i den soliga strandgläntan. Det enda som egentligen bryter lugnet är två hästägare som leder ner sina två hästar till stranden för ett bad, antar jag.

Vi drar vidare. Björn hojtar inne i skogen. Han har spanat in trumpetsvamp. Vi kastar oss alla ner på marken för att skörda – det var länge sedan jag lämnade ett ställe med så mycket svart guld i väskan.

ElverkroenVäl i Hesnæs tar vi bilen till Stubbekøbing för att skriva in oss på Elverkroen. Byn är inte stor men mycket välkomnande. Vi väntar oss inte en uppsjö resturanter, men tar ändå en kvällsrunda för att ta in byn och försöka få en överblick över utbudet. Vi frågar och får ett väntat svar: Elverkroen är ett matställe, det andra är Seaside restaurant. Namnet antyder att det inte är så genuint danskt, dessbättre visar det sig vara reserverat för en privat fest. Vi tar oss tillbaka ”hem” och beställer buffé. Inget fel på den, men den har mycket karraktär av traditionellt pensionatskäk. I matsalen pågår en fest, 50-årskalas visar det sig, för en dansk tågmästare som bor i Malmö och ordnar fest i byn för att det är betydligt billigare än Köpenhamn. Vi får reda på det efter att Björn klingat i glasen och begärt ordet. Björn ställer sig mäktig upp i matsalen och påkallar födelsedagsfirarnas uppmärksamhet. Han håller ett kort anförande till 50-åringens ära – vi känner alla stolthet över medvandrarens godhjärtade insats.

Som avrundning på en finfin dag och kväll blir det ett par öl på rummet och inte oväntat en animerad diskussion kring förnuft, kunskap, vetenskap, som vissa av oss håller högt.

Söndagen är helt fantastisk. Vi tar oss via Möens klint och får helgens mer utmanande träningspass 🙂 när vi tar oss ner och upp de +400 trappstegen till stranden. Kritklipporna är oemtståndliga i det direkt solljuset.

Men nu raskt hem till Olles födelsedagskalas – det vill jag för allt ister i Danmark inte missa.

Olle 5 år