Labyrinten där lobbyister nog är bäst på att navigera

Amelia är EU-parlamentets yngsta medlem. Hon ger inte direkt intryck av att vara en rookie på plats i överstatlighetens korridorer. Det är precis det vi behöver för våra två mandat i parlamentet: Christian och nu också Amelia på plats för att bygga erfarenhet och bereda marken för fler Pirater efter 2014.

Undrar om de tar intryck av det som skrivs på klotterplanket tro? Parlamentariet i Bryssels kolossala komplex är imponerande samtidigt som det med all säkerhet är väl tillrättalagt för att framställa en positiv bild av övningarna med gurkor och snus.

Kameror och övervakning överallt, men inte lika illa som i Orwells London. Skylten med ett överstruket öga, betyder det att parken innanför inte är kameraövervakad?

Jag stöder EU-projektet, men det behöver demokratiseras internt ett antal led till. Jag måste ge projektet mitt stöd eftersom jag anser att man ska pröva allt som främjar bred demokratisk utveckling och minskar allvarliga konflikter – sedan är det bara att justera det som inte visar sig så framgångsrikt. Det var bra att få skaffa sig en ögonblicksbild på plats:

Mörk energi: Vi letar ihärdigt efter förklaringen bortom det begripliga i universum.

Mörk energi: Vi söker ständigt efter förklaring till skeendena i EUs korridorer – jag vill förstå det på plats.

Det var så jag motiverade mitt intresse för att deltaga i Piratpartiets invitation till ett besök i Bryssel.

Vi blev en rätt blandad grupp som tog oss till Bryssel för två dagars besök, Piratpartister plus några som ännu inte gjort det valet men som uppenbarligen sympatiserar med vår syn på demokratisträvandet. Jag lämnar detaljerna och konstaterar helt enkelt att vi har en bra representation där nere. Med tanke på omfattningen och komplexiteten i hanteringen av frågor och problemställningar undrar jag ändå om inte den demokratiska processen i EU är ett strå vassare än i vår egen Riksdag.

Obehaget av att vara instängd

Jag skruvar på mig fåtöljen.

Klicka för en Youtube-trailer

Det är bara ett par utsträckta händer framför ett huvud som sticker ut ur det trånga hålet djupt där nere i underjorden. Mödosamt jobbar han sig genom mynningen som ser trängre ut än hans eget omfång. Jag får en bild framför mig om det där att en mus tar sig genom en 3 millimeters springa. Det är knappt det går men genom ska han och verkar obegripligt upprymd när han vecklar ut sig i det trånga utrymmet. Det är med skräckblandad förtjusning jag tar till mig detta och några andra sekvenser i filmen.

Jag förstår varför de ägnar sig åt speleologi men det är så fjärran från vad jag skulle kunna göra av det enkla skälet att trånga utrymmen inte riktigt fått plats i mitt register av förmågor att rationellt hantera.

Kajsa uppmärksammade mig på Banff Mountain Film Festival World Tour 2011 som för första gången kom till Malmö. Vad blir då slutsatsen av den här 4-oktober-kvällen? Tja, det finns en hel del man kan ägna sig åt (alltså inte bara fara fram på endurohojen i skogen) och ett antal utmaningar att ta sig an, på rimlig nivå kanske är värt att tillägga.

PS. Instängdhetens fasor som lockas fram längs grotturen påminner om den trångsynthet som jag möter i xenofobiska hjärnor.

PPB686 – sista resan

1993 åkte PK och jag ned till Hedbergs i Lund för att köpa en ny bil. PK hade som vanligt gjort en noggrann undersökning och kommit fram till att Ford Fiesta då var den bästa och säkraste småbilen. Vi stegade in pekade på en vinröd och sa att den tar vi. Det var inte mycket snack och förhandling. Upp med kulorna och sen hem. Det var faktiskt den första helt nya bil vi köpt genom åren.

Vi har levt med gamla fina Amazoner och ett par härliga Renault 4L, bilar som gett oss fullkomlig kontakt med verkligheten och den genuina upplevelse bilägandet kan medföra. Tiden har format om oss och vi har anpassat oss till bättre ekonomiska förutsättningar, och olater kanske man kan tillägga.

Änna nördigt kan tyckas, men Fiestan blev något av en familjemedlem. Den har funkat klanderfritt och bara gett oss glädje. Kajsa tog den till sitt hjärta som liten och betraktar den fortfarande som sin även om den aldrig formellt blev hennes. Oskar ärvde den som sin första bil och gav den många storstadsupplevelser innan den blev något av ett jordbruksredskap i Idas hägn.

Nåväl, allt har en ända och idag var det så dags. Vi skottade fram Fiestan, hade något av en vemodig avskedsröjning och körde därefter till skroten. Ida körde den hårt åtgångna familjemedlemmen och jag tog följe.

En märklig känsla att göra sig av med något som trots allt fungerar, men det kanske bara kan komma från nostalgiska gamla Amazonbrukare…

S Olsson & Kjukken

bjorn

06:18 i lördags satt Leffe och jag på bussen till Lund. Vi misslyckades med att köpa direktbiljett till Liseleje. 777-koden som Leffe envisades med funkade inte. Han hade plockat fram fel kod visade det sig och busschaffisen vred ut och in på hela sitt system för att kunna klämma fram en biljett till hovedstadsområdet. Vid stationen i Lund visar det sig så att den koden gällde just från Lund och inget annat. Nu löste det sig alltså här i stället och vi var minuten senare på tåget, tillsammans med anslutande Björn, på väg till Helsingborg för att att anmäla vår ankomst till reseledare Stefan, vandringsturens ruttplanerare.

En förstärkt frukost på färjan skapade precis den upprymdhet vi behövde för att ännu mer uppskatta vad dagen var på väg att bjuda på. Allt klaffar precis, så som Stefan planerat det. Lokalbanen tar oss till Hilleröd och vidare till Melby där vår föregående Själland-runt-etapp slutade. Nu var vi åter på sträckningen ut på Halsnäs för att ta till oss mer av vad nordsjälland har att bjuda på. På väg från stationen i Melby hörs så ett välljudande tvåtaktsljud. Utan tvekan är det 80-kubikare som smeker örat, men det lockar ändå fram lita vuxet crossasug. Jodå, bara 400 meter från stationen, mer eller mindre mitt i byn, ligger det en liten bana och så här i efterhand när jag kollar upp konstaterar jag att det vare sig passar sig eller lockar att veva upp 250-in på den här plätten.

Vi tar stigen längs campingen och får lite naturkänsla som blir av mer industriell natur när vi nuddar vid ett kalejdoskopiskt fält med färgmarkerade blivande julgranar. Stigen är en liten genväg, om man så vill, som tar oss till havet strax väster om Liseleje. Vi trasslar oss ned till sjön och äntrar stranden. Hmm, den är inte så vandringsvänlig som vi hoppats på. Stämmer inte alls med Leffes bild från sitt google-mappande. Havet ser ut att göra sitt bästa för att äta upp stranden och det blir inte så värst mycket kvar att gå på. Dessutom bryts sandremsorna ständigt av konstgjorda stenbumlingspartier och vågbrytare som måste varit ett hästjobb att få dit för att hindra havet att komma åt sanden och därmed hota alla strandnära boenden – om havet äter mer blir det minsann inte mycket kvar av det lilla som inte är privat mark.

Svärmar på nätet är mångfalt mer effektivt än vad grävande journalister klarar av för att granska makthavare och kan bli den garant vi behöver för bestående allemansrätt och för att stoppa vår regering från att låta fler landshövdingar göra en Gotland, eller kommuner smörja sina välbärgades behov av sjönära privat tillträde.

Vi har nu gått en stund, klättrat över stenar upp och ner till och från stranden längs långa trappor – de flesta är markerade, ja just det, privat. Suget efter en fika eller något i den stilen tilltar och det känns angeläget att snart hitta ett ställe att rasta på. Vi hör oss för men kammar noll. Det verkar inte finnas ett enda öppet fik inom räckhåll. Vi kommer till en högt belägen strandäng och slår missmodigt ned rumporna på en bänk för att gråta ut och läsa kartan ännu noggrannare. Den branta sluttningen ner mot havet är helt täckt med havtorn alldeles fulla av bär och sluttningen lyser mäktigt orange. För ett ögonblick är hunger och fikasug totalt bortblåst.

Nåväl, vi reser oss för att gå vidare på jakt efter… Ett gäng cyklister kommer till platsen, uppenbart för en lördagsutflykt i solen. Vi drar i nödbromsen och frågar förstås om vi kan hitta ett matställe i krokarna, och får det svar vi inte vill ha. ”Men hör nu här”, säger en i gänget. ”Det löser vi som goda landsbröder”, fortsätter han och tar fram var sin öl till oss och inte nog med det, Gammeldansken kommer strax fram. Plötsligt vänds förtvivlan till hopp och blir till vällust. Vad kan väl vara bättre än att stöta på välrustade danskar när nöden är som störst.

Den västliga vinden är hård men långt från lika stark som den vi mötte på förra etappen i juni. Solen skiner och det är fortfarande shortsväder, men det dyker upp regnmoln i väster. Regnet kommer och det känns nödvändigt att ta fram regnjackan. Det blir inte så mycket av ovädret som istället avtar precis som vi äntligen lokaliserar Café Kikhavn, som blir en stark upplevelse, mycket för att vi är hungriga och sugna, men också för att platsen är idyllisk och mycket inbjudande. Vi väljer att sitta ute på den typiskt ombyggda och inneslutna gården men flyttar strax in när det mulnar på. En röd Ålborg och sen en Linje på det gör lunchmaten och ölen mer rättvisa. Stämningen är hög och vi är synnerligen väl rustade för att tuffa vidare mot väster.

De goa danskarna nämnde också kungen av Thule, Knud Rasmussen, och att han numera kan betraktas som museiföremål strax innan Hundsted. Vi kommer till hans fina hus och dräller runt lite dåsiga och okoncentrerat efter den välgörande lunchen. Något mystiskt smyger sig över oss och vi träder in i ett annat tillstånd. Efter vår välgörande middagslur känner vi oss starka inför sista biten mot Hundsted och vårt chateu i hamnområdet.

Stefan har i alla fall sin kod i ordning och plockar ut nycklarna ur självserveringsskåpet. Fyra duschar senare tar vi en promenad i kvällssolen för att bygga upp aptiten inför middagen. Vi beundrar sandkonsten i hamnområdet som illustrerar en av Knuds arktiska resor – ett imponerande verk som har en begränsad livslängd även om sanden är hårt pressad. Vi konstaterar att Halsnäs brygghus inte står upp till våra krav på middagsmat, men väl ölen som vi beslutar redan nu att återvända till. Till slut hamnar vi på Hundsted Kro och får det vi så väl behöver och Leffe trånat efter sedan juni, rödspätta. Klockan är inte speciellt mycket när vi lyfter och drar tillbaka mot hamnen. Den där ölen finns det fortfarande rum för och vi öppnar dörren till brygghuset igen. Musiken spelar men för vem? Jo, det sitter ett par där inne (som det senare visar sig gör allt för sina vänner). Vi slår oss ned och lyssnar in Hammond Jazz Trio, nja, döm själv av denna aningens sunkiga ljudupptagning Hammond_Jazz_Trio. Men, va fan, det är ändå en väsentlig del av stämningen. Jag tog dessutom en videosekvens med mobilen som jag ”laddade upp på du rör”, det är rena Bergmankvaliteten och stämningen når ett klimax av sällan skådat slag

Förresten microölen var finfin, men hör här, den dyraste av fyra olika flasksorter kostade 120 danska kronor, för 50 cl. Nej, vi avstod.

Morgonen efter är vi ivriga att komma iväg för att explorera den södra sträckningen av Halsnäs mot Isefjorden. Men först ska vi ha frukost. Vi återvänder till Hundsted Kro för morgenmad och slår oss oskyldigt ned. Hoppsan, 150 DKK kostar den, så nu får vi börja om och se till att vi får valuta. Det kostar på, men å andra sidan äter vi nästan inget mer den dagen.

Vi går söder ut mot småbåtshamnen och påbörjar en vandring i mer svårforserad terräng. Kusten är helt annorlunda än på nordsidan, vilket iochförsig berikar totalupplevelsen. En smal stig går lite upp och ned på kustlinjen och ibland genom vass och genom en aning dyngiga partier. Men helt framkomligt. I Sölager har vi rådslag: vi funderar på det där med frokost och efter en anings velande luffar vi vidare upp mot stora vägen för att se vad campingens kiosk bjuder. Dråpslaget kommer när vi står med näsan mot fönstret och nästan känner ölsmaken, men når inte ända fram eftersom stollarna har lunchstängt mitt framför näsan på oss och i två timmar till. Vi tuffar moloket vidare igen genom skoven och funderar av och till om vi ska ta oss upp till vägen och ta bussen. Starka som vi är viker vi inte för den djävulska frestelsen utan drivs nog alla av den uttalade övertygelsen att vi faktiskt är ute och vandrar.

Så kommer vi till slut till Frederiksverk som Stefan längtat så mycket efter för att återuppleva närheten till familjen Sommer. Nu är vi andra en aning mer banala och fokuserar på ölen och en glass på hamnkaféet i småbåtshamnen. Så mycket mer äta blir det inte – morgenmaden ni minns.

Det ska alltså gå att köpa regionbiljett på Själland för hela resan hem. Men automaterna på tåget fixar det inte. Djäkla danskar. Nåväl, vi väntar tills konduktören kommer och löser biljetterna då. Men ingen konduktör dyker upp på hela resan till Helsingör. Så blev det med det smarta regionövergripande systemet.

Väl på båten summerar vi resultaten av vårt äventyr, eller slickar såren kanske är mer korrekt eftersom en stor del av konversationen kretsar kring Stefans vrickade ringfinger och hur det envisas med att svullna ovan redan tajta ringar (idag sågade han faktiskt upp dem och trycket lättade), Björns tår fick dåligt med plats under senare delen av turen och gör sitt för att hålla honom vaken, och jag själv lyckades få skavsår för tredje gången i samma skor (jag lär mig visst aldrig). Ja, där ser man. Starka och begåvade överlevde vi denna strapats.

Hur var det nu med Kjukken? Det blir något för den nyfikne att ta tag i…

Mer om Skåne runt

Välkommen till demokratins utkanter

the_pirate_bay_cencoredDet här är bekymmersamt. Nu tvingas nätleverantören till censur och stänga vägen till The Pirate Bay, av film- och skivindustrin. Det kan inte annat än betraktas som censur påkallad av intressegrupper.

Nu kopplas den normala juridiska processen enligt Europakonventionen ur där du döms i efterhand för det du har gjort. Konsekvensen är att laglig fildelning och informationsutbyte stoppas.

Jag får mer och mer känslan av att internet tillhör dem som har råd med dyra advokater, jäviga domare och mutade poliser.

Dags att prissätta naturvärden

Idag, dvs måndag 2 februari, åker jag sent på förmiddagen över den vackra Öresundsbron mot Kastrup. Jag måste faktiskt erkänna, så att det är sagt inför fortsättningen, att jag var en av skeptikerna, för att inte säga motståndarna till Öresundsbron. Men nu står den på plats och förenar två rätt så olika länder på ett föredömligt sätt – det finns visserligen fortfarande en del att reda ut när det gäller skatter, människosyn mm – och jag kan egentligen bara se fördelar och möjligheter när den harmoniskt svänger av ned mot tunneldelen av förbindelsen.

Jag sitter i taxin och har precis påbörjat avlyssningen av Flyga Drake av Khaled Hosseini. Vädret blir allt bättre och det är faktiskt en rätt skön och avkopplande stund. Mina ögon sveper över sundet och fastnar i nordväst på vindmöllorna som snurrar i den rätt friska vinden utanför København – kanske de en dag som idag genererar några kilowatt.

Visst måste vi göra allt som står i vår makt för att se till att vi inte egoistiskt slösar på ändliga naturresurser för energiproduktion till några få. Men vindkraftverk. Jag tror inte på vindkraft som koncept, i sin nuvarande utformning ska tilläggas. De är fullständigt förödande för landskapsbilden och ger mig associationer till det förgångna, teknik och lösning menar jag. Stora och anskrämliga är de och ger ett minimalt bidrag till vår totala konsumtion. Jovisst, varje kilowatt är en kilowatt, men i mängden av Terawatt-behov ter sig vindkraft i sin nuvarande form mer som ett exotiskt bidrag. Det står 20 st stora möllor i en snygg rad och innanför dem närmare land står sju något mindre. Ett dominernade intryck.

Dessutom tror jag på den något kontroversiella principen att vi faktiskt inte kommer att fullt ut förbruka ändliga resurser som tex olja eller uran. Jag tror nämligen att när vi väl närmar oss kritiska gränser har människan i sin obeskrivligt fantastiska förmåga att skapa, påbörjat realisationen av reella och rimliga lösningar. Ungefär som när vi som gillar rödvin låter oss stärkas av vunnen vetskap om att resveratrol ger evig ungdom – ok, det var för välsmakande ironi.

Här ter sig vindkraften snarast som ett gott experiment som definitivt inte får växa mer i omfattning. Se framför dig Kriegers flak som i form av en hel skog stå i vägen för vyn från söder över sundet med bron i kvällssol, eller det mjukt rullande öppna Skånska landskapet i dovt mullrande av vindmöllor vart man än vänder sig.

Jag omprövade mitt ställningstagande till brons berättigande och medger villigt att fördelarna nu överväger. Men när det gäller vindkraftverk i sin nuvarande utformning misströstar jag och nästan misstror ambitionerna – stenyxans tid är förbi, dags för lite mer innovativa sätt att får ut energin ur vindens kraft.

Tyskland

2-8 July

PK & I made up our mind the last minute. Throw the stuff in the A6 and left for Germany. We spent a few days absorbing various historic moments in Dresden, Greifswald, Stralsund, and explored Rügen.

Pär

Many good things happened today – Kajsa joined the expedition to Tibro to pick up a brand new CRF250X. We left early in the morning, got the bike, had lunch with Ulla-Clara and Lars, and then left to see Pär and Ajna at Solbacken, stayed over and returned the next morning.

Aten

16-20 May

Berit went on one of her many trips with the Art Club. They targeted Athens this time and found old rocks and smog all over the place. Well, she also found quality culture there and brought ouzo back home.