Vilka jobb som helst?

Pharmacia försvinner ut ur landet, Astra blir brittiskt och flyttar till ön. Vackra ord får sur eftersmak när verkligheten kryper fram och plötsligt står vi så där utan medicinska forskningsmuskler. Inte nödvändigtvis utan medicinsk forskningskompetens men väl påtagligt svidande medvetenhet om begränsade möjligheter att ge nationellt utrymme för kompetensen.

När det börjar osa om SAAB, inte längre från tvåtaktssoppan utan från möjligheten att fortsätta hålla bolaget under armarna blåser det till på skrivborden runt om i intressesfären. Regeringen reaktiverar och dammar av sina gamla fordonspolitiska mappar och skrider mangrant till verket för att säkra alla de viktiga jobben. När det sorgliga AstraZeneca lägger ner forskningsanläggningen i Lund blåser inte ens en stilla bris genom landet. Alla de vackra orden från regeringsföreträdarna om Sverige i forskningens framkanter är nog inte mer än ord i syfte att lugna folket och få alla med insikter att vilja tro att politiken är på väg att fixa det. Nu byts inte åtgärdsdokumenten ut på skrivborden. Det fortsätter att  fullständigt rasa samman när också anläggningen i Södertälje havererar – än så länge ser jag inte några springa de forskningspolitiska ärendena.

Jag har ingen tilltro till att stora läkemedelsbolags forskning löser medicinska problem eller visar vägen för bemästrande av svåra sjukdomar eller hälsoproblem. Likt köttindustrin och andra är den egna kommersiella forskningen relaterad till den egna produkten och dess ”affär”. Visserligen vrids läkemedelsbranschens forskning alltmer mot behovet, men det går outhärdligt sakta. Stora läkemedelsbolags närvaro spelar ändå en stor roll för etablering och utförande av betydande medicinsk forskning. När resurserna försvinner utarmas också förutsättningarna för vårdstödjande klinisk forskning och behovsrelaterad läkemedelsutveckling.

Hur kan det komma sig att vi inte reagerar på samma sätt som när SAAB kämpar. Kvalificerad medicinsk forskning, precis som all annan kvalificerad och banbrytande forskning, behöver förutsättningar och närhet till båda grundläggande och högre utbildning och till betydande forskningsinstitut och -resurser. Den medicinska forskningen behöver kontakt och närhet till en medicinsk vård och omsorgsvärld som inte reduceras ner till utmärglade ekonomiska enheter. Medicin och hälsa är en sådan stor sektor med så stora kostnader att det rimligtvis borde återspeglas i insatser för att kraftfulla driva forskning och utveckling mot nya och bättre lösningar för att främja människors hälsa för att i sin tur reducera samhällskostnader förenat med ohälsa.

Det viktigaste verkar istället vara att tävla om att få folk i arbete, i vilket jobb som helst. Det kortsiktiga synsättet att en drös arbetstillfällen som kräver ingen eller måttlig utbildning är nationens räddning är smärtsam att betrakta.

Tappet fortsätter: de egna insikterna och det egna ansvaret lär ta de som söker utmaningar och tror sig ha något att erbjuda till andra jaktmarker och följer därmed strömmen till där näringen är som störst.

198 mot 88 knappast en seger

KD bildades för att förhindra avkristningen i landet. De har försökt bli lite mer politiskt rumsrena med åren men att den fundamentalistiska konservatismen finns kvar råder det ingen som helst tvekan om. Livets ords övertagande av KD-makten i Uppsala och Ardavans hetska utrop i Malmö räcker mer än väl som exempel, för mig. Att moralens och etikens självutnämnda väktare strider i kamp om att få leda är i grunden bra men på vilket sätt? Allt vittnar om makt för ifrågasatt ideologi snarare än gemensam kamp för demokrati.

Så vad händer nu efter splittringen i partiet? Förhoppningsvis leder det till att KD försvinner ur det politiska riksspelet. I bästa fall drar merparten av de tänkande inom partiet som förankrar sin etik och moral i religiösa villfarelser vidare och in i mer liberal riktning. Var tar ska de högervridna stollarna så ta vägen? Om SD stärks av att demokratifientlighetens smittbärare flyr in i SDs osmakliga ytterlighet är inte mycket vunnet i bakvattnet av KDs problem.

Betyder det då att KD har betydelse och att deras plats i politiken har betydelse? Ja kanske. Om det innebär att partiet fungerar som container för att där ”kontrollera” stolligheter är jag helt med, då funkar demokratin som ger alla en plats och en möjlighet. Men därifrån till att med sin under-4%-makt få så stort inflytande i rikspolitiken som de har är det långt.

Ödets timma

Sopa, kan man hojta i vredesmod över någon som vägrar. SOPA har en betydelse för framtiden som gör att utroppet sopa inte räcker långt för att uttrycka vreden. SOPA/PIPA måste stoppas, internet är så oändligt mycket större och har så mycket mer värden än mediaindustrin och hollywood-lobbyn.

Kampen stannar vid vad vi kan acceptera och hur långt vi själva är beredda att gå.

Det är hur du når dina mål som räknas

Efter en medelstor insats i ett arbete som berör medicinsk informationshantering kunde jag inte hålla mig längre. Jag slog igen locket, tog 8000+ och lade mig på mitt uppvärmda köksgolv och följde så Görans sista ansträngningar mot världens högsta topp.

http://blogs.sweden.se/sustainability/tag/goran-kropp/Det som nog fascinerar mig mest är det hårda arbetet som krävs för att förbereda sig att ta steget in i ett tillstånd där människan egentligen inte kan existera för att sedan återvända till ett nytt, kanske rikare liv. Göran låter oss möta flera som med sitt överflöd av pengar köper sig upp på toppen med alla tänkbara hjälpmedel. Visst, att bara kryssa är väl ändå ett sätt att samla upplevelser på. Men vad tusan, det är väl knappast mer än ett skrap på ytan av den exsistensiella dimensionen av varför vi är här. Hur det än är med det känner jag ingen respekt för en prestation som enbart kräver andras insatser för att du ska lyckas. Den känslan vill jag likna vid det obegripliga i att föda upp storvilt som du köper rätten till att döda, mörda passar bättre.

Däremot känner jag en vördnadsfull beundran för de starka och dominerande inre drivkrafter som låter dig metodiskt förbereda dig för att söka gränser och pröva din egen yttersta förmåga.

Lyssna, lyssna inte

Jag avslutade precis ”Jag är Zlatan”, en bok som jag tycker många av dagens moderna snabbfotade ledare borde läsa. Varför? Jo, jag tycker Zlatan beskriver tydligt hur egenheter och egensinniga drivkrafter kan ta både honom och den omgivning han verkar i hur långt som helst, men bara då frihetsgraderna är många och spel på stora ytor tillåts – lyssna, lyssna inte är Zlatans koncept.

Framgångarna är uppenbara och flera ända tills han kommer till Barcelona och den konformism chefen/tränaren Guardiola driver sitt tillstukade lag på. Här gäller det att passa in. Stick inte ut! Zlatan tillåts helt enkelt vara den han är och maxa det han kan bidra med. Sakta men säkert närmar sig en slags undergång som drabbar allt och alla: ägare, ledare, laget, supportrar, ekonomi, ja som sagt allt. Till sluts transfereras Zlatan till Milan i en affär som är obegriplig åtminstone för mig. På grund av uselt ledarskap gör Braca en katastrofaffär och säljer Zlatan för 20 miljoner Euro och har med andra ord förlorat 50, de köpte Zlatan för inte så länge sedan för rekordsumman 70, hiskeliga belopp som naturligtvis är snuskiga i sig. Dålig affär och dåligt arbetsklimat. Suck.

Var känner man igen detta? I moderna stora företag kanske. Åtminstone kan jag identifiera mig med mycket av det jag försöker belysa. I min värld har jag genomlevt en fas med ett hejdlöst utrymme, jag menar i verklig positiv mening, för att ge järnet och göra mitt bästa just därför att jag fått vara den jag är. Nu är jag visserligen långt ifrån en Zlatan, men jag med många kan göra små och stora underverk med stöd av bra tänkande och modiga ledare. Jag har levt vidare i en värld som gradvis utvecklats i anglo-saxisk ofullkomlighet under brittisk flagg med en hierarkiskt ordnad och bestraffande struktur. Dvs med ledare som Guardiola som inte törs vidga spelplanen för att stimulera och skapa utrymme för det möjliga och omöjliga. Lyssna annars …, lyssna inte är aldrig ett alternativ.

That’s all I have to say about that, som Forrest Gump säger.

En kamera löser inte samhällets ofullkomligheter

Det krävs en djuplodande analys för att beskriva och förklara de samhällsförändringar som leder till behov av ökad kontroll. Jag lämnar den analysen hädan för ögonblicket och tillåter mig att helt enkelt summera en dimension av slutsatsen.

Behandling av enbart symtom leder högst sällan till bot.

Samhället förändras i hög takt. Jag tycker nästan allt är spännande och till det bättre. Den tekniska utvecklingen, bara den, gör att det är lätt att kontinuerligt leva i ett ständigt rus likt det som präglade mycket av den fostrande barndomen som nu ligger ett bra stycke bakom. På avigsidan syns en växande segregering som sorterar oss i de som hänsynslöst accepterar snabba finansiella klipp som enda morot och andra som inte hittar rätt i kampen om det starka egot. Skolans och äldrevårdens underfinansiering, som exempel, skapar på så sätt brister som lockar fram märkliga beslut och hotfulla beteenden.

Ett sådant farligt steg i fel riktning är ropet på kameror som ska kontrollera och strama upp ”missfostren” som inte behagar att följsamt ledas av regler som de knappt känner till i avsaknad av tillräcklig vuxenkontakt. Ett annat är den till synes vällovliga tanken att kameraövervaka äldre i sina ensliga boenden.

Ett alternativ skulle kunna vara att kanske fundera på om inte resultatet är det som räknas och inte bara vad i h…e det kostar. Dvs, ge föräldrar tid, stöd och förutsättningar, ge skolan personal och med rimliga löner, ge äldrevården de resurser som krävs för att upprätthålla den medicinska kompetensen och varför inte betala lön och inte bara ge bidrag.

En kamera kan aldrig ersätta en människa. Det är nog snarare så att den naiva okunskap som vissa politiker och tjänstemän besitter skapar en chimär där kameran enbart lindrar symtom högst tillfälligt. Men de tror nog att de är fiffiga till tusen eftersom de just i ögonblicket, men just bara i det ögonblicket, sparar en ynka skattekrona.

Steget mot döden

Läser i Sydsvenskan att en kvinna i Prag dödats av sina 25 rottweiler-hundar. Polisen kom och tog med sig de 25 hundarna som var vanvårdade och utsvultna. Lite cyniskt konstaterar jag över frukostmackan, så det kan bli, eller varför inte ”det löser sig”, för att citera Jason.

Teslurken extrapolerar tanken vidare österut och framkallar en undran. Hur långt är de utsvultna demokrati- och antikorruptionsivrarna beredda att gå i valfuskets Ryssland? Kommer de under dagens utbredda demonstrationer likt undernärda rottweilerhundar slita osundheten i stycken? Det återstår att se.

Vad som däremot är uppenbart är den nya tidens medels kraft att öppna, samla och gjuta in mod i demokratisträvanden. Hotade institutioner gör reträtt. På annat sätt går det inte att tolka deras mer och mer utbredda initiativ att reducera offentlighetsprincipen, omedvetna om att de samtidigt undernär och svälter kompetenta ”rottweilerhundar”.

Plötsligt händer det

Idag fattade jag ett radikalt beslut. Håret såg allt annat än städat ut – det har det faktiskt inte gjort en enda morgon på ett bra tag. Jag hittade ett hål i kalendern hos lokala frissan och bestämde mig snabbt. Det kanske inte förefaller så märkligt att masa sig iväg till frisören då och då, men betänk då att det var nog mer än 30 år sedan jag klippte mig mot betalning. Nej vänta, klippte mig i Paoli en gång år 2000 när vi bodde i Chesterbrook. Jag tror klippningen kostade $4 + 1 i driks.

Under studenttiden i Uppsala började jag klippa mig själv. Inte av snålhet utan mest för att det skulle bli ordentligt gjort, enligt min egen upprättade standard. Efter hand tog så PK över saxen; det blev liksom en aning enklare så. Och så har det alltså fortgått under ett nära nog oändligt antal år. PK har förvisso sagt nästan lika många gånger att jag borde gå till frisören istället för att belasta henne med det hon inte tycker hon är så bra på. Jag har alltid varit nöjd. Inte så mycket för att jag tycker jag står över styling och inte heller regelmässigt trampar i glamträsket. Nej, PK gör det riktigt bra så varför pröjsa till någon annan.

Nu greps jag alltså av någon kraft som plötsligt vaknat till efter 30 år och som tveklöst ville att jag ”tog tag i problemet” och så fick det ur händerna. Sedan var det nog också så att jag fick för mig att överraska PK.

370 överraskande kronor slets ur mina händer – PK har en rätt schyst retroaktiv lön att kvittera ut.

Tillbaka till tekniklösa samhället?

I den fria världen är allt möjligt. I precis lika hög grad som i den värld som vi betraktar som ofri och hårt reglerad. Så vad är då skillnaden. Jo, en massa ord och föreställningar om vem som är den som har rätt och tar på sig rätten att betrakta vad frihet är.

Möjligtvis blev många förvånade när goda hackare nyligen upptäckte en regerigstrojan som planterats av tyska myndigheter. Det var kanske inte direkt meningen att det skulle komma i dagen men nu finns det dessbättre de som anser att frihet också kräver öppenhet och transparens. Tyska regeringen är inte den enda som tillämpar tekniken för målstyrd såväl som katastrofalt vidlyftig övervakning av kreti och pleti. Varför då förvånas.

Så kommer WJS över ett antal dokument och beskriver en övervakningskatalog som blottar den fria världens intresse av att borra sig djupt in under skinnet på vanliga hederliga medborgare. Övervakningsindustrin vill nog helst inte leva i strålkastarljus. Deras affärer tjänar nog inte på att de själva exponeras eller granskas. De säger lättsinnigt att vi kränger bara till de som har goda uppsåt. Vem har då mest gott uppsåt? Kinas demokratibegränsande eller USAs homelandnoja.

Kontentan är i sin enkelhet den att ett stort antal verktyg finns tillhands för massiv övervakning och granskning av allt och alla. Och verktygen hamnar i allt högre utsträckning i alla myndigheters händer.

”Den som står i skuld är icke fri” sa Göran Persson. Det börjar bli dags att uppdatera: ”Du är inte längre fri”.