Syster Olla

Igår kväll fick Olle en syster.

För min del fick det blivande andra barnbarnet gå under arbetsnamnet Olla, om det nu skulle bli en flicka. Det namnet appellerade inte på föräldrarna utan vi fick ett snabbt besked idag att hon nu heter Freja. Nåväl Freja, hjärtligt välkommen till världen. På basis av vad jag redan sett drar jag lätt slutsatsen att Freja kommer bli en framstående företrädare för framtidens kunskapsbaserade synssätt – Piratpartiet kommer att bli en platform som säkert faller henne i smaken och ger oss en intressant riksdagskandidat.

Det har varit en strålande dag idag. Sol och efterlängtad värme – som vi inte sett så värst mycket av än – gjorde första mötet med Freja extra varmt. Och senare ikväll sjöng en av våra inneboende koltrastar en lång välkomnande introduktionsaria till hennes ära.

Nokia 5800 XpressMusic som lockbete

För ett antal år sedan besökte Leffe och jag norra delen av Vombs ängar för att lokalisera en raritet. Vi lyckades med Leffes skarpa blick och han pekade ut fyndet för inte mindre än Magnus Ullman som gick nära nog lottlös ur sitt eget sökande.

Idag är området restaurerat och har en helt annan dragningskraft och karraktär. Olle och jag påbörjade vår heldagsutflykt längs Kävlingeån mot våtmarksområdet som skapats av Klingavälsåns nya fåra.

När vi lunchade vid en rätt mäktig pil gjorde en näktergal oss sällskap. Den satt i buskaget bredvid och dominerade totalt över både vindens, regnets och alla andra fåglars läten. Olle började bli rätt bra på att både säga näktergal och att koncentrerat absorbera in fågelsången – detta glömmer vare sig han eller jag aldrig. Jag plockade fram min Nokia 5800 XpressMusic (alltså ingen iPhone!) och bläddrade fram näktergalen. När jag spelade upp fågelsången tystnade näktergalen i buskaget och sekunderna senare började den sin identifiering av konkurrenten. Efter ett par turer satte den sig bara ett par meter från oss och vi fick observera fågeln i detalj under en lång stund.

Det kan man kalla en rik lunch och ett välgrundat X.

Nokia 5800 XpressMusic

Ett annat perspektiv på öppenhet

Ojdå, det hann visst bli Valborg. Så kan det gå när man måste brottas med informationsbrist på kära gamla Draco, flåt AstraZeneca. Nog om det…

Dagiset i Veberöd är minst sagt stort. Det kändes nästan som att komma till en industrianläggning. En massa barn gjorde förvisso asfaltsinnergården till en attraktiv plats, men var tusan var träden och gräset. Olle blev glad när jag i måndags kom för att hämta honom. Vad mer behövs för att göra resten av arbetsveckan till en lättsam dans. Olle visade mig runt och pekade på lite av vad byggarbetsplatsen gömmer i form stenar i byggstaketens betongfundaments hål. Berikad med de nya kunskaperna föreslog jag att vi åkte ned till Körsbärsdalen för att se hur blomningen fortskrider – träden stod inte i blom än.

Inte nog med att dalen är en vacker plats, den är helt befriad från EU-dikterade lekplatsredskap. Alltså, en helt öppen och vid lekplats som erbjuder naturliga förutsättningar – en chans att lära och förstå varför vi måste förvalta och värna vår omgivning nu och för framtiden – inte fasen lär man det på en asfaltsgård trots personalens goda insatser.

Hur bra kan en semesterdag egentligen bli

Olle anländer strax före en kvart i nio. Vi hade kommit överens om att vi tillsammans skulle göra ett nedslag i byn för att granska hur långt våren kommit efter den snabba snösmältningen.

Vi börjar dagen vid möllan och går längs Sularpsbäcken för att se om strömstaren visar sig med sitt guppande. Det är lite grått och trist väder och vi får ingen vittring. Däremot gör den välfyllda bäcken med sitt kraftiga brusande stort intryck på både Olle och mig. Vi lyssnar av och ser ett stort antal talgoxar, blåmesar, mm. Olle är skärpt till tusen och mycket koncentrerad. Nedanför bryggeriet dyker så bofinken upp och den kraftiga sången kan kanske bli ett bestående första minne av bofinken för Olle.

Vid lunchen förbereder vi oss vidare genom ett antal fågelläten med hjälp av Benny Anderssons fina inspelning. Efter Olles middagsvila har solen lite smått kommit fram och det är betydligt behagligare. Vi fortsätter nu norrut längs bäcken och får möjlighet att noga analysera skillnaderna mellan bergfinkens och grönfinkens läten. Så nu när det är klart kan bergfinken fortsätta sin resa mot norr. Olle är klart observant och pekar ut ringduva och kråka och illustrerar deras läten på ett imponerande sätt.

Eftermiddagen börjar bli sen och vi har ännu inte spanat in så många traktorer som önskat. Därför bestämmer vi oss nu gemensamt för att avrunda turen med ”traktorrundan”. Vid Vinkelhaken belönas vi med flera stora grävare och borta vid badet kryssar vi en stor blå och en grön. Vi hittar en gammal tennisboll när vi tar oss över ett åkeravsnitt och Olle får många goda skratt när vi sparkar den framför oss en bra bit tills den olyckligtvis försvinner in bakom ett staket. En välfylld utflyktsdag.

Det blev en lång tur. Hemma väntar PK, och Ida har dessutom precis kommit från jobbet. Vi äter ärtsoppa och pannkaka med blåbär. Sen tar Olle ett härligt bad. En sista fågelexkursion vid TVn. PK hade tidigare spelat in en fantastisk film om trädgårdens fåglar, insekter och djur. Olle försjönk i trans över sekvensen med de flygga talgoxungarna.

Ingen tvekan. Olle blir säkert en av de vi behöver för framtiden som både har känsla och kunskap om natur och människor. Och med goda mattekunskaper kommer han också att bli en av dem som förändrar världen.

Tack för den fina dagen Olle!

PPB686 – sista resan

1993 åkte PK och jag ned till Hedbergs i Lund för att köpa en ny bil. PK hade som vanligt gjort en noggrann undersökning och kommit fram till att Ford Fiesta då var den bästa och säkraste småbilen. Vi stegade in pekade på en vinröd och sa att den tar vi. Det var inte mycket snack och förhandling. Upp med kulorna och sen hem. Det var faktiskt den första helt nya bil vi köpt genom åren.

Vi har levt med gamla fina Amazoner och ett par härliga Renault 4L, bilar som gett oss fullkomlig kontakt med verkligheten och den genuina upplevelse bilägandet kan medföra. Tiden har format om oss och vi har anpassat oss till bättre ekonomiska förutsättningar, och olater kanske man kan tillägga.

Änna nördigt kan tyckas, men Fiestan blev något av en familjemedlem. Den har funkat klanderfritt och bara gett oss glädje. Kajsa tog den till sitt hjärta som liten och betraktar den fortfarande som sin även om den aldrig formellt blev hennes. Oskar ärvde den som sin första bil och gav den många storstadsupplevelser innan den blev något av ett jordbruksredskap i Idas hägn.

Nåväl, allt har en ända och idag var det så dags. Vi skottade fram Fiestan, hade något av en vemodig avskedsröjning och körde därefter till skroten. Ida körde den hårt åtgångna familjemedlemmen och jag tog följe.

En märklig känsla att göra sig av med något som trots allt fungerar, men det kanske bara kan komma från nostalgiska gamla Amazonbrukare…

Flugan på till Jeremys ära

Jeremy är numera en mogen man, en aning rundare än han var på toppen av sin crosskarrär. Märks det det? Jovars, till det yttre som sagt och kanske också på hans hyfsat ödmjuka attityd. Han kom till Malmö Arena som dragplåster till supercrossuppvisningen igår (och förrgår). Jag minns honom från min tid i USA som den störste. Enkelt och elegant visade han att förmåga och erfarenhet regerar framför aggresivt flående. Jag visste att det skulle gå vägen, därför förberedde jag mig väl med att klä upp mig till Jeremys ära.

Jag tog på min knappt Honda-röda fluga som Kajsa utformat och sytt i sitt nya företagsinitiativ.

Spikmattans år

Jag bläddrade tillbaka i min Google-kalender i molnet för att se om det är något jag tycker kan vara värt att dela med mig av. Här är några stora händelser under året som vid närmare betraktelse väcker en del tankar till liv och som mer eller mindre satt en del spår.

Januari

Det fanns en tid då hyss var en del av spänningen i livet, men då var knappast den beskyllning jag hörde från vuxna pyntad med att jag var just vuxen och borde veta bättre. När vår brevlåda small runt nyår var de hårda gossarna på 19-23 år mer som kommandosoldater, och borde definitivt veta bättre men saknar sannolikt den förmågan, precis som jag ibland också tycker länsman gör.
Bonuscirkusen i den fullständigt obegripliga finanssektorn fick mig att ta steget till att byta bank, eller åtminstone avse att göra det. Annikas girighet suger men hon får krypa till korset. Jag gick tvärs över gatan till Finn och blev mäkta förvånad när jag möttes av ett påtagligt ointresse. Jag var naiv nog att tro att de ville ha mina pengar och mig som ny kund. Är kvar i SEB, men enbart på grund av att det är enklast så. Nu tänker du helt rätt: ditt fega lata spektakel.
I byn ligger KB Bilservice och det är fler än vi som tycker att bättre meck får man leta efter . Nu är släpet, som är ett måste när det drösar av hojar och bråte fixat, på KB-vis, dvs perfekt till bra vitt pris, och besiktigat.
Ska vi verkligen behöva ett larm. Jag tror inte det men när det väl bubblat upp så blir det som ett moment 22, fixar vi inte skyddet kan vi inte förlåta oss själva om det sedan händer något. Nu är ett ordentligt huslarm på plats och fan ta den som besöker oss när vi inte är hemma.

Februari

En av mina vänner slutar jobbet. Det händer i föränderlig värld, men saken är den att han jobbat länge för sin arbetsgivare och skulle få ett bättre avtal om bara två månader när han fyllt år och passerat en kritisk åldersgräns. Nix, de gick inte med på att förlänga tjänsten med två ynka månader utan stod kallsinnigt på sig. Skit tycker jag. Och ett slag mot lojaliteten.
Det är alltid kul at få hjälpa till, speciellt när det handlar om två hjul. Anders As måttligt imponerande Vespa behöver omsorg, kommer i säkert förvar och får plats i behandlingsrummet.
En påminnelse om att det snart är min tur. Vår gamla studentkompis Anders tar ytterligare ett x0-steg i vuxenlivet.
De fattar ingenting. Att se politikerna, de allra flesta, och företrädarna för lagen, Wadstedt mfl, stå och vifta med sina stentavlor ökar inte tilltron på framtiden direkt. Vi måste få in dem i nutid. Mitt beslut är självklart och jag bestämmer mig för att aktivt arbeta för att Piratpartiet ska kunna börja verka i Bryssel. Anakin och hans gäng har gjort ett bra försök att utbilda gammelmonstren.

Mars

Jag har aldrig riktigt tagit till mig det där med ”större” högtidsdagar, jag menar att för min egen del just lyfta fram och fira vissa födelsedagar. Det händer ständigt mycket annat som är väl så värt att fira. För att slippa haussen drog PK och jag till Berlin för några dagars avkoppling.
Jag har aldrig grävt ned mig i möjliga begränsningar som det naturliga åldrandet kan medföra. Jag får lätt ut det jag vill på ett bra sätt utan att åldern begränsar mig. Men en sak besvärar mig trots allt. Jag tycker det är jobbigt att synen tar stryk med tiden, dvs att jag måste ha glasögon för det mesta och nu var det alltså dags att ännu en gång kompensera med nya glas. Det kändes påtagligt och änna dråpligt när jag hittade ett par läsglasögon i nattduksbordet. Bra, de kan jag ha i reserv. När jag hängde dem på näsan fick jag bita ihop – de gjorde ingen skillnad längre.
Jag kanske inte direkt ser mig själv som sinnebilden för ett inrutat leverna, men jag vill ha, eller snarare lärt mig leva med, en viss stabilitet. Oskar imponerar på mig eftersom han både är duktig på och framgångsrik i det han gör, och att han väl kontrollerar det svåra i att bygga en positiv trend. Jag tror det var i mars som han fixade proffskontrakt.

April

Våra barn har alltid haft en bra förmåga att kunna berika våra liv. När jag i min tjurighet vill avstå allt firande i mars smyger de försiktigt in en inbjudan till ost- och vinprovning på Bengtssons. PK och jag får en härlig kväll med flera tips som följer med ett tag framöver.
Det finns många skäl till varför linux blivit alltmer etablerat i min värld. Linux står för hela den öppna fria tanken och öppna samarbetet som nu formar nyutveckling och står i kontrast till den kommersiella inlåsningen som tvingar fram återhållsamhet och begränsningar. För övrigt är jag av den bestämda åsikten att tekniken och teknologin generellt driver vår utvecklingen genom att stimulera nyfikeheten och idéskapandet. Delar du inte den åsikten är jag beredd att ta diskussionen. För att bättre förstå och vidare nyansera min bild bestämmer jag mig för att rota vidare och mer i de öppna lösningars värld, och linuxvärlden förstås.
PK och jag har länge talat om och funderat på en renovering av vårt kök. Ingen av oss är hajpade av ombyggnadshysterin utan konstaterar att vårt gamla hus kräver en, låt oss kalla det, mer omfattande sanering. Vår gamla gaspanna behöver också ersättas och vi tycker att det självklara är att ersätta den med en luft-vattenvärmeväxlare. Du kan få ta del av vår analys till varför det inte blev så utan i stället en ny gaspanna. Nu sätter arbetet igång.
Skåne är fyllt av det som ger välgörande upplevelser. Det mesta tar vi till oss dagtid och mer sällan kallar naturen på oss efter mörkrets inbrott och inviterar till kvällsexkursioner. Det är en stark upplevelse att med stöd av riktiga kräldjursnördar få komma nära alla Skånes grodarter.

Maj

1 maj, vilken cirkus, känns mer som det förgångna tycker jag.
Ida drivs av sin starka vilja och förverkligande av det som för stunden växer sig starkast (hon och jag är rätt lika, tror jag). När hon och Tobbe nu ordnar Silvåkra maraton för tredje året på raken springer hon inte själv utan ser till att rekordskaran får ut det mesta av denna fantastiska och vackra dag. Ett arrangemang som du för evigt bannar dig för att ha missat.
Nu är det snart EU-val och Piratpartiets valsedlar ska ut – härligt att sätta dem på plats i Sanbybiblioteket, det blåser medvind.
Nu är köksjobbet igång på allvar och den nya gaspannan kommer på plats.

Juni

Vi säljer 1:an på Revingegatan och Kajsa hittar ett helt nytt liv i Lunds östra utpost.
Nu händer det som många av oss väntat på. Piratpartiet överraskar vissa, men förvånar inte oss som står nära, och tar plats i EU-parlamentet. När Lissabonfördraget oönskat går genom får Christian senare sällskap av Lunds Amelia som blir parlamentets yngsta parlamentariker. Nu laddar vi på allvar inför riksdagsvalet 2010.
Skåne-runt-vandrargänget alias Björnligan fullföljde under 2008 den fleråriga Skåne-runt-vandringen och genomför nu andra etappen på det nya projektet Själland runt.
Vi påbörjar vår semester som vi bestämt ska berikas med fullföljande av köksrivning och handräckning till murare Tom och i viss utsträckning hans snickarkollegor. Arbetet tar riktig fart och nu börjar det likna nåt. Vill ni ha hjälp av riktigt bra och kunnigt folk kan jag rekommendera Martin och hans gäng.
Då så, ytterligare en som blir mogen. PKs bror sällar sig till vuxna pojkars skara och det börjar kännas alltmer avlägset den tid han och jag var unga nog att imponeras av dricksglaset rom med lite cola på toppen som ingick i entrébiljetten på diskot i St Raphael.

Juli

Som jag tidigare sagt är det något speciellt med Skånes natur. Omgivningarna runt Ekholmssjön är speciell på sitt sätt. Vi är där för att i skymningen uppleva svärmande ekoxe och blir inte besvikna. På vägen tillbaka upp mot parkeringen brottas vi dessutom med enorma svärmar av ollonborrar.
Renoveringsarbetet tar mycket av vår tid, som planerat. Det utesluter inte att vi bestämmer oss för att ta några dagar för att träffa en av de mer vitala 80+ -åringarna jag känner. PKs mamma regerar fortfarande på golfbanorna och har ett golfhandikapp som mänga avundas. Efter Lidköping tar vi oss vidare till Raggarön. Det blev inte direkt något Roslagslopp men Kjell och Marianne bjöd på väl avvägd och lagom fartfylld framfart på de vackra fjärdarna. Vi lärde känna dem i en annan tid då vi bodde i USA och det är alltid lika stimulerande att träffa dem på Raggarön, i Stockholm eller hos oss runt Påsk.
I cross- och endurovärlden umgås vi okomplicerat över åldersgränser. Dennis är lika gammal som Ida. Jag träffade honom och hjälpte honom med ett meck på crossbanan för några år sedan vilket i sin tur utvecklades till vidare kontakter. Numera bor han i Spanien och är hemma på ett kort besök, vi lunchar och drar till helgen ut på banan.
Nu börjar det hända saker. Det fina IKEA-köket monteras.
Olle är inte som andra, nej just det, han är ju en av oss. Han fick aldrig till det där med att krypa innan han lärde sig gå. För övrigt är det ett talesätt bland de återhållsamma och kanske osäkra som just brukar säga att ”man måste lära sig krypa innan man kan gå”. Inte fan, påat bara… Det är bra Olle, du lär dig gå direkt, dags för matteböckerna nu?

Augusti

Nu blir köksdelen klar så när som på småarbete som nån list här-och-där, bänkbelysning, fönstermålining och lite småfix som vi tänkte ge oss på själva – undrar hur lång tid det tar innan det blir gjort.
Då var det dags för Björnligan igen och Själland runt etapp 3. Nu börjar vi fundera på om vi verkligen ska gå just Själland runt, ett trendbrott. Kanske ska vi helt enkelt välja ut lämpliga etapper utan krav på fast ordning eller förutbestämd geografi.
Olle behöver snart dela på mossan & fassan…med fler än Safran, Koko och hönsen menar jag.

September

Årets släktträff är speciell i den meningen att det nu är mer påtagligt att en ny generation etablerar sig. Det känns nu också viktigare än någonsin att ge alla en chans att fortsätta upprätthålla denna kontaktform. Samtidigt tycks det allt svårare att få alla att hitta utrymmet i kalendern. Olle känner sitt ansvar och bjuder alla på ettårstårta.
Det är nästan bara FMX-arna som kör tvåtakt nu för tiden. Kompisarna i Björnligan har väl hört mig till leda bara se enduroterrängen i allt vi traskar på, genom och förbi på våra många vandringar, så när de kände trycket att uppvakta mig på den tjugoettusensexhundrade dagen av mitt liv skickade de mig, och PK, till Ullevi för lite tvåhjulsuppvisning.

Oktober

Jag ska inte breda ut mig mer om hojandets tjusning och filosofi. Tibro, enduroträningsläger, vad mer behöver sägas.
Det är PK väl unt. Hon brukar säga att hon använder sina motorcykelpengar när hon gör ett av sin frekventa besök i myrstacken, förlåt, New York. Jag tröstar mig i min ensamhet med att köpa en Migsvets på Jula och söker genast allt som går att fräta sönder. Det behövs inte mycket förrän jag har koll.
Det var inte så länge sedan jag var på väg förbi Mats hus. Han tvättade sin bil så jag stannade till och vi diskuterade allt, mest som vi alltid gjort. Naturligtvis pratade vi en hel del om hans kamp mot sin sjukdom. Det var samma energifyllda och ivriga Mats som alltid så det kändes extra tungt när vi kort efter fick besked att han inte fixade det. Det är en fin begravning. Mats har en  skön familj som säkert håller ordning på polen, trädgården och annat som han vårdade.

November

Dags för LMKs efterlängtade endurospecial på Saxtorp. Jag brukar prestera rätt bra efter min förmåga och efter målgäng känns det varje år som det saknas några varv. Jag bestämde mig i år att ta tag i det och anmälde till breddklassen. Det blev en oväntad kamp. Jag ska inte belasta er med detaljer, men jag ger mig aldrig och kom i alla fall inte sist, och dagen är som alltid en vinst.
Visst är det fantastiskt. PK och jag träffades för 42 år sedan. Jag tror inte alltid PK uppfattar att jag ser det så, men alternativet till det vi har finns inte.
IKEA är bra. Men att få deras bänkskiveleverantör att ge oss rätt bänkskivor slutar inte så som du kanske tror. Vi kan berätta om du bjuder in dig på en vegetarisk middag.
Det känns som det där med trial börjar få fäste. Nästan som en nystart och jag tror det blir mer av det framöver.

December

Skåne är som vanligt i framkanten och har organiserat jätteprojektet massvaccination bättre än övriga landet. PK tillhör en viktigare kategori, naturligtvis, än jag och är vaccinerad för länge sedan. Jag som börjar få inbjudningar, nej inte av St Per för honom tror jag inte på, får min kallelse till H1N1-skjutet. Jag har laddat med talbok och morgontidning för att få hjälp med att fördriva tiden i vaccinationskön. Men jag hinner fan ta mig knappt in genom dörren förrän jag är ute igen och resterna av morgontet i muggen hemma på bänken har inte ens hunnit kallna. Jag önskar min arbetsgivare var lika effektiv.
Jag beundrar Nils-Olov. Jag har sett hyfsat skickliga svetsare ge sig på mina projekt och misslyckats med kommentaren att det är omöjligt, det här går helt enkelt inte. Då går jag till Nils-Olov som tycker det som är omöjligt för andra är enkelt. Han är helt sonika unik i sin kompetens och beundransvärd, men så har också varit med och skrotat ihop stoltheten MAX-lab. Att hitta folk som kan sina saker är min själ inte lätt, och förresten, de som är riktigt bra där jag jobbar är för bra, om du förstår vad jag menar. Nu är det dags att ge Idas och min gamla Fantic en omgång och Nils-Olov fixar igen det omöjliga. Dessutom får jag tag i en ny stötdämpare till priset av en renovering. Nu börjar det bli trial på allvar.
Som jag sa förrut luskar jag vidare i den öppna världens möjligheter och nu är det dags igen att se vad DFS har att ge så här före jul.
Våra barn gör oss stolta i allt de gör. Kajsa driver sig själv hårt i sina ambitioner att utveckla sina talanger. Hon har hittat hem och vet vad som är nästa steg. Hon ger sig in i kampen om en plats på Inkubatorn, kvalificerar sig vidare och vinner en av få platser. Genast tar sig kreativiteten konkreta uttryck och resulterar snabbt i omsättning av hennes produkter. Om du vill vässa dig till jul, eller nyår, eller senare, här kan du smycka dig.
Nu är det dags för jul på Siltorp,SX/FMX på Malmö Arena och traditionell 30 december-vandring. Du kan återvända hit om du vill veta hur allt detta slutade.

Så vad blir summeringen av detta år?

Som rubriken antyder är 2009 ett år där dumheten segrar över visheten. Det tar sig kanske bättre uttryck i mer problematiska inskränkningar i vår frihet där Bodströmsamhället får unket fotfäste. IPRED börjar verka (men är glädjande nog ristat på de där stentavlorna så där står mupparna blir omkörda och undrar vafför gör de på detta viset), ACTA-hotet träder fram (men glädjande nog finns Wikileaks och de hemlighållna myndightesdokumenten i maskopi med kommersiella intressen lukas fram), FRA-lagen blir verklighet (men glädjande försvåras FRAs arbete av de tjänster vi kan nyttja när vi vill vara fria).

… så dom vet vad som gäller. Bengt Göransson, gamle kulturministern, i P1s Konflikt om synen som idag kräver att konsten ska vara effektiv, att leverera mot förutbestämt resultat. Alltså, nyfikenheten och nyskapandet kvävs. Bengt menar att effektivitetsstollarna ofta kräver att konstnärerna ska funka som några slags robotar och producera konst enligt mall, och därmed berövas friheten att kunna utnyttja sin kreativa förmåga för nyskapande.

Känner vi igen detta destruktiva effektivitetstänkandet i outsourcingens och ansvarsfrigörandets tid?
Vem tar ansvar för produkten, när du köpt din vara står du där. Ring supporten så får du se. Där sitter nån fjunig representant för den som bjöd lägst när utkontrakteringen förhandlades och säger initierat vi kan inget göra, men menar, det är ditt problem.

Det finns hopp. Kampen fortsätter och jag tycker att Unni summerar bra i sin Newsmill-kalender2010 blir dödsstöten för rovkapitalismen hur förhoppningarna kan se ut härnäst.

Spikmatta?

Inte tycks det bli årets julklapp som trendstollarna försökte få det till att bli för att vi skulle springa benen av oss för att handla något vi absolut inte behöver eller har nytta av. Ut å rör på dig i stället, det är en fin helg.

Familjetradition: julbuffé på Govindas

Ner faller regnet... Olle sjunger och animerar mätt efter den härliga veegibuffén

Nu är det tredje, eller kanske fjärde, året på raken som vi försjunker i trans över, med och i Govindas (Malmö) årliga julbord. Om du inte upplevt detta någon gång så sätt nu en Tomboy-gulis på ditt Linuxskrivbord till nästa år. Julbuffén är helt vegetarisk och saknar alla likheter med det traditionella julbordet.

PK fixade bokningen till familjen som vanligt. Oskar och Ana kunde tyvärr inte komma ner till oss – vi saknar er och den fantastiska middagen blev inte fullkomlig när ni inte var med oss. Hur det än är med det, så är det som sagt svårt att inte njuta stundens ögonblick när familjen, den bästa av alla, samlas och bidrar till en god etisk nära-jul-upplevelse utan misshandlade grisar.

Två hela dagars enduro, med likasinnade dottern

Ida och jag är hemma igen i Södra Sandby resp Silvåkra efter ett finfint enduroläger i Tibro 3-4 oktober.

Det blev en aning fixande efter sista enduroprovet och jag missade ”avslutningsseremonin” med diplomutdelning mm, men lyckades kasta mig över en matbit innan de bommade igen. Men Ida och jag hann iallafall byta några ord med Stefan så där i uppbrottets sista skälvande minut, mest för att tala om hur bra upplevelse vi haft.

Alla instruktörer visade på den färdighet och kompetens man kan förvänta sig i endurons Mecca, de är så otroligt imponerande. Det är härligt att bara vara i Tibro och att då dessutom få träffa och instrueras av alla blivande, nuvarande och före detta världsmästare, som är så genuint trevliga, kan bara bli en bra helg. Heder åt er alla för det, jag menar att ni behandlar oss som dansar hit och dit i spåret med respekt och som vilken gelik som helst i enduroterrängen.

Anders E gör ett speciellt intryck på mig. Han vinkar av mig och tittar mig rakt i ögonen och säger bra. Jag får personliga tips som gör att jag känner mig betydelsefull och jag stärks i tron att kunna besegra vilken svårighet som helst. Gött! Det är ett extra plus, och långt från bestraffningsmentaliteten man kan möta i andra sammanhang.

Ett stort tack till er alla för ett härligt träningsläger…och inte minst alla som fixade käket och såg till att det allmänt funkade i bakgrunden.

Och tack Ida för att vi fick göra detta tillsammans.

Svampigt i Granvik

Det blev självklart en succé i år också, vad annars med en sådan släkt.

Granvik lockar alla efter den oförglömliga upplevelsen tidigt i augusti 2003. Vi var där förra året också, men då var vädret i den andra ytterlighetsänden. Mer om våra släktträffar. Nu var vi någonstans i mitten på väderskalan: lite regn, en aning sol, hyfsat varmt i luften, men lite svalare i vättervattnet. Men vad spelar vädret för roll, mer än för alla spekulerande meteorologer som ockuperar ohemult mycket tid i mediautbudet.

Ulla-Clara och Lars bor i Karlsborg och är inbitna seglare sedan många år. Vattnen kring Ombo öar är en nära plats de ständigt återkommer till på sina turer och det är nog det som gjort att vi lockats dit mer än en gång.

Fler bilder

När vi kom sent i fredags stod en välkomnande påse nyplockade kantareller på vårt köksbord. Segheten efter resan blåste liksom bort och allt kändes plötsligt så mycket behagligare. Det var förstås UC & Lars som fångat upp min frustration över att vi ägnat alltför mycket tid åt ombyggnaden hemma och försummat alla skogsturer vi längtat efter men aldrig fixade. Vi sammanstrålade kort med alla andra i ”pubben” innan vi på väg till nattsömnen stannade upp en kort stund för att förtrollas av nattljuset över Vättern.

När vi väl vaknade på lördags morgonen tog vi svamppåsen in till Ida, Tobbe och Olles stuga och stekte upp kantarellerna som gjorde frukostmackan för alla fyra, och Olle förstås som nyfiket testade guldet och det på sin första födelsedag. Vi hade inte tuggat länge förrän Elisabet och hennes följe knackade på för att fira Olle. Hannaida, Maja, Ebba, Stina och stor-Olle gjorde tillsammans med födelsedagsOlle klart för mig att en ny generation tar form och kommer att göra våra släktträffar ännu mer betydelsefulla framöver.

Det var en skön förmiddag när Lars samlade oss vid Gruvrundan vid Bölet för genomgång med anvisningar och fördelande av uppdrag – Maja som hade blå stövlar fick självklart ta på sig uppdraget att ta täten och vägleda oss andra längs den blåmarkerade stigen; jag säger det mest för att jag försummade mitt delegerade ansvar och ägnade mig mer åt att snacka och ledde truppen på avvägar. Ingen skada skedd. Vi vände uppe vid gården när jordgetingarna gjorde oss medvetna om att vi var på fel spår och var strax på banan igen. Gruvinitiativen från förr var imponerande, får vi anta, eftersom vi mest såg ytan på de vattenfyllda schakten.

Vid lunchen klargjorde Ida att det vankades födelsedagstårta vid pass sexton nollnoll, eller halv fem kanske. Bra, några av oss kastade sig snabbt ut i skogen för att hinna skörda kantareller innan tårtkalaset. Turen blev kort, men vi slukades upp av den härliga skogen och rikliga tillgången på kantareller, och svart trumpetsvamp. Räddade kunde vi så återvända till baslägret, vispa grädden och imponeras av hur tårtorna växte fram. Olle knackade i glaset och begärde sång och hurrarrop. Så blev det, men hans blick förkunnade att han nog mest undrade hur tusan födelsedagarna efter den första fortsättningsvis kommer att gestalta sig.

Ulla-Clara och Lars hade fixat vätterkräftor och lagt ned arbete på få dem att förtrolla oss. Storleken påminde mest om hummer, ta mig fan, och smaken till det gjorde nog detta till den bästa och mest mättande kräftmassaker jag varit med om. Efter detta är det fullständigt omöjligt att ens tänka sig att gå till butiken för att köpa räkstora missfoster i frysförpackning.

Ett lätt duggregn la en aning sordin på förmiddagsfikat nere vid Djäknasundets brygga. Dessbättre steg ångan när Peter kastade en blick på min Pirate Bay t-tröja och frågade menande om Pirate Bay, hmm, kommer in i Riksdagen. Vi utbytte en hel del tankar och Peter satte med sin breda omvärldskunskap resonemangen i ett historiskt perspektiv. Allt blev en mycket berikande fikastund.

Nu närmade sig det ofrånkomliga ögonblicket. Vi kan inte lämna Vättern utan ha badat, jag har ju för fasen mer eller mindre vuxit upp i Vättern. Ebba, och Hannaida, och jag tog ett sista dopp innan vi på stående fot tog lite kantarell- och västerbottenpaj, och tog farväl för denna gång.