Vombsjön runt

Olle sov som en sten i värmen – Lund, varmast i Sverige med sina 33 grader. Skuggan bakom pelletstanken hjälpte nog, en krävande dag visar upp sig. Han fick lugnt vakna upp efter middagsluren och efter en stunds inkörning bar det iväg. Cykleturen gick över Vombs vackra ängar. Fågeltornen fångade Olles intresse. Ängarna har förvisso inte helt tystnat, men idag är det sparsamt med iögonfallande intryck.

Vi funderade på att angöra badplatsen vid Häljasjön, men lockades inte tillräckligt. Vi slog några lovar längs sjön och fattade strax ett gemensamt beslut att dra in i tallskogen söder om Vombsjön.

Dags för mellis. Vi landade nere vid Vombsjöns strand och hade ett härligt utbyte i en, vad man skulle kunna kalla, jordnära konversation. Vi spanade efter sjöfågel och gick inte tomhänta vidare. Dopping tyckte Olle lät roligt och vi smakade på ordet i alla former allt medan vi observerade skäggdoppingens sökande efter föda.

Fast övertygade om att fullfölja planen gjorde vi vänstersvängen ut på asfalten. Dagen är betagande vacker och motvinden glöms lätt. Omgivningarna runt Övedskloster leder oss in i en diskussion om slott och herresäten. Strax lyssnar vi av fågelsången i 104:ans allé – den är mäktig minsann.

Vi svänger av på en grusväg för att söka lite skugga och för att vattna hela ekipaget. Vi går genom sommarblomstren, men flyttar strax fokus till hästbilen med släp som kommer och lastar av två, sen två till, hästar. Otroligt spännade.

Vi närmar oss Vomb, men gör först ett stopp vid fågeltornet. Vi ser i stort sett bara gäss, men berikar utbytet med lite uppsluppen fågeltornsdans under skratt och andra tosigheter. Vi får ett SMS som säger att middagen serveras på Siltorp vid pass aderton nollnoll, Kajsa fick till det. Olle ser fram mot att få se sin syster Freja och blir genast pigg.

Vi kommer i tid, men hamnar mitt i middagsmecket och gör en herdervärd insats som belönas rikligt ett par timmar senare.

Jag tar sedan min cykel genom skogen hem. Ännu en dag att leva vidare på.

Femtiosex-sju år senare

Sverker och Karin tittade förbi på förmiddagen på väg hem från en sådan där undanmanöver man ibland gör för att undvika uppmärksamhet eller uppståndelse runt speciella högtidsdagar. Sverker och jag brukar ringa varandra lite då och då för att fortlöpande hålla kontakten sedan trehjulingstiden i Karlsborg.

Nu laddar han inför helgens veterangolftävlingar i helgen med hickoryklubbor och tidstypisk klädsel. För att förhöja tillståndet till extatisk nivå fick jag chansen att förära Sverker en Coclou-fluga av bästa snitt. Med största sannolikhet kommer den gode Sverkar att prestera oändligt mycket bättre med en turfluga från Kajsas designbod.

Vi får se hur de går i Falsterbo mm, återkommer.

Midsommar, tid för vänner men utan sås

Någon gång under studenttiden i Uppsala lärde vi känna Eleonor och Anders allt bättre. Från den tiden har vi varje år återsetts till midsommar – nu är vi väl inne på fyrtionde året typ liksom. Eleonor reflekterade, när vi nu sågs i Lövåsen, över att vi ids hålla ut och köra alla milen från Skåne till allra nordligaste Dalarna. Jaha. Och. Det är ingen uppoffring precis att återse vänner som djupt förankrat sig hjärtat och själen. Snarare är det väl så att det är en självklar del av livet att säkra fortlevnaden av en ovärderlig vänskap.

Midsommar förlöpte väl mest som man i allmänhet kan vänta sig. Sill och ett antal utsvävningar i minnenas och nutidens ordning – inte utan god grund finns det nu anledning att tro att Piratpartiet förvärvat visst stöd. Resulterar det i en värvad röst ska jag med stolthet ta på mig ansvaret för den politiska migrationen.

Anders blickar ut över SilverfalletMidsommardagen låg så för våra fötter. Vi betraktade med viss tveksamhet vädret men var helt förvissade om att fullfölja planen att ge oss ut på en tur. Vi kämpade i den hårda motvinden från Sjöstugan vid Grövelsjöns ände upp i riktning mot Salsfjellet. Molntäcket blåste hela tiden sönder och vi förskonades från regnet som hängde över oss som ett uppfordrande hot. Anders val av fikaställe vid foten av fjället blev som att äntra ett nytt tillstånd. Lä och plötslig sol. Vi försjönk sakta i ett saligt rus som ingen konstlad form av fest kan uppbringa. Vad gör man sedan för sina vänner om inte allt. Vi till och med kastade oss över den icke-vegetariska middagen – hungern efter dagens insats på fjället förenklade med all säkerhet det beslutet.

PK vid Stora Olån

När vi vaknade idag sken solen från en klarblå himmel och vi var rätt ivriga att få komma iväg till en av alla våra exklusiva nationalparker, den vid Fulufjället. Turen börjar bra. Vid tjärnen ser vi ett par grönbenor och vi berikas med att observera en unge tulta omkring på tjärnkanten. En bit längre upp på stigen mot Njupeskärsfallet träffar vi på ett par representanter för SOF som lånar oss tuben och ger oss en stark upplevelse av två jaktfalksungar i ett gammalt korpbo brevid fallet. Turen fortsätter uppåt i rätt stenig terräng – bättre träning för balans och reflexer i en mognande kropp får man leta efter, och själen får ett rejält lyft på köpet.

Men var tog middagssåsen vägen?

Livet bjuder på så mycket gott: oersättlig vänskap och natur och miljö som dessvärre inte alla har vett eller ens förmåga att förstå att bevara…

Några dagar i Kiev

20-23 juni

Första dagarna på semestern och innan vi drar till Lövåsen för att fira midsommar med Eleonor & Anders bränner vi några SAS-poäng København – Київ.

Bara några dagar tidigare satt vi i soffan och bläddrade genom webben efter bra Kiev-lösningar, alltså inte extrem framförhållning precis eller genomarbetad planering. Jag läste en artikel Sydsvenskan för ett par år sedan om Kiev som ett alternativt resmål för en kortsemester och den tog ett bestående grepp om mig. Jag har sedan dess fört Kiev på tal flera gånger, och nu så dök tydligen det rätta tillfället upp.

Vi försöker leva vidare, sa den unga servitrisen, rätt entusiastiskt. Vi hade ett kort tankeutbyte med henne vid dagens frukost. Hon bor och jobbar tillfälligt i Kiev, gissningsvis för att arbetstillfällena är fler och utvecklingsmöjligheterna större för henne här. Hon ger uttryck för en ny generation som vill ta steget in i ett nytt liv. Hon verkar förhoppningsfull, men samtidigt vilar det något dystert över hela ordningen att så tydligt vilja förtränga mycket av det förflutna. Under våra dagar i Kiev får vi några svar.

Kontraster

Kollektivism i ny skepnad med stadsjeepar i rader längs fasader som minner om Sovjetstaten. Kvinnorna ser ut att vara i bättre skick än männen. Det är få som bär glasögon, kanske ett gott tecken, men å andra sidan, vad ska de med glasögon till i sin egen cigarettröksdimma. Fantastisk arkitektur och byggnader granne med Sovjetkaserner. När vi läste på fick vi intrycket att vi skulle vara försiktiga och rädda för det mesta, men vi känner oss trygga var vi än är och möter ytterst vänliga människor. Kiev ger oss några överraskande fina dagar, kanske är det för att turistströmmarna tycks saknas.

Rasmus startade ett upprop mot Stockholmsbilisternas parkeringsnonchalans. Han skulle få jobba hårt i Kiev för dokumentera trottoarparkerare.

Hotellet är helt fantastiskt. Vi har hyrt en tvårumslägenhet med kök, relativt nyrenoverad och mycket fräsch, visar det sig. Hotellet ligger centralt i ett bostadskomplex och det som vi ständigt återkommer till i våra funderingar på väg in eller ut från rummen är det overkliga i att liksom gå genom ruiner till vårt ombonade härbärge. Var och en fixar sitt. Det blir en salig blandning med ena porten ny, nästa fortfarande totalt nedgången, den ena balkongen ser ut som den snart rasar, nästa nära nog återställd i nyskick – och så upprepas det lite varstans.

Många långa promenader. En av dem går via det färgsprakande universitetet där det pågår någon form av märklig ceremoni. Vi stoppas i porten och får snopet betrakta händelserna från utsidan utan att få reda på vad som egentligen pågår. Strosandet runt den fortliknande universitetsbyggnaden mot botaniska trädgården tar oss in i en spännande miljö. Vi vandrar ned i parken som är mycket vacker men sliten och ovårdad. Vi går upp ur dalen på en bädd av krossat glas mellan grenar och löv. Det är inte svårt att måla upp ett antal bilder av vad som ofta pågår i parken och vad total avsaknad av, är det kanske respekt, leder till. Det låter kanske motsägelsefullt, men vi vänder oss om när vi går tillbaka och konstaterar att vi bär med oss ett vackert minne.

Det är strax efter lunch och vi känner suget. Den lilla parken rakt över gatan från stora universitetsentrén har ett par enkla snabbmatställen. Vi köper en pilsner och en macka och sätter oss vid ett bord. Runt bordet bredvid sitter två yngre par och intar sin medhavda lunch. De är välklädda och ser jättetrevliga ut, kanske är de studenter, vi antar det. Våra ögon faller mer och mer på dem. De halar nämligen upp en literflaska vodka lite då och och fördelar den rättvist. Flaskan hinner fan-ta-mig ta slut och de påbörjar min själ en ny. Hur mycket lunch de dricker tar vi inte reda på, men de redde säkert ut eftermiddagens föreläsning, i socialt arbete?

Baren i avgångshallen är rätt full så vi delar bord med en ensam kille som villigt upplåter ett par lediga stolar. En kopp te, en macka och en pilsner senare börjar vi snacka. Bolat studerar International relationships på Cypern och är nu på väg hem till Қазақстан. Han har lagt ett pussel: Cypern-Istanbul-Kiev-Astana. Han har ytterligare ca 7 timmar på Kievs flygplats till hans nästa avgång, den sista till föräldrarna i Kazachstans huvudstad. Är man ung och entusiastisk som Bolat kan han säkert härda ut de rätt torftiga möjligheter som den lilla avgångsterminalen erbjuder. Under ett kort ögonblick vidgas och berikas vår bild av världen genom ett möte som ytterligare raserar fördomar.

Det är en aning kaotiskt när alla masar sig, inte PK förstås, hon är MAS, in i gate-zonen, vi liksom knör oss in i en tratt och det känns nästan som rena turen att vi till slut hamnar just i vår gate. Vi börjar samtala med en dansk familj i den oorganiserade slumpmässigt uppstående kön till bussen till planet. De åker regelbundet till Kiev och ”den bästa kliniken” för stamcellsbehandling. Behandlingsformen erbjuds inte fritt i Danmark så vad gör man. Alla tre i familjen är drabbade på något sätt och spenderar nog en söt slant för att försöka bli kvitt sina problem. Det är fler som sannolikt är i Kiev av samma skäl, bla en rullstolsbunden handikappad ung flicka. Hoppas nu bara att det funkar för dem. Det är lätt att förstå att man gör allt för att få ett bättre liv och återigen blir våra futila livsproblem så små. Och snart är vi hemma och brottas med dem igen.

Varför Kiev

Jag tror Kiev för första gången etsade sig fast hos mig under studenttiden i Uppsala. Musorgskijs Tavlor på en utställning innehåller nämligen det flotta och pampiga avsnittet, eller tavlan, Stora porten i Kiev. För ett par år sedan dök så en artikel upp om Kiev som återuppväckte nyfikenheten och att-se-själv-behovet tog vid.

Det flera skäl till att besöka Kiev, här är det som lockade oss mest:

  • En ny annorlunda plats
    Kiev ligger i ett område vi inte besökt tidigare. Område, dvs i en del av världen som stängts för oss av andras, och egna för delen, fördomar. Nja, dit kan man inte åka. Misär och elände och vad finns där att titta på: risiga byggnader, ett hunsat folk, korruption, mutor och rånrisk vart du än går – kanske det, men så mycket mer.
  • Känns exotiskt
    Kiev är ingen välrenommerad turiststad. Det är något speciellt med att ta sig till ställen dit inte alla andra åker och ta sig an utmaningen att pröva sig fram bland kyrilliska tecken och där vi sällan hittar det gemensamma språket.
  • Kultur och historia
    Kiev har varit och är en betydande stad. Dags att spåra Skandinaviens roll i Kievrikets historia, alla de intressanta monumentala byggnaderna, effekterna av sovjetkommunismens konformistiska pålagor och hur Kiev försöker positionera sig vetenskapligt inom teknologi och medicin.

Syster Olla

Igår kväll fick Olle en syster.

För min del fick det blivande andra barnbarnet gå under arbetsnamnet Olla, om det nu skulle bli en flicka. Det namnet appellerade inte på föräldrarna utan vi fick ett snabbt besked idag att hon nu heter Freja. Nåväl Freja, hjärtligt välkommen till världen. På basis av vad jag redan sett drar jag lätt slutsatsen att Freja kommer bli en framstående företrädare för framtidens kunskapsbaserade synssätt – Piratpartiet kommer att bli en platform som säkert faller henne i smaken och ger oss en intressant riksdagskandidat.

Det har varit en strålande dag idag. Sol och efterlängtad värme – som vi inte sett så värst mycket av än – gjorde första mötet med Freja extra varmt. Och senare ikväll sjöng en av våra inneboende koltrastar en lång välkomnande introduktionsaria till hennes ära.

Olgas butik

Björnligan gör Själlands uddeSå var det dags för Björnligan att ta sig an ett stycke Danmark igen.

Tåg och buss till Sjællands Odde, nja, tror inte det. Skulle vi löst vår transport på det sättet hade det inte blivit mycket tid kvar av helgen till vandring, krobesök och umgänge. Vi tog alltså bilen till målet som lämpligt nog låg precis på gränsen mellan Nykøbing Sjælland och Rørvig. Faktum är att Lyngkroen, enligt krostyret, serverade vår middag i Rørvig och frukosten morgonen därefter i Nykøbing. Det fick reda på vid middagen efter dagsvandringen så validiteten i den exotiska informationen får stå under bevakning.

12 juni – 17 km

Lördagsplanen fick en genomlysning vid köksbordet i den mycket trevliga stugan – välplanerat Carl-Axel. Efter ett par öl kom vi fram till det lämpliga i att undvika bilkörning idag och beslutade oss sålunda för att justera planen. Vi knallade genom Rørvig Sandflugtplantage mot Rørvigs hamn och hamnade på Lodsoldermandsgaarden Hotel & Restaurant för lunch. Skön atmosfär och rikt buffébord till rimligt pris, 98 DKK – det priset går alltid att justera med ett par snapsar på notan. Hur som helst, stället kan rekommenderas.

Efter lunchen tog vi oss i runt udden mot motvinden där vädret från väster vätte vandrarnas västar vämjeligt våta och splittrade sprattlande surgjorda skyddssökande serviler. Regnet lättade och vi kom senare än beräknat tillbaka till återsamlingen i det gemensamma boendet. Björn satte lämpligt nog på bastun innan vi avtågade vid lunchtid så vi hann med en varm bastu i kombination med en ljummen öl innan middagen på Lyngkroen.

Vissa av oss, inte jag, har drabbats av VM-fotbollens svåra smitta. Detta fick återverkningar på hur kvällen sedan förflöt. Det blev inte alls samma stridslystenhet som brukligt i diskussionen utan snarare en avslagen interaktion med TVn.

Vi kom tidigt i säng i gott skick och väl rustade för nästa dag.

13 juni – 8 km

Det egentliga målet med denna Danmarkstur var Gniben. Carl-Axels mor, Sally Bauer, var en heroisk simmerska som skapat bestående avtryck till eftervärlden. Hon startade från Gniben och simmande till Jylland i höjd med Grenå. Riiispeckt!

Vi gjorde en kortare tur än ursprungligen tänkt. Vi parkerade och startade dagens vandring vid Olgas butik – egentligen parkerade vi bara där. Jag tog en sväng inom den oansenliga butiken för att köpa en kopp kaffe. Han hällde upp en stor mugg och när jag drog upp börsen sa han: -det kostar inget, kaffet är gratis. Det var så överraskande så att jag nästan blev generad och blev helt enkelt tvungen att köpa ett wienerbröd för att göra rätt för mig. Det här positiva ögonblicket hårdkodades in och skapade viss upprymdhet resten av turen.

Så kom vi då längs stranden till Gnibens entré. Området är militärt men öppet för turister och som sig bör ska man förstå att bete sig. Vaktkuren talar om att nu är du under bevakning, och självklart videobevakad. Men ännu tycks inte Blackwell Briggs ha tagit kontroll över ditt privatliv på Giben.

Vi rundade radarstationen och gick vidare ned längs syd-västra stranden. Efter lite letande fann vi först en sten, sedan två till, med inhuggen text som beskrev de historiska simögonblicken för mer än 70 år sedan.

I en eftertänksam stund vid Sallys bäst bevarade sten deklamerade Björn en komposition från skaldekammaren i Genarp, ett ode till Sallys och Carl-Axels ära:


Udda Ode på Odden

Minnesstenen tillägnad långdistanssimmaren Sally,
Sonen förde oss hit på ett vindpinat promenadsstråks rally
Och om du i din himmel hör oss, Sally
Så är sonen nu rätt – mally.

/bb/Gniben den 13 juni 2010


Vi irrade oss sedan längs södra stranden tillbaka mot Odden Havn i ett tilltagande solsken. Härligt, det var minsann inte en minut för tidigt, med sol alltså. Man skulle kunna uttrycka det så här: vi sökte av en bred sträcka på vägen tillbaka, eller alternativt att vi ännu en gång splittrades pga olika vägval.

Till slut var vi återförenade för lunch innan hemfärd. Alla var sugna på att göra det enkelt för oss och inte håsa upp lunchen – vi hade nämligen för avsikt att åka tillbaka till Havnebyen för en lite lyxigare lunch. Vi stannade alltså helt sonika för att ta något enkelt på ”gatuköket”. Nu visade sig att Olgas butik inte alls var en simpel korvmoj. Maten hade förvisso gatukökskaraktär, men var mycket vällagad och portionerna var väl tilltagna. Det var både aptitligt och njutbart på utserveringen i badande sol. Inte nog med det: intresset för sina gäster som grabben som rattade det hela visade skulle kunna funka som instruktion för både sopiga och finare krögare. Helhetsintrycket blev bara så bra det kan bli och ska du tillåta dig att bli överraskad, dra ned på förväntningarna och hoppas på att du hamnar i korsningen Gnibenvej-Oddenvej.

Det är ett kul gäng att vara ute på vift med – nu återstår att se vad det blir härnäst. Uppdraget är mitt.


Skivbolagens död under dansande fötter

Kristina Sky dök för ett bra tag sedan upp i mina lurar. Jag har sprungit många lätta mil med stöd av hennes sköna DJ-ande i öronen. Men, mina barn rynkar på näsan när jag skruvar upp dunket i dansmusiken och ser inte direkt imponerade ut, men vad gör det så länge det rytmiskt rycker i det gamla gubbaskrället.

Så ägnar Kobra ett helt program åt DJ-andet och hur det framgångsrikt tar sig fram på bekostnad av den alltmer lidande musikbranschen. Ännu ett bevis på skivbolagens dödsryckningar, men vem sörjer det… Snarare är det väl så att vi betraktar en dino som inte ens försöker förstå att det är läge att flytta på sig när fildelningskometen slår ned. Som vi brukar säga hemma: -var sak har sin tid.

Axwell (varför har en internationell stor svensk en .co.uk-adress) blev en ny bekantskap för mig, hmmm. Kajsa visste väl vem det är. Det stör mig en aning eftersom det är den musik jag gillar och hon kanske inte håller den direkt högst. Jag får skylla på att jag ägnar för mycket tid åt att serva rullatorn. Hur som helst, nu har jag avverkat en del av Axwells produktion på Spotify och kan salig gå och lägga mig.

Uppdatering: Så dyker Tim Berg upp…

Ett annat perspektiv på öppenhet

Ojdå, det hann visst bli Valborg. Så kan det gå när man måste brottas med informationsbrist på kära gamla Draco, flåt AstraZeneca. Nog om det…

Dagiset i Veberöd är minst sagt stort. Det kändes nästan som att komma till en industrianläggning. En massa barn gjorde förvisso asfaltsinnergården till en attraktiv plats, men var tusan var träden och gräset. Olle blev glad när jag i måndags kom för att hämta honom. Vad mer behövs för att göra resten av arbetsveckan till en lättsam dans. Olle visade mig runt och pekade på lite av vad byggarbetsplatsen gömmer i form stenar i byggstaketens betongfundaments hål. Berikad med de nya kunskaperna föreslog jag att vi åkte ned till Körsbärsdalen för att se hur blomningen fortskrider – träden stod inte i blom än.

Inte nog med att dalen är en vacker plats, den är helt befriad från EU-dikterade lekplatsredskap. Alltså, en helt öppen och vid lekplats som erbjuder naturliga förutsättningar – en chans att lära och förstå varför vi måste förvalta och värna vår omgivning nu och för framtiden – inte fasen lär man det på en asfaltsgård trots personalens goda insatser.

Hur bra kan en semesterdag egentligen bli

Olle anländer strax före en kvart i nio. Vi hade kommit överens om att vi tillsammans skulle göra ett nedslag i byn för att granska hur långt våren kommit efter den snabba snösmältningen.

Vi börjar dagen vid möllan och går längs Sularpsbäcken för att se om strömstaren visar sig med sitt guppande. Det är lite grått och trist väder och vi får ingen vittring. Däremot gör den välfyllda bäcken med sitt kraftiga brusande stort intryck på både Olle och mig. Vi lyssnar av och ser ett stort antal talgoxar, blåmesar, mm. Olle är skärpt till tusen och mycket koncentrerad. Nedanför bryggeriet dyker så bofinken upp och den kraftiga sången kan kanske bli ett bestående första minne av bofinken för Olle.

Vid lunchen förbereder vi oss vidare genom ett antal fågelläten med hjälp av Benny Anderssons fina inspelning. Efter Olles middagsvila har solen lite smått kommit fram och det är betydligt behagligare. Vi fortsätter nu norrut längs bäcken och får möjlighet att noga analysera skillnaderna mellan bergfinkens och grönfinkens läten. Så nu när det är klart kan bergfinken fortsätta sin resa mot norr. Olle är klart observant och pekar ut ringduva och kråka och illustrerar deras läten på ett imponerande sätt.

Eftermiddagen börjar bli sen och vi har ännu inte spanat in så många traktorer som önskat. Därför bestämmer vi oss nu gemensamt för att avrunda turen med ”traktorrundan”. Vid Vinkelhaken belönas vi med flera stora grävare och borta vid badet kryssar vi en stor blå och en grön. Vi hittar en gammal tennisboll när vi tar oss över ett åkeravsnitt och Olle får många goda skratt när vi sparkar den framför oss en bra bit tills den olyckligtvis försvinner in bakom ett staket. En välfylld utflyktsdag.

Det blev en lång tur. Hemma väntar PK, och Ida har dessutom precis kommit från jobbet. Vi äter ärtsoppa och pannkaka med blåbär. Sen tar Olle ett härligt bad. En sista fågelexkursion vid TVn. PK hade tidigare spelat in en fantastisk film om trädgårdens fåglar, insekter och djur. Olle försjönk i trans över sekvensen med de flygga talgoxungarna.

Ingen tvekan. Olle blir säkert en av de vi behöver för framtiden som både har känsla och kunskap om natur och människor. Och med goda mattekunskaper kommer han också att bli en av dem som förändrar världen.

Tack för den fina dagen Olle!

Kom igen Jacob – klona dig!

I oktober skrev Sydsvenskan en längre artikel om Jacob Holdt och hans fotoutställning på Louisiana (läs vad Per Lindström skriver mer om utställningen)

Nu är jag inte den som springer på konsthall eller till Louisiana titt som tätt för att suga upp konstens uttryck, men Jacob som person och det han ger uttryck för fångade definitivt mitt intresse. Dessutom är det konkret och jordnära med beskrivande fotografi, tillfredsställande för en enkel naturvetare som jag.

Precis när jag var på väg att ta på mig springkläderna för ett träningspass, dök Jacob upp plötsligt och lite oväntat. Kanske var det ett tecken (säger jag som inte har mycket till övers för mystisism och vidskepelse). Alltså, jag kollade med PK och vi konstaterade snabbt att det var sista utställningsdagen på Louisiana idag söndag. En snabbdusch senare var vi på väg in till Lund för att hämta Kajsa som lockades av en utlandsresa och därefter rullade vi vidare över vår Öresundsbro.

Det myllrade av bilar och folk men väl inne tycktes det som om alla människor diffunderat till acceptabel utspädningsgrad – eller så var det just det att atmosfären och hans fotografier drog till sig all nödvändig uppmärksamhet och koncentration.

Jacob har levt och fått ett avundsvärt liv. En konsekvent jasägande vagabond som utan rädsla sökt och träffat människors inre. Det ger i stunden enormt starkt intryck på mig. Genom att våga når han fram och träffar den godhet som alla människor trots allt har. Bakom hatet på ytan syns ingen ondska hos någon. Jacob ger sig tid att explorera detta och bli vän med alla tänkbara amerikanska yttringar. Han har dessutom fått förmågan att också kunna beskriva det för oss andra. Det är väl det som är det avundsvärda, att han på sin resa ger oss en ny möjlighet att förstå alla männsikors rätt, något som defintivt inte förefaller uppenbart för alla som med sin okunskap gömmer sig bakom sin rädsla för det okända och uttrycker obegriplig främlingsfientlighet.

Vi behöver fler av dig Jacob, som missionerar om det goda på det sätt som du gör i egenskap av den clergyman du till slut ändå blev.

Tack Jacob