Privatpersonen är dödad

2013-07-05 SDS RudbeckCarl Rudbeck formulerade sig väl i dagens Sydsvenskan. Saken är bara den att andra har sagt det tidigare, mycket tidigare. Vilsna politiker och andra har sakta anpassat sig till ”det nya”, för det måste man ju. Men att driva viktiga frågor i tid, innan det är för sent, det fixar de inte. Tänk om de lyssnat på den då udda rörelsen och försökt förstå istället för att fnysa och dribbla med sin eviga egensinniga agenda.

 

 

Jag skrev ett kort mejl till Carl imorse:

Hej Carl
Jag har alltid läst och lyssnat på dig med beundran och inspiration. Så även idag.
En kort reflektion på det: som Piratpartister sa vi det som du insiktsfullt beskriver redan vid pass 2006. Då fanns en raljant ovilja att förstå det som skulle hända. Nu är vi där, över gränsen.
Skriv gärna mer om detta, men glöm inte vilka som ursprungligen lyfte fram den här problematiken och dessutom gjort det möjligt och tvunget för politiker att höja sig över dunklet och bli medvetna.
PS. Kul att du kom tillbaka till SDS efter ”utrensningen”
mvh
Mikael

Det är hur du når dina mål som räknas

Efter en medelstor insats i ett arbete som berör medicinsk informationshantering kunde jag inte hålla mig längre. Jag slog igen locket, tog 8000+ och lade mig på mitt uppvärmda köksgolv och följde så Görans sista ansträngningar mot världens högsta topp.

http://blogs.sweden.se/sustainability/tag/goran-kropp/Det som nog fascinerar mig mest är det hårda arbetet som krävs för att förbereda sig att ta steget in i ett tillstånd där människan egentligen inte kan existera för att sedan återvända till ett nytt, kanske rikare liv. Göran låter oss möta flera som med sitt överflöd av pengar köper sig upp på toppen med alla tänkbara hjälpmedel. Visst, att bara kryssa är väl ändå ett sätt att samla upplevelser på. Men vad tusan, det är väl knappast mer än ett skrap på ytan av den exsistensiella dimensionen av varför vi är här. Hur det än är med det känner jag ingen respekt för en prestation som enbart kräver andras insatser för att du ska lyckas. Den känslan vill jag likna vid det obegripliga i att föda upp storvilt som du köper rätten till att döda, mörda passar bättre.

Däremot känner jag en vördnadsfull beundran för de starka och dominerande inre drivkrafter som låter dig metodiskt förbereda dig för att söka gränser och pröva din egen yttersta förmåga.

Särbehandling

Hur hamnade jag nu i detta? Det är en lång delvis spännande historia som jag behåller för mig själv – men ett fragment delar jag med mig av.

Imorgon skrivs jag ut från Calanderska och drar tillbaka till Skåne. Det var nog aldrig min tanke att låta mig bli omhändertagen av den fantastiska personalen i Johanneberg, men så blev det – och det har satt mig på prov.

När vi satt och fikade ikväll pekade Oskar på silverbrickan och sa: det är gott att bli särbehandlad, och skrattade. Här kommer inte kaffet i en skör plastmugg. Nix, silverkaraff från 1927 ska det vara och kaffet serverat fint porslin med inglaserat sjukhemsvapen.

1+1>2

Halwest Mohammad, Ali Imad Raad och Lars Åström från Malmö ger oss en fingervisnng om betydelsfulla värden genom sin tredjeplats i Purple Comet! Math Meet.

Matte – Matematik har jag alltid fascinerats av. Det är inte precis mitt starkaste kompetensområde men en sagolikt spännande värld när man väl tar steget utanför procenträkning. Det som framstår som mest avgörande är ändå den betydelse som matematiken har för vår utveckling. Med den tekniska utveckling som enligt min mening helt vuxit ur matematiken med hjälp av nördars egensinninga drivkrafter börjar vi se hur nya demokratiska värden ges möjlighet.

Samarbete över gränser – Demokratisk utveckling följer i spåren av att vi söker och skapar samverkan över nationella och kulturella gränser. Det finns inget utrymme eller ens tid att slåss om vi tillsammans angriper utmaningar och problem.

Ursprung – Nu heter inte tredjepristagarna Jimmie Å, Björns S utan Halwest och Ali som dessutom når sina resultat i samverkan med kompisar från Stanford. Nej, av med folkdräkten Jimmie och öppna dina gränser. De nationalistiska strömningar som tar sig extremt otäcka uttryck som Jobbik eller som i vår närhet drivs och smörjs av SD förflyttar oss inte bara bakåt i tiden utan också till en obegripligt primitiv nivå.

Malmö Borgarskola tränar visst särskrivning också, inte lika imponerande från en skolhemsida.

Den goda blandningen

Jag har precis läst artikeln om Saeid i senast numret av Naturvetare och tycker att det skulle vara nyttigt för mina ovänner Sverigdemokraterna att läsa artikeln och därmed bilda sig litta.

Saeid Esmalizadeh är invandrad iranier och är som så många andra från Iran en begåvad rackare. Han inte bara höjer Sveriges begåvningsgrad, han skapar både god vetenskap, flera företag och med det arbete till flera. Det du Jimmie.

Nåväl, nog om det och till forskningspolitiken och tankar kring starta-eget och kommersiell framgång. Saeid talar om betydelsen av laget och det väsentliga i att forskare och entreprenörer samverkar för att förverkliga en idé. Han säger: -den kulturkrocken ska man vara medveten om och jobba för att överbrygga.  Så är det, kulturkrockar är av godo.  Saeid säger en sak till som på något sätt tycks självklar: -Jag förstår båda kulturerna… Han talar om sitt iranska ursprung och sin uppväxt i Sverige och hur det vidgat hans perspektiv och skapat möjligheter.

Min slutsats och stöd för min egen syn är: att satsa på en egen idé är givet bra. För att nå framgång ska den prövas i god diskursanda, dvs i öppen samverkan med bråkstakar och oliktänkande. Så arbetar jag med mina egna idéer, dvs driver dem i öppen samverkan, utanför patentgömslet.

Det egna ansvaret

Jag blev rätt god vän med Jason under min och familjens tid i Pennsylvania. Jason och jag delade behovet av att på tid få trassla oss genom skogen på endurohoj. I det avseendet var jag en rätt udda figur på det välordnade jobbet, men blev ofta ombedd att berätta om hur det är att besöka alla otillgängliga platser runt östkusten. Jason var då polis i West Goshens distrikt. Han körde en 125:a och envisades med att tanka race fuel trots att den kostade fyra gånger mer än vanlig soppa på Sunoco. Jag hade nog inte reflekterat över det om det inte var för att han var en C-rider, klassen där tekniken kanske inte spelade den avgörande rollen för vad som presterades i endurospåret.

Jag fick många ovärderliga kontakter genom BER. Där växte successivt fram en helt annan bild av USA i gemenskapen med okomplicerade och komplicerade människor från mest vanliga kneg, än ur den mer tillrättalagda och homogena situationen jag slussades in i för att tryggt kunna ta mig an mitt uppdrag i USA. Det gemensamma i MC-intresset lockar fram människor från alla möjliga vrår i samhället. Jag vill gå så långt och påstå att jag efter mina många långa dagar tillsammans med karaktärerna i USAs östkust-endurovärld fick en inblick i USAs vardag som många av de välordnade amerikaner jag jobbade med totalt saknade. Naturligtvis beundrade jag inte allt jag ställdes inför men förvärvade kunskap och fick respekt för det jag tidigare kände till mest på ytan eller inte alls.

Det var speciellt att åka ut på trail-riding med Jason. Han hade god kontakt med länsman i andra polisdistrikt och visste när och var det var lämpligt att besöka attraktiva off-road-utmaningar.

Vi var så på väg till södra New Jersey för att explorera ett nytt område. South Jersey bjuder på stora parkområden och glesbefolkade marker dit sugna från när och fjärran drog för att helt ohämmat braka åstad på sina reggade och oreggade hojar. Förresten reggad hoj, man lärde sig snart att park rangers inte hade direktkontakt med state police så registreringshandlingars och försäkringspappers äkthet kollades inte via radio. Nog om det – jag ville inte att mitt arbetstillstånd skulle förverkas så jag skötte mig, rätt bra.

Chuck var väl ungefär arton tror jag. Han hade tagit en tur genom rättsväsendets granskning, fått mat och husrum ordnat för ett tag, men ännu inte fått tillbaka sitt körkort. Jason hade tagit sig an Chuck för att ge honom en ny chans – han gjorde det både som polis och som den utsträckta hand Chuck behövde. Nu satt jag bakom ratten i Chucks truck – Jason bad mig köra för att vi alla skulle få med våra hojar – och tog följe med Jason. Vi hade drygt tre timmar framför oss och jag måste erkänna att jag var rätt osäker på hur vår samvaro skulle gestalta sig i kupén. Det blev en bra tur.

Chuck berättade om sitt stökiga liv och hur han mer eller mindre lyckat försökt navigera genom frestelser och olyckliga omständigheter. Det besynnerliga var att han dels gärna berättade om det och att han gjorde det med ett så positivt förhållningssätt. Jag kände inte riktigt igen sättet att säga: jag gjorde fel och jag får själv ta ansvar för det jag gjort. Jag försökte locka honom i den ena fällan efter den andra, men han lät sig inte luras att skylla på någon annan än sig själv. Det var aldrig omständigheternas fel att han hamnat i trubbel: – jag borde tänkt mig för. Aldrig att han skyllde på ”samhället”: – det är mitt ansvar att ta ansvar för mina handlingar. Kompisarna ställdes inte ut: – jag valde själv mitt umgänge. Så fortgick konversationen. Nu blickade Chuck bara framåt och hans förhållningssätt till det som passerat bara och endast berodde på honom själv. På min fråga om relationen till Jason sa han: det är bra att ha en relation till en polis som delar mitt intresse, men det är bara jag som kan ändra på mig själv.

Undrar hur det gått för honom nu? Det var nyttigt att lära känna honom och inte minst, härligt att piska en yngling i fajterna i terrängen.

Vi vinner kampen

Markus Persson har skapat Minecraft och belönats rikligt för sitt framgångsrika arbete. Men också för sin filosofi och sitt synsätt på samarbete. Hans vilja att tjäna pengar på den tjänst han skapar och inte på försäljning av produkt eller exemplar är en tidsenlig anpassning som andra fruktlöst kämpar mot. Förvisso är det så att intäkterna kommer från försäljning av antalet spel, men se hur han förhåller sig till piratkopiering.

För att få ut maximalt ur produkten krävs samarbete och delning i ett givande och tagande. Det blir en slags federal spelvärld. Markus föredrar därför att se ”piratkopierare” som potentiella kunder. Spelet slår alla rekord utan reklam och marknadsföring. Sannolikt är det så att hans idé att låta ”produkten” få spridning skapar det intresse som motiverar köparen att investera för att få tillgång till utvidgade egenskaper hos ”produkten”.

Detta är ett bevis som jag med flera njuter av, men sannolikt skakar om de monstruösa skapelserna.

Efter The Pirate Bay

Den boken ska jag hålla ögonen på.

Inslaget i Vetenskapsradion: Forum var på något sätt befriande. Pelle Snickars som är forskningschef på Kungliga Biblioteket påpekar det självklara: fildening är så tätt förknippat med webben att juridiken inte har en chans att stoppa den. Det är precis vad vi har sagt så länge och försökt andra politiker att förstå – fildening är något helt fantastikt.

I rättssalens medvetande lär det dock dröja innan juridiken materialseras i beslut som bygger på dagens tillstånd och kunskap.

Pelle säger att oavsett hur domen i hovrätten faller ut så kommer den sakna betydelse – fildening är här för att stanna. Ingen nyhet precis. Men för de som krampaktigt håller fast i relingen på sina sjunkande skepp kan vi bara säga: drunkningsdöden lär inte vara så smärtsam.

Det goda föredömet

Klockan är strax efter tolv. Jag står på OKQ8 i Sandby och fyller upp diesel innan turen till Silvåkra. En svart Volvo XC 70 eller vad det är stannar till utanför entrén. Ur kliver en polis från hundpatrullen, gissar jag eftersom det kommer ett dovt skall ur hans bil. Vi lämnar macken samtidigt, jag kör ut efter honom. Mitt ”system” slår på och börjar registrera.

Polismannen tar inte direkt på sig säkerhetsbältet, han kanske gör det efter ett tag, vad vet jag. Han svänger ned i Sandbybacken och snittar 67-70 km/tim på 50-sträckan. Det är grönt i korset och han drar glatt genom. Han är snabbt uppe i 60-65 igen på väg vidare ut åt Revingehållet. Han hamnar bakom en bil på 30-sträckan, som svänger av mot Ringvägen och den svarta polis-Volvon BRY277 accelerar kl 12:16 snabbt upp till ca 55 när han strax efter korset passerar 50-skyltarna. Snart är han uppe i ca 65 igen hela vägen fram till rondellen. Han väntar in en DHL-lastbil som han hamnar bakom. Det blir 70 sedan 80. När han kommer ut ur byn är han snart uppe i 95 och strax därefter drygt 100 hela vägen fram till det att den rättrådige polisen svänger av mot Nygård mitt på Revingerakan.

Av vilken anledning respekterade polismannen inte en enda hastighetsbegränsning, inte ens 30 utanför ett dagis en vanlig måndag? Bilnumret har du och klockslaget så det är bara att fråga. Helt klart handlade de inte om någon som helst utryckning. Han skulle säkert bara ut till Nygård och leka med sin hund.

Men hur vet jag att det gick för fort, tja det kan du fundera på.