Sopa, kan man hojta i vredesmod över någon som vägrar. SOPA har en betydelse för framtiden som gör att utroppet sopa inte räcker långt för att uttrycka vreden. SOPA/PIPA måste stoppas, internet är så oändligt mycket större och har så mycket mer värden än mediaindustrin och hollywood-lobbyn.
Kampen stannar vid vad vi kan acceptera och hur långt vi själva är beredda att gå.
Jag avslutade precis ”Jag är Zlatan”, en bok som jag tycker många av dagens moderna snabbfotade ledare borde läsa. Varför? Jo, jag tycker Zlatan beskriver tydligt hur egenheter och egensinniga drivkrafter kan ta både honom och den omgivning han verkar i hur långt som helst, men bara då frihetsgraderna är många och spel på stora ytor tillåts – lyssna, lyssna inte är Zlatans koncept.
Framgångarna är uppenbara och flera ända tills han kommer till Barcelona och den konformism chefen/tränaren Guardiola driver sitt tillstukade lag på. Här gäller det att passa in. Stick inte ut! Zlatan tillåts helt enkelt vara den han är och maxa det han kan bidra med. Sakta men säkert närmar sig en slags undergång som drabbar allt och alla: ägare, ledare, laget, supportrar, ekonomi, ja som sagt allt. Till sluts transfereras Zlatan till Milan i en affär som är obegriplig åtminstone för mig. På grund av uselt ledarskap gör Braca en katastrofaffär och säljer Zlatan för 20 miljoner Euro och har med andra ord förlorat 50, de köpte Zlatan för inte så länge sedan för rekordsumman 70, hiskeliga belopp som naturligtvis är snuskiga i sig. Dålig affär och dåligt arbetsklimat. Suck.
Var känner man igen detta? I moderna stora företag kanske. Åtminstone kan jag identifiera mig med mycket av det jag försöker belysa. I min värld har jag genomlevt en fas med ett hejdlöst utrymme, jag menar i verklig positiv mening, för att ge järnet och göra mitt bästa just därför att jag fått vara den jag är. Nu är jag visserligen långt ifrån en Zlatan, men jag med många kan göra små och stora underverk med stöd av bra tänkande och modiga ledare. Jag har levt vidare i en värld som gradvis utvecklats i anglo-saxisk ofullkomlighet under brittisk flagg med en hierarkiskt ordnad och bestraffande struktur. Dvs med ledare som Guardiola som inte törs vidga spelplanen för att stimulera och skapa utrymme för det möjliga och omöjliga. Lyssna annars …, lyssna inte är aldrig ett alternativ.
That’s all I have to say about that, som Forrest Gump säger.
Läser i Sydsvenskan att en kvinna i Prag dödats av sina 25 rottweiler-hundar. Polisen kom och tog med sig de 25 hundarna som var vanvårdade och utsvultna. Lite cyniskt konstaterar jag över frukostmackan, så det kan bli, eller varför inte ”det löser sig”, för att citera Jason.
Teslurken extrapolerar tanken vidare österut och framkallar en undran. Hur långt är de utsvultna demokrati- och antikorruptionsivrarna beredda att gå i valfuskets Ryssland? Kommer de under dagens utbredda demonstrationer likt undernärda rottweilerhundar slita osundheten i stycken? Det återstår att se.
Vad som däremot är uppenbart är den nya tidens medels kraft att öppna, samla och gjuta in mod i demokratisträvanden. Hotade institutioner gör reträtt. På annat sätt går det inte att tolka deras mer och mer utbredda initiativ att reducera offentlighetsprincipen, omedvetna om att de samtidigt undernär och svälter kompetenta ”rottweilerhundar”.
Klockan 12 igår blev ett extra starkt ögonblick. En tyst minut. Nu är det dags för en högljudd minut, i det öppna.
Om man följer stammen till de till synes rumsrena företeelserna Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti nedåt och ut i rotsystemet grenar de ut sig i obeskrivlig olust. Ur jorden tycks de inte ha förmågan att laka fram näring för medmänsklig och evolutionär utveckling. I stället snör sig rottrådarna runt de näringsfattiga och rädda. Det går inte att bortse från att det gynnsamma klimatet i de mörka djupen kan skapa grogrund för det mest obegripliga och okontrollerade.
Nu sätts vi på prov. Fruktan ropar på kontroll och bestraffning då det är kamp för att bevara och öka öppenheten i samhället är det vi behöver. Inte kontroll, inskränkningar och integritetskränkande åtgärder i bakvattnet av rädsla och hämndbegär. Inga stängda dörrar, inget uteslutande, inget hämndlystet bekämpande. Utan samtal, diskussion, diskurs och ren strid. Så odlas demokratin genom insikter, ökad förståelse och delaktighet: ett förebyggande arbete.
Jag och min familj bodde, arbetade och forskade i USA på 80-talet. Vilket fantastiskt land. Tänk så välkomnande och så många möjligheter. Vi kom tillbaka ännu en gång för att arbeta och utbilda oss i slutet på 90-talet till samma stimulerande utvecklingsklimat. Vi har också lärt oss se den dubbla natur denna farliga nation besitter. Märkliga drivkrafter ur det mörka tycks i sitt oförstånd vilja montera ned samförstånd till förmån för destruktivt våld och accepterat dödande.
… Men alla som beundrar USA:s goda sidor och som med någorlunda öppet sinne följer utvecklingen kan bara känna sorg över de sjuka stämningarna, skapade av krafter som verkligen kan kallas hatets och illviljans kolportörer.
Man kan hävda att journalistiken är där för att granska makten. Så är det nog och ofta görs arbetet tillfredsställande, tror jag åtminstone, men börjar tvivla. I WikiLeaks spår växer frågan fram om det sker så som vi tror och önskar oss. Uppenbarligen finns ett stort intresse hos flera stora medier att analysera och sprida den information som WikiLeaks släpper efter ett visst mått av validering och filtrering (?). Därför får man anta att media trots allt tycker att det som WikiLeaks gör tillgängligt är viktigt och värt att att sprida vidare och mer eller mindre diskutera sönder och samman. Nu verkar det som om principen att ”har du inget att dölja har du heller inget att frukta” inte ska gälla längre.
Det språk, den attityd och inte minst det innehåll som vi får ta del av visar att media borde gjort och göra ett betydligt bättre jobb i sin maktgranskning. Det förefaller som flera tidningar i första hand tillämpar principen att ”vissa saker måste förbli hemliga”. Så är det säkert men definitivt inte i den utsträckning att vi undanhålls mycket av det som nu tycks explodera i alla media.
Nu råder ett krig. I god ordning kan istället media och ännu fler välorganiserade läckor göra ännu mer gemensam sak för att ge oss insyn. Kunskap och insikter är trots allt det enda som kan göra världen gott.
Det är söndag förmiddag, nej jag ser att klockan faktiskt hunnit bli efter ett, och jag laddar så smått för en löprunda i den vackra vinternaturen. Jag har precis messat Janis och meddelat att jag tyvärr inte hinner hjälpa till imorgon som planerat att röja i Skånes rikaste orkidélokal – jag ska vara tillbaka i Lund på eftermiddagen för att förbereda min framtid med eller utan AstraZeneca, så det blir änna tajt.
Enkla saker att ordna och sortera in i ett härligt livsflöde.
Så påminns jag om ondskan och korruptionen. Vansinnesdomen i Svea Hovrätt tar ned mig på den nivån. Ja faktiskt. Domen mot The Pirate Bay förefaller ha ingredienser som kan extrapoleras hur långt som helst. En genompolitisk rättegång som rimligtvis borde lösts politiskt och inte i en svensk rättssal som man får känslan av kontrolleras av mäktiga särintressen i en nation som tar på sig rätten att egenmäktigt styra världen.
Jag tappar nästan andan.
Vi står och betraktar den mest demokratiska företeelse mänskligheten hittills skådat, nätets möjligheter att samverka och kommunicera över alla gränser. Hur kan det då komma sig att en upplyst nation låter sig dompteras av simpla upphovsrättsintressen. Rätten till fri demokratisk informationsdelning stryps. Allt jag säger och gör förblir kontrollerat – Stasi framstår som lätt viskning inför det integritetshot vi nu ställs inför.
Det är allvar nu och ingen kan gömma sig bakom dumma ställningstaganden som ”jag har inget att dölja”, ”fildelning är stöld”, ”de måste få tjäna pengar på det de gör”, … Domen mot TPB blir en påminnelse om att egenmäktiga intressen äter upp mina rättigheter och det kommer jag inte att stilla åse.
Nu ska jag stärka mig med en långrunda i snö, backar och skog.
Socialdemokratin söker sin plats i den nya tid som den är så uppenbart i otakt med. S politik i stort kan jag förlika mig med, men i detaljerna finns så många brister att det framstår som naturligt, självklart och rättmätigt att de förlorar mark tom i sina tryggaste domäner. S skakas om rejält och förstår tydligen först nu att man måste sätta sig ned och, som det heter nu för tiden, uppdatera politiken.
Vi i Piratpartiet ser som vår upgift att anpassa politiken till de nya situationer som så snabbt har reformerat förusättningarna för kunskapsdelning och kulturspridning. Ett exempel: rätt utnyttjande av teknologier kan ha en enorm inverkan på hur vi kan samverka för jättekliv inom forskning och utveckling, och därmed skapa åtskilliga nya arbetstillfällen.
Socialdemokration har byggt vidare på traditionell trygghet och låtit tiden springa från. Alliansen har varit smart och tagit över S skapelse för att ta politiken ett steg vidare. Men hur kommer det sig att alla dessa kloka människor inte anpassar politik och lagstiftning till vad som gäller idag.
Piratpartiet behövs.
Jag råkade visst av misstag slå numret till en terroriststämplad person. Tja, det kvittar. Såja, nu slog jag numret rätt.
Men vad nu då? Säkerhetspolisen knackar på dörren och vill ta mig till förhör. Javisst ja. Datalagringsdirektivet godkändes idag. Det borde jag ju tänkt på innan jag slog fel nummer…
Lagringsskyldigheten föreslås, utöver de uppgifter direktivet kräver, även gälla vid misslyckad uppringning och för uppgifter om lokalisering av mobil kommunikationsutrustning vid kommunikationens slut.
Kompisarna på jobbet säger: -äh, har du inte gjort nåt spelar det väl ingen roll. Jo, det gör det.
Den boken ska jag hålla ögonen på.
Inslaget i Vetenskapsradion: Forum var på något sätt befriande. Pelle Snickars som är forskningschef på Kungliga Biblioteket påpekar det självklara: fildening är så tätt förknippat med webben att juridiken inte har en chans att stoppa den. Det är precis vad vi har sagt så länge och försökt andra politiker att förstå – fildening är något helt fantastikt.
I rättssalens medvetande lär det dock dröja innan juridiken materialseras i beslut som bygger på dagens tillstånd och kunskap.
Pelle säger att oavsett hur domen i hovrätten faller ut så kommer den sakna betydelse – fildening är här för att stanna. Ingen nyhet precis. Men för de som krampaktigt håller fast i relingen på sina sjunkande skepp kan vi bara säga: drunkningsdöden lär inte vara så smärtsam.
