Rätten till rätt vård i rätt tid i rätt samhälle

Det var ett bra tag sedan jag klottrade i bloggen – nu är det iallafall dags.

Det kunde handla om Datalagringsdirektivet eller FRA för att påminna alla om vad vi inom Piratpartiet ropat om i ett antal år som tydligt kommer i dagen den här veckan och kryper in under huden var och en av oss nu när Edward tar till mod och drar ned brallorna på NSA – och många EU-politiker.

Det kunde handla om oljeläckaget som drabbar floder och bifloder i Amazonas och som framstår som en total omöjlig sanneringsuppgift, om inte befolkningen som rättmätigt lever sitt liv där nyttjar en del av sina giftpilar på korrupta politiker och naturresursroffare.

Det kunde handla om den demokratiska kris som skrämmer skiten ur vem som helst där marknadens girighet och fundamentalistiska primitiva yttringar tar strupgrepp på vårt kvarvarande ventilationssystem.

Nix, det handlar om hur vården borde få fungera för alla, alla utan undantag relaterat till betalningsförmåga eller rätten till ett värdigt liv hela vägen in i kaklet. Och för dem, inte minst, som jobbar livet ur sig och gör ett märkligt bra jobb för att några av de få lyckligt lottade som lyckas mejsla sig fram i kön ska nå prispallen. För det handlar tydligen om någon slags överlevnadstävling.

Så här börjar då min historia

Löpning är en viktig del i mitt liv och har varit det rätt länge. Numera går det inte riktigt lika fort som förr och ambitionen är inte längre att träna hårt och extremt. Idag är det bara så gutt att ta på sig skorna utanför dörren och ta en längre lugn tur för att njuta sig genom natur och Skånskt centraleuropeiskt landskap. Jag tror inte att jag vårdar min kropp lika stilfullt som kostymnissarna på Stureplan utan det blir mer brutalt testande av vad den går för och naturligtvis tar det ut sin rätt. Dags för 64-årsservice.

Jag började få känningar i knät, inte på samma sätt som när menisken flisades 2001, men jag blev nästan säker på att smärtorna var relaterade till behovet av en ny renovering av prylarna i knät.

Jag startade en löprunda i mars som slutade efter ett antal hundra meter, då gick det inte längre. Linkade lite besviken hem och satte mig på cykeln istället och trampade irriterat ut på en längre avreageringsrunda. Det blev mer cyklande innan jag återupptog kortare löprundor under tveksamhet medveten om att jag nog måste ta tu med eländet om jag ska återfå sinnesro. Först tänkte jag nog att det här tar tid och får jag det fixat innan jag dör undan av andra orsaker? I samma ögonblick slog det mig att jag förlängde min privatvårdsförsäkring jag hade som anställd på AstraZeneca (som en gång hade det bästa för patienten som mål, men…). Dags att utnyttja den förstås.

Så här funkar den: Kostar ca 4000 kr per år under förutsättning att jag har en specialistvårdsremiss från primärvåden (om jag i min ålder mm vill slippa remiss kostar den ca 12000, Sic!).

Före Efter
IMG_001 IMG_003

Så här blev gången: Torsdag 11 april går jag till Vårdcentralen i byn. Vårdcentralen anser att de inte kan göra mer än direkt remittera till specialist. Dagen efter, fredag, hämtar jag remissen som jag skannar och direkt mejlar till Skandia. De ringer mig, onsdag tror jag det blev, och säger att försäkringen kickar in: var bor du? vart vill gå?. Fattar du? De frågar mig hur jag vill ha det! Första bästa tid som passade mig blev måndagen efter, 22 april. Jag träffar ortopeden på OrthoCenter Skåne som vrider och vänder på knät och tycker att som du lever måste vi fixa det här och att en MR måste göras. Jag skickar en remiss säger Håkan. I offentlig vård hade det väl tagit månader att hasas in i röret. Kallelsen till undersökning ramlar istället ned i brevlådan några dagar senare och 14 maj var det fixat. Röntgenläkaren gör sitt och meddelar Håkan som kallar mig till återbesök 23 maj. Vi sitter ned och tittar på bilderna tillsammans och kommer fram till att det finns defekter som kan rättas till, men naturligtvis ingen garanti för att jag blir 25 igen. Vi går in till operationkoordinatorn: hon säger, kan du på torsdag. Hoppsan, redan nästa vecka. PK och jag ska till Spanien 1 juni så op-koordinatorn och jag kommer fram till att vänta till efter resan. När kan du då, frågar hon. Va, hon undrar när jag vill få det gjort. Jag tycker att 12 juni passar bra. Och idag är det alltså gjort, och känns alldeles utmärkt. Bortsett från att jag glömde nyckeln hemma när jag åkte iväg med bussen tidigt imorse och fick lägga mig och sova i solen i trädgården en dryg timma innan PK kom hem.

Två månader – totalt

11 apr 22 apr 14 maj 23 30 maj 12 jun
Vårdcentralen Ortoped MR Återbesök Tänkt op Op

Så, varför kan inte denna typ av fantastisk vård komma alla till del? Kanske för att ekonomer, affärsmässiga lösningar och fabrikstänkande genomsyrar eländet i den ”moderna” politik där alla ska tjäna på till och med om barn ska få lära sig läsa. I detta läge har försäkringen redan betalt sig!

Medvetna och underbyggda val

Jag är inte speciellt tilltalad av diverse dieter, om det nu inte finns en medicinsk indikation för att utesluta eller lägga till någon speciell kostkomponent förstås. Istället för att lotsa goda människor som vilseletts av diverse kommersiella våldförelser tillrätta i beteendevärldens labyrinter, tar girigheten, lättsinnet eller scharlatanmentaliteten kommandot över förnuftet.

Ät potatis

LCHF dyker upp som om det var en överraskning att det plötsligt finns dubier om det rätta i att förlita sig på modekoster. Det känns ändå välgörande att Ekot läst rapporteringen kring kostråd lite noggrannare och lyfter fram det självklara. Klart att köttindustrin ser till att undersökningar som görs stöder deras produkter. Det är inte alls annorlunda än att tex läkemedelsindustrins studier syftar till att stödja drogens önskade effekter på en viss sjukdom, forskning kring sjukdomen och sjukdomens utveckling är en helt annan sak. Alltså, köttindustrin har inget incitament, men borde av etiska skäl ha, att kartlägga och utveckla hur en optimerad kost ser ut för att främja individens hälsa, en hälsa där köttet kan ha en roll och där just köttets roll belyses inte bara ur hälsosynvinkel utan just i denna tid ses i ljuset av miljökonsekvenserna av industriell köttproduktion.

Naiv idealist? OK, jag kan ta det, men se till att nobba lobbyisterna som inte tar vetenskapen på allvar och ger dig bästa kunskapsbilden baserad på ”all” tillgänglig information.

Allt finns i din närhet

För ungefär tjugotre år sedan flyttade vi till Skåne. Vi spenderade mycket tid med att bekanta oss med detta fantastiska landskap. Vi explorerade varje möjlig avtagsväg eller mer eller mindre framkomlig öppning in till det okända. Det hände alltsom oftast att jag vid jobbfikat berättade för de infödda Skåningarna om alla fina platser som oftast döljer sig bortom asfaltsvägens kant. Jag slutade aldrig att förvånas över all okunskap om det egna landskapet. De flesta visste mer om Italien eller Schweiziska skidorter än om orkidéängarna inte långt från Nymölla, eller om tex grodlokalerna inte långt från Tomelilla. Våra barn lärde sig känna igen varenda sten i Borstbäcken.

Nu, tjugotre år senare lockade jag med ett par cykelkompisar på en av mina åsturer. Efter 27 km når vi så omgivningarna runt Borstbäcken och två av mina polare fullständigt förtrollas av den skönhet som uppenbarar sig. De hade aldrig varit här förut, de kände inte heller till denna fantastiska och rogivande plats som borde utesluta mer än ett behov av utlandssemester. Lennart slukades fullständigt upp av den historia som också förborgas i Färs och Frosta härad och brast ut i en ”minnesvärd dokumentär”. Detta speciella stimuli på lördagsförmiddagen gjorde det resterande 20 km till en lättsam återfärd i Roffes dragtempo.

Tänk att en det krävs en västgöte för att ge den infödde skåningen en upplevelse på sin egen bakgård.

Kina

Berit and Mikael spent a week in Beijing. We skipped the group tours and arranged it ourselves. The 10K walk on the Great Wall from Jin Shan Ling to Simatai was breath taking – made the whole trip.

Vombsjön runt

Olle sov som en sten i värmen – Lund, varmast i Sverige med sina 33 grader. Skuggan bakom pelletstanken hjälpte nog, en krävande dag visar upp sig. Han fick lugnt vakna upp efter middagsluren och efter en stunds inkörning bar det iväg. Cykleturen gick över Vombs vackra ängar. Fågeltornen fångade Olles intresse. Ängarna har förvisso inte helt tystnat, men idag är det sparsamt med iögonfallande intryck.

Vi funderade på att angöra badplatsen vid Häljasjön, men lockades inte tillräckligt. Vi slog några lovar längs sjön och fattade strax ett gemensamt beslut att dra in i tallskogen söder om Vombsjön.

Dags för mellis. Vi landade nere vid Vombsjöns strand och hade ett härligt utbyte i en, vad man skulle kunna kalla, jordnära konversation. Vi spanade efter sjöfågel och gick inte tomhänta vidare. Dopping tyckte Olle lät roligt och vi smakade på ordet i alla former allt medan vi observerade skäggdoppingens sökande efter föda.

Fast övertygade om att fullfölja planen gjorde vi vänstersvängen ut på asfalten. Dagen är betagande vacker och motvinden glöms lätt. Omgivningarna runt Övedskloster leder oss in i en diskussion om slott och herresäten. Strax lyssnar vi av fågelsången i 104:ans allé – den är mäktig minsann.

Vi svänger av på en grusväg för att söka lite skugga och för att vattna hela ekipaget. Vi går genom sommarblomstren, men flyttar strax fokus till hästbilen med släp som kommer och lastar av två, sen två till, hästar. Otroligt spännade.

Vi närmar oss Vomb, men gör först ett stopp vid fågeltornet. Vi ser i stort sett bara gäss, men berikar utbytet med lite uppsluppen fågeltornsdans under skratt och andra tosigheter. Vi får ett SMS som säger att middagen serveras på Siltorp vid pass aderton nollnoll, Kajsa fick till det. Olle ser fram mot att få se sin syster Freja och blir genast pigg.

Vi kommer i tid, men hamnar mitt i middagsmecket och gör en herdervärd insats som belönas rikligt ett par timmar senare.

Jag tar sedan min cykel genom skogen hem. Ännu en dag att leva vidare på.

Femtiosex-sju år senare

Sverker och Karin tittade förbi på förmiddagen på väg hem från en sådan där undanmanöver man ibland gör för att undvika uppmärksamhet eller uppståndelse runt speciella högtidsdagar. Sverker och jag brukar ringa varandra lite då och då för att fortlöpande hålla kontakten sedan trehjulingstiden i Karlsborg.

Nu laddar han inför helgens veterangolftävlingar i helgen med hickoryklubbor och tidstypisk klädsel. För att förhöja tillståndet till extatisk nivå fick jag chansen att förära Sverker en Coclou-fluga av bästa snitt. Med största sannolikhet kommer den gode Sverkar att prestera oändligt mycket bättre med en turfluga från Kajsas designbod.

Vi får se hur de går i Falsterbo mm, återkommer.

Olgas butik

Björnligan gör Själlands uddeSå var det dags för Björnligan att ta sig an ett stycke Danmark igen.

Tåg och buss till Sjællands Odde, nja, tror inte det. Skulle vi löst vår transport på det sättet hade det inte blivit mycket tid kvar av helgen till vandring, krobesök och umgänge. Vi tog alltså bilen till målet som lämpligt nog låg precis på gränsen mellan Nykøbing Sjælland och Rørvig. Faktum är att Lyngkroen, enligt krostyret, serverade vår middag i Rørvig och frukosten morgonen därefter i Nykøbing. Det fick reda på vid middagen efter dagsvandringen så validiteten i den exotiska informationen får stå under bevakning.

12 juni – 17 km

Lördagsplanen fick en genomlysning vid köksbordet i den mycket trevliga stugan – välplanerat Carl-Axel. Efter ett par öl kom vi fram till det lämpliga i att undvika bilkörning idag och beslutade oss sålunda för att justera planen. Vi knallade genom Rørvig Sandflugtplantage mot Rørvigs hamn och hamnade på Lodsoldermandsgaarden Hotel & Restaurant för lunch. Skön atmosfär och rikt buffébord till rimligt pris, 98 DKK – det priset går alltid att justera med ett par snapsar på notan. Hur som helst, stället kan rekommenderas.

Efter lunchen tog vi oss i runt udden mot motvinden där vädret från väster vätte vandrarnas västar vämjeligt våta och splittrade sprattlande surgjorda skyddssökande serviler. Regnet lättade och vi kom senare än beräknat tillbaka till återsamlingen i det gemensamma boendet. Björn satte lämpligt nog på bastun innan vi avtågade vid lunchtid så vi hann med en varm bastu i kombination med en ljummen öl innan middagen på Lyngkroen.

Vissa av oss, inte jag, har drabbats av VM-fotbollens svåra smitta. Detta fick återverkningar på hur kvällen sedan förflöt. Det blev inte alls samma stridslystenhet som brukligt i diskussionen utan snarare en avslagen interaktion med TVn.

Vi kom tidigt i säng i gott skick och väl rustade för nästa dag.

13 juni – 8 km

Det egentliga målet med denna Danmarkstur var Gniben. Carl-Axels mor, Sally Bauer, var en heroisk simmerska som skapat bestående avtryck till eftervärlden. Hon startade från Gniben och simmande till Jylland i höjd med Grenå. Riiispeckt!

Vi gjorde en kortare tur än ursprungligen tänkt. Vi parkerade och startade dagens vandring vid Olgas butik – egentligen parkerade vi bara där. Jag tog en sväng inom den oansenliga butiken för att köpa en kopp kaffe. Han hällde upp en stor mugg och när jag drog upp börsen sa han: -det kostar inget, kaffet är gratis. Det var så överraskande så att jag nästan blev generad och blev helt enkelt tvungen att köpa ett wienerbröd för att göra rätt för mig. Det här positiva ögonblicket hårdkodades in och skapade viss upprymdhet resten av turen.

Så kom vi då längs stranden till Gnibens entré. Området är militärt men öppet för turister och som sig bör ska man förstå att bete sig. Vaktkuren talar om att nu är du under bevakning, och självklart videobevakad. Men ännu tycks inte Blackwell Briggs ha tagit kontroll över ditt privatliv på Giben.

Vi rundade radarstationen och gick vidare ned längs syd-västra stranden. Efter lite letande fann vi först en sten, sedan två till, med inhuggen text som beskrev de historiska simögonblicken för mer än 70 år sedan.

I en eftertänksam stund vid Sallys bäst bevarade sten deklamerade Björn en komposition från skaldekammaren i Genarp, ett ode till Sallys och Carl-Axels ära:


Udda Ode på Odden

Minnesstenen tillägnad långdistanssimmaren Sally,
Sonen förde oss hit på ett vindpinat promenadsstråks rally
Och om du i din himmel hör oss, Sally
Så är sonen nu rätt – mally.

/bb/Gniben den 13 juni 2010


Vi irrade oss sedan längs södra stranden tillbaka mot Odden Havn i ett tilltagande solsken. Härligt, det var minsann inte en minut för tidigt, med sol alltså. Man skulle kunna uttrycka det så här: vi sökte av en bred sträcka på vägen tillbaka, eller alternativt att vi ännu en gång splittrades pga olika vägval.

Till slut var vi återförenade för lunch innan hemfärd. Alla var sugna på att göra det enkelt för oss och inte håsa upp lunchen – vi hade nämligen för avsikt att åka tillbaka till Havnebyen för en lite lyxigare lunch. Vi stannade alltså helt sonika för att ta något enkelt på ”gatuköket”. Nu visade sig att Olgas butik inte alls var en simpel korvmoj. Maten hade förvisso gatukökskaraktär, men var mycket vällagad och portionerna var väl tilltagna. Det var både aptitligt och njutbart på utserveringen i badande sol. Inte nog med det: intresset för sina gäster som grabben som rattade det hela visade skulle kunna funka som instruktion för både sopiga och finare krögare. Helhetsintrycket blev bara så bra det kan bli och ska du tillåta dig att bli överraskad, dra ned på förväntningarna och hoppas på att du hamnar i korsningen Gnibenvej-Oddenvej.

Det är ett kul gäng att vara ute på vift med – nu återstår att se vad det blir härnäst. Uppdraget är mitt.


Nokia 5800 XpressMusic som lockbete

För ett antal år sedan besökte Leffe och jag norra delen av Vombs ängar för att lokalisera en raritet. Vi lyckades med Leffes skarpa blick och han pekade ut fyndet för inte mindre än Magnus Ullman som gick nära nog lottlös ur sitt eget sökande.

Idag är området restaurerat och har en helt annan dragningskraft och karraktär. Olle och jag påbörjade vår heldagsutflykt längs Kävlingeån mot våtmarksområdet som skapats av Klingavälsåns nya fåra.

När vi lunchade vid en rätt mäktig pil gjorde en näktergal oss sällskap. Den satt i buskaget bredvid och dominerade totalt över både vindens, regnets och alla andra fåglars läten. Olle började bli rätt bra på att både säga näktergal och att koncentrerat absorbera in fågelsången – detta glömmer vare sig han eller jag aldrig. Jag plockade fram min Nokia 5800 XpressMusic (alltså ingen iPhone!) och bläddrade fram näktergalen. När jag spelade upp fågelsången tystnade näktergalen i buskaget och sekunderna senare började den sin identifiering av konkurrenten. Efter ett par turer satte den sig bara ett par meter från oss och vi fick observera fågeln i detalj under en lång stund.

Det kan man kalla en rik lunch och ett välgrundat X.

Nokia 5800 XpressMusic

Vad stoppar jag i mig egentligen?

Gift – För ett och ett halvt år sedan blev det känt att kineserna blandade melamim i mjölken. Nu sker det igen, obegripligt, melamimet dödar.
Djurplågeri – Vid upprepade tillfällen har vanskötsel av djur i djuruppfödningen eller på väg mot slakt exponerats. Tortyr.
Lurendrejeri – Och nu godkänner EU trombin som tillsatsmedel i livsmedelsindustrin och köttfusket är redan givet.

Vad är gemensamt? Jo, livsmedelsbranschen gör tydligen allt för att dra ur varenda krona ur oss konsumenter. Det finns tydligen inga som helst gränser för hur långt branschen eller relaterade branschgrenar kan gå för att fuska. De till och med riskerar vår hälsa, den hälsa som livsmedel ska trygga.

Det krävs mycket för att bli vegetarian.

Men nog närmar sig gränsen.

skriver Sydsvenskan. Nej Mats Skogkär, det krävs inte alls mycket och gränsen är redan nådd. Kan jag i vuxen ålder lära om, kan de flesta andra också. Skälen är definitivt redan många.

Äntligen snö

snoDe sa imorse att det är snökaos i Skåne och att det var flera insnöade. Kaos, nja. Att många är insnöade här nere är ingen direkt nyhet, och har inte med nödvändighet med snö att göra. Ta Landskrona som ett exempel, där de som jag knappt vill nämna vid namn, Sverigedemokraterna – usch å fy, når runt 25%. Fifan, insnöade, en underdrift.

Snön är välkommen och det är minst sagt vackert. Dessutom bjuder det in till det som jag med flera längtat efter ett bra tag, vinteråka på heden. Borra hetsade aningens försiktigt men det räckte för att spendera en timma på fredagskvällen (medan PK jobbade natt – läs nu inte ut för mycket) för att kränga på spikdäcken och göra sig körklar inför lördagen. Det blev precis så bra som väntat och det blev en helt fantastisk dag på Revinge. Härligt med hårda nedlägg i svängarna och att få visa vissa av ungdomarna hur det går till i vinterenduron.

Idag var det bara så inbjudande. Det ymniga snöfallet över Skåne lockar inte bara till enduroupplevelser. Fram på eftermiddagen drog jag på springskorna och gav mig ut på en spontan och improviserad långrunda.

Det blev mycket pulsande i djup lös snö där ingen annan spårat – nästan lika mycket snömos som regeringens internet- och informationspolitik. För några ögonblick kändes det som jag var en pionjär på orörd mark. Naturen visade sin allra bästa sida och det var svårt att släppa fokuset på att bara ta till sig intrycken. Så därför stördes jag och mina cirklar rubbades när jag i ögonvrån såg att någon började närma sig bakom mig. Av någon anledning valde han att hänga på mig och mina spårval. Det blev helt uppenbart att han tog upp jakten. Hmmm, han var en välkittad löpare och verkade ung och vass. Låt oss se vad som händer. Jag la i en växel till och valde en avstickare mot en stigning som skulle bjuda motstånd i ospårad terräng. Jag måste erkänna att jag kände mig osäker på om gubbfan skulle mäkta med kampen. Ha, efter backen började förföljaren krokna och avståndet ökade alltmer och ”fyrhjulsdriften” som jag sparat till sista striden behövde aldrig kopplas in. Så var det med det.

Dags att återgå till att bara suga in naturen och det nyformade landskapet. Du kanske kan känna att du delar mina upplevelser när du sneglar på bilderna eller blir yr av den skakiga videon (den frös ett pa gånger men jag ids inte redigera den just nu).

Nu till pepparkaksbaket, släktens traditionella recept.