Det har varit en spännande tid

”Rörelsen” har visat på flera nya insikter och med kunskap försökt orientera sig självt såväl som sin omgivning. Det har liksom sjudit i flera hörn och den ibland kaotiska ordningen har pekat ut nya arbetssätt som mycket framgångsrikt tagit oss vidare. Traditonellt organiserande och ledarskap har ibland utmanats och kanske då och då blottat brister. Det verkar trots allt vara så att man måste, kanske inte helt anpassa sig, men väl falla in i ett konfromistiskt beteende för att nå fram, bli accepterad och få gehör. Till exempel:  jag finner det synnerligen märkligt att SDs skrämselmaffia har fått och får sådan uppmärksamhet. Det är tydligt att deras primära fråga bygger på en unken människosyn och bakåtvänd blick för utveckling. Media snappar upp rädslan och skrämselpropagandan och ger det ett obegripligt utrymme.

Piratpartiet står för en blick för framtiden och hur det moderna samhället kan utvecklas. Jag tycker det borde vara mer opportunt och sammhällspolitiskt utvecklande att i media diskutera hur vi bygger förnuft på kunskap, forskning och medborgarrättsligt synsätt. Men det säljer naturligtvis inte så bra och lockar väl kanske inte de ytliga betraktarna i samma höga grad.

Fram till EU- och riksdagsvalen 2014 måste vi bli bättre på att tydliggöra vår ideologi, föra fram den och de sakfrågor vi kämpar för. Kraften finns och kommer att fortätta ta oss vidare.

Till att börja med måste vi tyvärr omedelbart börja med att lyfta fram destruktiva tendenser som de etablerade aktörerna strategiskt gömt bakom valdagen. Nu ”avtäcks” Datalagringsdirektivet, Polismetodutredningen, The Pirate Bay-rättegången, Acta-signeringen av etablissemanget. Konskevenserna har sannolikt inte många ens vågat börja försöka förstå.

Tävling mot botten

Är detta vårt nya Europa?

Vi utkontrakterar till billiga Asien säger Big Pharma, Italien är jag säger Berlusconi.

Vart tar forskningen vägen?

Vår innovativa förmåga och kreativa kraft tycks inte riktigt räcka till längre, eller är det tvärt om så att det är just nu som den kommer ut i ljuset igen.

Läkemedelsbolag har gått samman för att bli större och mer kostandseffektiva. Tanken är också att genom sammanslagningar bli bättre på att uveckla läkemedel i sin förstärkta och kraftfullare forsknings- och utvecklingsprocess. Hur har det gått? Nja, kanske inte så bra. Nature skriver i sin analys Lessons from 60 years of pharmaceutical innovation att vi inte blivit bättre på att ta fram fler och mer betydande läkemedel. Nature vill se en radikal förändring – och den kommer.

If the performance of the current business model cannot satisfy stakeholders, M&A [mergers and acquisitions, min anm] are not a solution, and the process improvements and cost-cutting measures that are commonly used cannot make a sufficient difference, perhaps the industry ought to embrace more radical change and seize the opportunity to redesign the model.

De större bolagen rör sig mot emerging markets, i flera avseenden. Forskningen, inte minst den biomedicinska, utvecklas oerhört snabbt i den asiatiska delen av världen och bolagen ser bättre, och naturligtvis billigare, möjligheter växa fram.Clincial Trial Magnifier har analyserat Biomedical Publication Trends by Geografic Area och ser

…rapid growth in the number of articles is especially concentrated in a few emerging countries, notably China, India, Brazil, South Korea, Turkey and Taiwan.

De ekonomiska incitamenten har redan flyttat många aktiviteter till billigare länder, och till det läggs nu också nya forskningsmöjligheter. Självklart lockar Rest Of the World, som det benämns när man självgott sitter på vår tron och globaliseringssträvar.

Samtidigt som de stora kolosserna konstaterar att det där med att krysta fram två nya läkemedel per kalenderår inte ger framgång vare sig för sig själva eller för vårdgivare börjar flera mindre bioteknikföretag växa fram med nya friska idéer, klara vetenskapliga framsteg och betydande möjligheter att utveckla läkemedel som kommer till marknaden när de är mogna och inte när årsmålen ska prickas av.

Reuter skriver om det i Killing research no certain cure for Big Pharma:

Furthermore, much of the ground-breaking work is now coming out of small, nimble biotechs rather than Big Pharma.

Men vad håller egentligen de stora på med? Är det bra att nedmontera den egna forskningen för att alltmer luta sig mot nya externa allianser och forskningsmöjligheter i framväxande regioner?

”Does anyone ever get the feeling it’s a race to the bottom?” one anonymous insider commented in a blog posting, following Glaxo’s announcement on Thursday.

Reuter funderar vidare:

The question now is how far the process can go.
”We need to see an uplift in productivity from R&D,” said Mike Ward, a veteran industry watcher at Ambrian Partners.
”But you’ve got to be careful in terms of how hard you cut because R&D is a fragile beast at the best of times.”

Överlevnad kräver nytänkande och sker inte bara genom traditionellt utvecklingsbeteende i den egna trygga domänen. Nej, vi har alltför länge blundat för vad gränsöverskridande samarbete handlar om. Ny kunskapsmark bryts genom bred och mer öppen samverkan på den globala arenan som till exempel med samarbetspartners på IT- och bioteknologiska arenanorna. Chansen finns att vi på så sätt når fram till vad vi som patienter/konsumenter faktiskt behöver och vill ha, och inte en produkt vi måste anpassa oss till.

Det är intressant att fundera kring detta för det speglar en oroväckande trend. Globalisering är bra. Den bryter barriärer och kan eliminera nöd. Alltså, det finns absolut ingen anledning att vara rädd för utveckling, inte heller utveckling i andra delar av världen. Tvärtom, men varför måste det ske på bekostnad av hur vi stimulerar och driver forskning och utveckling i Europa. Inte alls egentligen, men så länge kostnad är den enda avgörande parametern i ekvationen är vi hjälplöst efter och får väl se oss alltmer banaliseras och så småningom stå där löjligt uppklädda i våra serviceuniformer medan kunskapseruptionerna kommer från mer avlägsna epicentrum.

Vart tar förnuftet vägen?

Till denna kunskapsrörelse adderas den intellektuella utarmning som videokraten Berlusconi rattar så elegant, arrogant menar jag.

P1 diskuterade förra veckan Videocracy, Erik Gandinis dokumentär om Berlusconis skapande av en okritisk trög massa som fogligt låter sig ledas in i fascismens hägn. Filmen blev uppmärksammad bland annat för att Berlusconi utnyttjade sin totalkontroll över media och stoppade den. Det ledde ofelbart till att filmen spreds på nätet och snabbt fick en stor tittarskara i Italien. Där ser man. Hur maktfullkomlig han än är kan han inte stoppa demokratin och friheten på nätet – ännu.

Det var en seg söndag igår så det passade bra att sitta ned sent på eftermiddagen och ta in det som alltmer liknade en filmatisering av en galnings manus. Är det så att Berlusconis ikonstatus vuxit fram ur hans mediakontroll och ambition som statsman att ge sitt folk tillgång till endast ett begränsat utbud fritt från politik och värderingar, allt i syfte att få dem lydiga och medgörliga.

Är det så att detta nu också representerar den väg vi slagit in på. Uttrycker Berlusconis banaliseringsfilosofi och demokratiförakt det som blir vårt nya Europa. Tja, det återstår väl att se.

Personaltidningen 2.0

Jag har egentligen inte en speciellt stark relation till vår personaltidskrift men när den nu försvinner hajar jag till. Varje gång den ligger i min brevlåda bläddrar jag frenetiskt fram tillMR:s kåseri och tar del av ironin, klarsyntheten och den träffsäkra sakligheten. MR, jag kommer att sakna dig å det gruvligaste. När du dök upp för första gången skrev du om det vi annars bara hör under fikat. Hur kan du lämna oss nu? Men, nu har jag det. Du har ynglat av dig och släpper fram den nya generationen jag väntat på så himskans länge: Interaktionen 2.0 med din WikiBlogg och så lilla Mikroblogg. Fiffigt. En nätupplaga med de självklara tillbehören.

Nu förstår jag bättre, förändring är bra. Jag är definitivt med dig. Du tycker vi ska ta steget in i nutid för att inte bara effektivare sprida kunskap om hur vi jobbar tillsammans, utan också ge oss en chans att tycka till, och i realtid ge uttryck för de tankar som väcks och formas när vi bläddrar oss genom alla spännande poster. Men inte nog med det, du vill stimulera oss till att utbyta dessa tankar med andra och förstås se till att tanken prövas och utvecklas så den inte tillintetgörs bara för att ingen tar mot den.

Men jag vet också att du tänker längre än så. Du vet att det är många som inte bara tycker och tänker utan också kan en himla massa som inte kommer fram och prövas. Du vill ge alla den chansen att visa hur man med stöd av sitt intresse, engagemang och kunskap kan bidra till att vässa och göra oss bättre, dela med sig helt enkelt – så genialt. Snyggt tänkt, på så sätt kan vi hålla nere kostnaderna och slipper dessutom pussla ihop det med oklar hjälp utifrån. Vi kan bli bäst. Härligt tänkt MR.

Men har du funderat på hur det kan bli om alla får fritt spelrum? Det klart du har. Du är inte alls omedveten om att interaktiv öppen kommunikation och öppen delning av kunskap ställer till det för den som inte riktigt är med på banan eller förstår, eller helt enkelt inte vågar. Visst kan en del gå snett, men jag förstår hur du tänker. Samverkan mellan många hjärnor [via Internet] skapar så många oändligt större möjligheter än de problem som kanske bubblar upp.

Är det så här du tänker MR, om din avkomma får ta vid:

Wiki låter alla dela, bidra och förädla all information till den skarpaste gemensamma visdomen vi just nu vet om, kanske från en idé som utvecklats med hjälp av Blogg som tillåter och bjuder in alla att öppet kommentera. Ju fler som bidrar desto bättre blir det och vi blir extra alerta av vårt kvittrande med Mikroblogg om vad som händer just nu.

Wiki öppnar upp för alla som är intresserade, eller kanske helt enkelt bara är nyfikna. Här kan de ta till sig vad andra bidrar med och själva börja bidra med det de kan. Nu växer den samlade kunskapen fram i wikin och förädlas mer och mer när fler och fler bidrar, verifierar, kompletterar, editerar. Varje gång vi nu går till denna källa får vi alltid den mest aktuella informationen och kunskapen till stöd för vårt beslut i nästa iterativa steg.

Om jag förstår dig rätt tycker du att Blogg är ett bra komplement för att låta vem som vill pröva sina tankar eller utveckla en idé. Det är klart, det får inte bli en plats för bara moraliserande och predikande, men du menar att om vi håller miljön öppen för alla så kommer alla fria konstruktiva kommentarer att balansera till sans och ordning – men samtidigt är det bra att höra vad som cirkulerar i hjärtan och hjärnor i vår omgivning. Som sagt, ju fler som bidrar, desto bättre blir det, minsann.

En ständig undran: vad händer egentligen just nu i vår närmaste omgivning och vår omvärld där vi har ett engagerat eller perifert intresse. Här har du också tänkt till. Jag tänker på din vilja att låta Mikroblogg oss kvittra om vad som just nu är på tapeten i alla möjliga och omöjliga sammanhang, alltså sprida kunskap om vad som faktiskt händer i ögonblicket. Det kanske kan hjälpa någon eller bara stilla, nej bättre upp, snarare stimulera, någons nyfikenhet.

Nu börjar jag bättre förstå hur du tänker och jag blir inte bara lugn utan minst sagt stimulerad. Du låter något nytt, kanske i den här stilen, komma istället: ett interaktivt deltagande och integrerat flöde av vetenskapliga artiklar–<>Newsmill-ande—<>wiki<>—bloggar—<>mikrobloggar, kanske tom med Web 3.0 i sikte.

Nobody puts Baby in a corner

Jag vet inte hur många gånger jag sett Dirty Dancing. Nu såg vi den igen i samband med Patricks ”sista dans”, och på cykelvägen till jobbet imorse uppenbarades plötsligt en ny dimension i den magiska scenen på Kellermans säsongsavslutning.

Det är sannolikt så att ledares bästa sidor inte alltid kommer till uttryck i hårt pressade tider; personliga egenskaper får stå tillbaka för mekanisk hantering av strikt konfigurerade ledarskapsegenskaper. I andra ändan är det stor risk att individens bästa egenskaper och kompetens inte är det som lyfts fram i urvalsprocessen för det alltmer begränsade utbudet av arbetstillfällen; här måste man också passa in i det förprogrammerade mönstret.

Johnny visar upp mod och styrka, och bra ledaregenskaper, när han återvänder och bestämmer sig för att själv visa hur man genom sin talang och blick för nya tendenser kan skapa överlevnad för Kellermans. Han lyfter fram en talangfull Baby ur hörnet där hon i konformistisk och konservativ anda passats och tvingats in för att inte sticka ut och ställa till oreda i den välformade stelheten.

Ni kan säkert filmen lika bra som jag…Så varför regerar inte detta koncept? Är det konsulter, coacher, och allt vad de kallas, som format alla att bli lydiga soldater? Speciellt nu behöver vi släppa fram kreativiteten, nytänkandet, entreprenören, och de som är en aning udda kanske.