Rätten till rätt vård i rätt tid i rätt samhälle

Det var ett bra tag sedan jag klottrade i bloggen – nu är det iallafall dags.

Det kunde handla om Datalagringsdirektivet eller FRA för att påminna alla om vad vi inom Piratpartiet ropat om i ett antal år som tydligt kommer i dagen den här veckan och kryper in under huden var och en av oss nu när Edward tar till mod och drar ned brallorna på NSA – och många EU-politiker.

Det kunde handla om oljeläckaget som drabbar floder och bifloder i Amazonas och som framstår som en total omöjlig sanneringsuppgift, om inte befolkningen som rättmätigt lever sitt liv där nyttjar en del av sina giftpilar på korrupta politiker och naturresursroffare.

Det kunde handla om den demokratiska kris som skrämmer skiten ur vem som helst där marknadens girighet och fundamentalistiska primitiva yttringar tar strupgrepp på vårt kvarvarande ventilationssystem.

Nix, det handlar om hur vården borde få fungera för alla, alla utan undantag relaterat till betalningsförmåga eller rätten till ett värdigt liv hela vägen in i kaklet. Och för dem, inte minst, som jobbar livet ur sig och gör ett märkligt bra jobb för att några av de få lyckligt lottade som lyckas mejsla sig fram i kön ska nå prispallen. För det handlar tydligen om någon slags överlevnadstävling.

Så här börjar då min historia

Löpning är en viktig del i mitt liv och har varit det rätt länge. Numera går det inte riktigt lika fort som förr och ambitionen är inte längre att träna hårt och extremt. Idag är det bara så gutt att ta på sig skorna utanför dörren och ta en längre lugn tur för att njuta sig genom natur och Skånskt centraleuropeiskt landskap. Jag tror inte att jag vårdar min kropp lika stilfullt som kostymnissarna på Stureplan utan det blir mer brutalt testande av vad den går för och naturligtvis tar det ut sin rätt. Dags för 64-årsservice.

Jag började få känningar i knät, inte på samma sätt som när menisken flisades 2001, men jag blev nästan säker på att smärtorna var relaterade till behovet av en ny renovering av prylarna i knät.

Jag startade en löprunda i mars som slutade efter ett antal hundra meter, då gick det inte längre. Linkade lite besviken hem och satte mig på cykeln istället och trampade irriterat ut på en längre avreageringsrunda. Det blev mer cyklande innan jag återupptog kortare löprundor under tveksamhet medveten om att jag nog måste ta tu med eländet om jag ska återfå sinnesro. Först tänkte jag nog att det här tar tid och får jag det fixat innan jag dör undan av andra orsaker? I samma ögonblick slog det mig att jag förlängde min privatvårdsförsäkring jag hade som anställd på AstraZeneca (som en gång hade det bästa för patienten som mål, men…). Dags att utnyttja den förstås.

Så här funkar den: Kostar ca 4000 kr per år under förutsättning att jag har en specialistvårdsremiss från primärvåden (om jag i min ålder mm vill slippa remiss kostar den ca 12000, Sic!).

Före Efter
IMG_001 IMG_003

Så här blev gången: Torsdag 11 april går jag till Vårdcentralen i byn. Vårdcentralen anser att de inte kan göra mer än direkt remittera till specialist. Dagen efter, fredag, hämtar jag remissen som jag skannar och direkt mejlar till Skandia. De ringer mig, onsdag tror jag det blev, och säger att försäkringen kickar in: var bor du? vart vill gå?. Fattar du? De frågar mig hur jag vill ha det! Första bästa tid som passade mig blev måndagen efter, 22 april. Jag träffar ortopeden på OrthoCenter Skåne som vrider och vänder på knät och tycker att som du lever måste vi fixa det här och att en MR måste göras. Jag skickar en remiss säger Håkan. I offentlig vård hade det väl tagit månader att hasas in i röret. Kallelsen till undersökning ramlar istället ned i brevlådan några dagar senare och 14 maj var det fixat. Röntgenläkaren gör sitt och meddelar Håkan som kallar mig till återbesök 23 maj. Vi sitter ned och tittar på bilderna tillsammans och kommer fram till att det finns defekter som kan rättas till, men naturligtvis ingen garanti för att jag blir 25 igen. Vi går in till operationkoordinatorn: hon säger, kan du på torsdag. Hoppsan, redan nästa vecka. PK och jag ska till Spanien 1 juni så op-koordinatorn och jag kommer fram till att vänta till efter resan. När kan du då, frågar hon. Va, hon undrar när jag vill få det gjort. Jag tycker att 12 juni passar bra. Och idag är det alltså gjort, och känns alldeles utmärkt. Bortsett från att jag glömde nyckeln hemma när jag åkte iväg med bussen tidigt imorse och fick lägga mig och sova i solen i trädgården en dryg timma innan PK kom hem.

Två månader – totalt

11 apr 22 apr 14 maj 23 30 maj 12 jun
Vårdcentralen Ortoped MR Återbesök Tänkt op Op

Så, varför kan inte denna typ av fantastisk vård komma alla till del? Kanske för att ekonomer, affärsmässiga lösningar och fabrikstänkande genomsyrar eländet i den ”moderna” politik där alla ska tjäna på till och med om barn ska få lära sig läsa. I detta läge har försäkringen redan betalt sig!

Hjärnans oändlighet

Vi har utrustats med ett verktyg som kan ta oss långt in i det okända och utforska olika vägar till vad som ibland betraktas som sanningen men lika ofta som ett uttryck för en position för vad vi helt enkelt tror oss veta just nu. Det väsentliga är kanske inte alltid var vi hamnar utan just det att vi funderar, utrönar och tillåter oss att granska olika kombinationer i den informationsmängd vi samlar på oss och hela tiden låter växa. För det krävs som sagt att vi tar oss ut på möjliga och omöjliga resor.

Den övertygelse som växer fram ur det egna mångfasetterade betraktelsesättet blir på så sätt en stark drivkraft för egen utveckling, i alternativa sammanhang. Om du istället väljer att enbart låta dig ledas av den övertygelse någon annan förmedlar stannar du kanske upp – inte alls omöjligt att det blir i ett tillfredsställelsens skimmer – men inte på dina egna villkor. Är det verkligen så enkelt? Kanske det: läs boken Kort om humanism av Stephen Law och tugga på de köttben han slänger till dig så får du se vilken typ av mättnadskänsla som växer fram.

Sådan är humanismen – den fritt tänkandets lön

Den världsbild som ligger till grund för humanistens syn är den fria tanken sprungen ur förnuft och vetenskap i kombination med en övertygelse om etiska värden och det personliga ansvaret att göra moraliska överväganden. Den världsbilden hamnar ibland i konflikt med mer traditionella företeelser samtidigt som den inte sällan förenar oss med dem, vilket gör oss alla till humanister. Einstein brottades med begreppet entanglement som han inte fann en strikt vetenskaplig förklaring till. Idag letar vi ihärdigt efter det som hjälper oss att förklara mörk energi som tycks dölja obegripliga samtidiga skeenden och relationer i nära och avlägsna delar i universum. Som sagt, mycket är och kanske förblir obegripligt – kanske finner vi svaren allteftersom vi borrar vidare. Det enkla svaret finns hur som helst inte och att rationalisera det till en allsmäktig gud förefaller grundat i en ofärdig tankegång.

Vad är det som krävs för att komma vidare? Yttrandefrihet och integritet i total öppenhet. Hur låter det? De är i alla fall bra redskap för att öppna nya vägar för frihet och otvunget agerande. De hjälper oss att komma ur den instängdhet som präglar totalitära regimer och dogmatiska religiösa styren.

I put myself on fire if I find a spark

Frida Hyvönen beskriver i Terribly Dark hur hon längtar att komma ur instängdheten och att få se solen. Jag läser ut citatet ovan så här: leta efter gnistorna som tänder alla eldar inom dig.

Behöver du redskap för att ta dig ut ur eller vidare till, pröva så  Kort om humanism.

Påståendet att det bara är religionen som kan få oss att tänka kring de stora frågorna är inte bara felaktigt, det får också en ironisk innebörd när det saluförs av religioner som har en lång och ibland våldsam tradition av att kuva det fria tänkandet. S Law

Labyrinten där lobbyister nog är bäst på att navigera

Amelia är EU-parlamentets yngsta medlem. Hon ger inte direkt intryck av att vara en rookie på plats i överstatlighetens korridorer. Det är precis det vi behöver för våra två mandat i parlamentet: Christian och nu också Amelia på plats för att bygga erfarenhet och bereda marken för fler Pirater efter 2014.

Undrar om de tar intryck av det som skrivs på klotterplanket tro? Parlamentariet i Bryssels kolossala komplex är imponerande samtidigt som det med all säkerhet är väl tillrättalagt för att framställa en positiv bild av övningarna med gurkor och snus.

Kameror och övervakning överallt, men inte lika illa som i Orwells London. Skylten med ett överstruket öga, betyder det att parken innanför inte är kameraövervakad?

Jag stöder EU-projektet, men det behöver demokratiseras internt ett antal led till. Jag måste ge projektet mitt stöd eftersom jag anser att man ska pröva allt som främjar bred demokratisk utveckling och minskar allvarliga konflikter – sedan är det bara att justera det som inte visar sig så framgångsrikt. Det var bra att få skaffa sig en ögonblicksbild på plats:

Mörk energi: Vi letar ihärdigt efter förklaringen bortom det begripliga i universum.

Mörk energi: Vi söker ständigt efter förklaring till skeendena i EUs korridorer – jag vill förstå det på plats.

Det var så jag motiverade mitt intresse för att deltaga i Piratpartiets invitation till ett besök i Bryssel.

Vi blev en rätt blandad grupp som tog oss till Bryssel för två dagars besök, Piratpartister plus några som ännu inte gjort det valet men som uppenbarligen sympatiserar med vår syn på demokratisträvandet. Jag lämnar detaljerna och konstaterar helt enkelt att vi har en bra representation där nere. Med tanke på omfattningen och komplexiteten i hanteringen av frågor och problemställningar undrar jag ändå om inte den demokratiska processen i EU är ett strå vassare än i vår egen Riksdag.

Lyssna, lyssna inte

Jag avslutade precis ”Jag är Zlatan”, en bok som jag tycker många av dagens moderna snabbfotade ledare borde läsa. Varför? Jo, jag tycker Zlatan beskriver tydligt hur egenheter och egensinniga drivkrafter kan ta både honom och den omgivning han verkar i hur långt som helst, men bara då frihetsgraderna är många och spel på stora ytor tillåts – lyssna, lyssna inte är Zlatans koncept.

Framgångarna är uppenbara och flera ända tills han kommer till Barcelona och den konformism chefen/tränaren Guardiola driver sitt tillstukade lag på. Här gäller det att passa in. Stick inte ut! Zlatan tillåts helt enkelt vara den han är och maxa det han kan bidra med. Sakta men säkert närmar sig en slags undergång som drabbar allt och alla: ägare, ledare, laget, supportrar, ekonomi, ja som sagt allt. Till sluts transfereras Zlatan till Milan i en affär som är obegriplig åtminstone för mig. På grund av uselt ledarskap gör Braca en katastrofaffär och säljer Zlatan för 20 miljoner Euro och har med andra ord förlorat 50, de köpte Zlatan för inte så länge sedan för rekordsumman 70, hiskeliga belopp som naturligtvis är snuskiga i sig. Dålig affär och dåligt arbetsklimat. Suck.

Var känner man igen detta? I moderna stora företag kanske. Åtminstone kan jag identifiera mig med mycket av det jag försöker belysa. I min värld har jag genomlevt en fas med ett hejdlöst utrymme, jag menar i verklig positiv mening, för att ge järnet och göra mitt bästa just därför att jag fått vara den jag är. Nu är jag visserligen långt ifrån en Zlatan, men jag med många kan göra små och stora underverk med stöd av bra tänkande och modiga ledare. Jag har levt vidare i en värld som gradvis utvecklats i anglo-saxisk ofullkomlighet under brittisk flagg med en hierarkiskt ordnad och bestraffande struktur. Dvs med ledare som Guardiola som inte törs vidga spelplanen för att stimulera och skapa utrymme för det möjliga och omöjliga. Lyssna annars …, lyssna inte är aldrig ett alternativ.

That’s all I have to say about that, som Forrest Gump säger.

Nya förutsättningar, nya möjligheter

Klockan fem i fyra idag lyser skärmen ren och piratlila i all sin skönhet. Under en period av 24 år inom pharma har utvecklingen gått från kreativ småskalig konstruktivitet till konformistisk storskalig ordning. Nu flyttar jag energin till en ny platform som ger utrymme för nyskapande och alternativt sätt att bidraga till individuellt hälsofrämjande.

Det känns bra att rensa ut och tömma skrivbordet, och att tillåta sig transformeras.

PS. Jag ska återkomma inom kort med ett prosaiskt utsnitt ur en epok i en tid som skapade vetenskapligt värde.

Rötter

Klockan 12 igår blev ett extra starkt ögonblick. En tyst minut. Nu är det dags för en högljudd minut, i det öppna.

Om man följer stammen till de till synes rumsrena företeelserna Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti nedåt och ut i rotsystemet grenar de ut sig i obeskrivlig olust. Ur jorden tycks de inte ha förmågan att laka fram näring för medmänsklig och evolutionär utveckling. I stället snör sig rottrådarna runt de näringsfattiga och rädda. Det går inte att bortse från att det gynnsamma klimatet i de mörka djupen kan skapa grogrund för det mest obegripliga och okontrollerade.

Nu sätts vi på prov. Fruktan ropar på kontroll och bestraffning då det är kamp för att bevara och öka öppenheten i samhället är det vi behöver. Inte kontroll, inskränkningar och integritetskränkande åtgärder i bakvattnet av rädsla och hämndbegär. Inga stängda dörrar, inget uteslutande, inget hämndlystet bekämpande. Utan samtal, diskussion, diskurs och ren strid. Så odlas demokratin genom insikter, ökad förståelse och delaktighet: ett förebyggande arbete.

Läkemedelspatent

Jag ska inte utveckla för mycket av mina egna tankar utan helt enkelt hänvisa till den gode Christians analys och någorlunda väl underbyggda matematiska beskrivning av det ogörliga i att stänga in forskning för det som hjälper individen till ett bättre liv i styggelsen patent. Läs! så kanske du också hittar stöd för att rädda ytterligare en person i ”tredje världen”.

Den goda blandningen

Jag har precis läst artikeln om Saeid i senast numret av Naturvetare och tycker att det skulle vara nyttigt för mina ovänner Sverigdemokraterna att läsa artikeln och därmed bilda sig litta.

Saeid Esmalizadeh är invandrad iranier och är som så många andra från Iran en begåvad rackare. Han inte bara höjer Sveriges begåvningsgrad, han skapar både god vetenskap, flera företag och med det arbete till flera. Det du Jimmie.

Nåväl, nog om det och till forskningspolitiken och tankar kring starta-eget och kommersiell framgång. Saeid talar om betydelsen av laget och det väsentliga i att forskare och entreprenörer samverkar för att förverkliga en idé. Han säger: -den kulturkrocken ska man vara medveten om och jobba för att överbrygga.  Så är det, kulturkrockar är av godo.  Saeid säger en sak till som på något sätt tycks självklar: -Jag förstår båda kulturerna… Han talar om sitt iranska ursprung och sin uppväxt i Sverige och hur det vidgat hans perspektiv och skapat möjligheter.

Min slutsats och stöd för min egen syn är: att satsa på en egen idé är givet bra. För att nå framgång ska den prövas i god diskursanda, dvs i öppen samverkan med bråkstakar och oliktänkande. Så arbetar jag med mina egna idéer, dvs driver dem i öppen samverkan, utanför patentgömslet.

Att åka lift

Jag känner mig inte som en kung i snöbrädsbacken precis. Men kul har jag. Det är faktiskt rätt fräckt att fullständigt försvinna i ett moln av lössnö för att stunden efter kravla upp igen och fullfölja den tänkta linjen.

I liften hinner man fundera en hel del och en sak som jag funderade på en hel del idag är liftkortsavgifter, eller snarare hur betalningen skulle kunna personifieras och bättre anpassas till nyttjandet. Enturs-, halv- och heldags-, 3-timmars-, 3-dagars-, vecko-, säsongskort och kanske andra lustiga kombinationer, sannolikt med omtanke om oss för att vi ska kunna välja det som passar oss bäst. Sedan har vi familjer i alla möjliga tänkbara konstellationer. Hur många gånger har jag inte stått där och försökt lägga ett bra pussel för att försöka optimera liftkortsköpet med det tänkta  åkandet. På något sätt känns det alltid som vi antingen snålat till oss en försurning eller betalat för mycket för vad plånboken vill släppa från sig.

Så här skulle det kunna gå till: betala efter hur du nyttjar ”tjänsten”. Koppla din transponder till bankkortet. Det behövs nog inte en speciellt komplicerad algoritm för att göra det lönsamt för alla i friluftsprocessen. Jag kan kan åka när och var jag vill och betalar bara för precis det jag använder. Och liftägarna kan jag inte tänka mig kan förlora i långa loppet – nöjda nyttjare, gutt.

Tekniken är på plats sedan länge, koncepten väl beprövade i olika former som Spotify, app-ar i allsköns former, P-avgift helt simpelt via kort-in-kort-ut och jag betalar bara för den tid jag stått på P-platsen, … Det enda som jag ser hindrar är rädsla för att i det korta tidsperspektivet förlora en krona, precis som dödskampen inom tex producentleden i musikbranschen.

En påtaglig påminnelse om en ny tid

Socialdemokratin söker sin plats i den nya tid som den är så uppenbart i otakt med. S politik i stort kan jag förlika mig med, men i detaljerna finns så många brister att det framstår som naturligt, självklart och rättmätigt att de förlorar mark tom i sina tryggaste domäner. S skakas om rejält och förstår tydligen först nu att man måste sätta sig ned och, som det heter nu för tiden, uppdatera politiken.

Vi i Piratpartiet ser som vår upgift att anpassa politiken till de nya situationer som så snabbt har reformerat förusättningarna för kunskapsdelning och kulturspridning. Ett exempel: rätt utnyttjande av teknologier kan ha en enorm inverkan på hur vi kan samverka för jättekliv inom forskning och utveckling, och därmed skapa åtskilliga nya arbetstillfällen.

Socialdemokration har byggt vidare på traditionell trygghet och låtit tiden springa från. Alliansen har varit smart och tagit över S skapelse för att ta politiken ett steg vidare. Men hur kommer det sig att alla dessa kloka människor inte anpassar politik och lagstiftning till vad som gäller idag.

Piratpartiet behövs.