Ål, vad blir skånskare än det?

Tja, ett medvetet agerande för att rädda arten kanske.

Jag snubblade in i en diskussion igår om ålen ska ätas eller bevaras, så ser jag det. Jag kan därför inte frånhålla mig rätten att slå ett slag för ålen i alla dess former och oavsett om det är turbinerna eller de kustnära fiskarna, förutom ålätarna förstås, som är ålens största fiende.

Man må väl ta vilken ställning man vill till sin urgamla rätt att ta för sig av vad naturen bjuder. Men varför inte försöka se till att kommande generationer också får den möjligheten. Vi är väl inte bara egoister. Vi ska väl se oss bildade och mogna människor med mod att inte bara ta för sig, utan också tänka om och nytt. Lite av altruismen har vi ändå fortfarande kvar inom oss?

Det är alltid lätt att välja och vraka bland argumenten för att hitta det som bäst passar och försvarar det egna agerandet. Men varför inte lyssna till det vi alla vuxit upp med, fakta och vetenskapligt agerande för att skapa vägledande fakta.

Vissa gör försöka att arbeta på det sättet för att ge oss vägledning och råd.

Så här skriver Naturvårdssverket om hotade arter.

Varg, björn, järv och lo har fått en bättre situation och därmed lägre rödlistekategori i rödlistan för 2010 jämfört med 2005. Sex fiskarter är nya på listan, däribland havskatt, som räknas som starkt hotad och pigghajen, som nu är akut hotad. Ålen är fortfarande akut hotad och torsken starkt hotad, trots positiv utveckling i Östersjön för torsken.

I SLUs Artdatabank får vi en sammanfattning om den akut hotade ålen.

Nu hoppas jag på ett gott nytt år, som inte leder till att ålen klassas upp från näst högsta nivån till den högsta, RE=nationellt utdöd.

Det är hur du når dina mål som räknas

Efter en medelstor insats i ett arbete som berör medicinsk informationshantering kunde jag inte hålla mig längre. Jag slog igen locket, tog 8000+ och lade mig på mitt uppvärmda köksgolv och följde så Görans sista ansträngningar mot världens högsta topp.

http://blogs.sweden.se/sustainability/tag/goran-kropp/Det som nog fascinerar mig mest är det hårda arbetet som krävs för att förbereda sig att ta steget in i ett tillstånd där människan egentligen inte kan existera för att sedan återvända till ett nytt, kanske rikare liv. Göran låter oss möta flera som med sitt överflöd av pengar köper sig upp på toppen med alla tänkbara hjälpmedel. Visst, att bara kryssa är väl ändå ett sätt att samla upplevelser på. Men vad tusan, det är väl knappast mer än ett skrap på ytan av den exsistensiella dimensionen av varför vi är här. Hur det än är med det känner jag ingen respekt för en prestation som enbart kräver andras insatser för att du ska lyckas. Den känslan vill jag likna vid det obegripliga i att föda upp storvilt som du köper rätten till att döda, mörda passar bättre.

Däremot känner jag en vördnadsfull beundran för de starka och dominerande inre drivkrafter som låter dig metodiskt förbereda dig för att söka gränser och pröva din egen yttersta förmåga.

Varför just rödhaken

Vid ett antal tidigare tillfällen tidigt på förmiddagen har jag hoppat till när det dunsat till på vår fina nya helglasade dörr till sovrummet. När jag kikat ut har jag fått se rödhaken snabbt lyfta. Jag lyckades sedermera få lite kontakt med fågeln när jag mer försiktigt kikade ut för att se om det nu var han igen.

Jag har däremot inte riktigt utrönat varför han väljer just denna glasyta, kanske är det mark-golvförlängningen som förvirrar honom, eller kanske den större speglande ytan. Det jag också grubblar över och som får mig att klia mig i huvudet är att det rör sig många andra både stora och små fåglar i trädgården, så varför är det bara rödhaken som ”vill in”?

I morse tog det en annan vändning. En överraskande och kraftigare duns än vanligt får mig att kvickna till på nolltid och slå upp ögonen till tallriksstorlek. Min oro besannas. Nu ligger han nära nog livlös nedanför dörren och innan jag ens hinner öppna är han död. En förenklad rättsmedicinsk undersökning får mig att anta att han kraschat och brutit nacken.

Jag önskar att det kunde göras ogjort.

Obehaget av att vara instängd

Jag skruvar på mig fåtöljen.

Klicka för en Youtube-trailer

Det är bara ett par utsträckta händer framför ett huvud som sticker ut ur det trånga hålet djupt där nere i underjorden. Mödosamt jobbar han sig genom mynningen som ser trängre ut än hans eget omfång. Jag får en bild framför mig om det där att en mus tar sig genom en 3 millimeters springa. Det är knappt det går men genom ska han och verkar obegripligt upprymd när han vecklar ut sig i det trånga utrymmet. Det är med skräckblandad förtjusning jag tar till mig detta och några andra sekvenser i filmen.

Jag förstår varför de ägnar sig åt speleologi men det är så fjärran från vad jag skulle kunna göra av det enkla skälet att trånga utrymmen inte riktigt fått plats i mitt register av förmågor att rationellt hantera.

Kajsa uppmärksammade mig på Banff Mountain Film Festival World Tour 2011 som för första gången kom till Malmö. Vad blir då slutsatsen av den här 4-oktober-kvällen? Tja, det finns en hel del man kan ägna sig åt (alltså inte bara fara fram på endurohojen i skogen) och ett antal utmaningar att ta sig an, på rimlig nivå kanske är värt att tillägga.

PS. Instängdhetens fasor som lockas fram längs grotturen påminner om den trångsynthet som jag möter i xenofobiska hjärnor.

Liv

Maths gick ofta ronden. Det blev alltid en högtidsstund oavsett hur upptagen jag var. Vi hade mycket som vi delade och vi fördjupade och förlorade oss ständigt någonstans i filosofins gränsland. Nu finns inte Maths mer.

Jag och Berit är på exkursion. Det surrar till bekant i mobilen i fickan och jag kollar inkommande meddelande. Vi står i ett hav av kärrkniprot inte långt från Nymölla och är totalt uppslukade av den underskönhet naturen bjuder i form nytt orkidéliv. För ett ögonblick blir verkligheten en annan – i tanken följer så Maths med på resten av blomstervandringen.

Hur rumsren måste motorsporten behöva bli?

Jag vill ingenting hellre än att att alla ska kunna göra det man bäst trivs med. Vandra i bokskogen och bara höra grönsångarens rena drill utan störande ljud, spåra med sin hund fritt över fälten, jaga duva på ärtodlingarna, rida fritt i naturen, spela golf, kanske bara sitta i sin trädgård och läsa Moralens landskap av Sam Harris och inte minst utöva motorsport.

I Skåne finns alla möjligheter.

Jag kan njuta lika intensivt av friden i skogen som av ett hårt enduropass på Revingehed, eller några cross-heat på Bökeslund. Kampen om nyttjanderätt ska inte behöva bli en strid. Så är det väl inte heller, men i de fina rummen passar inte metanoldoften eller Agips speciella 2-taktsatmosfär in så bra. När konkurrensen står mellan utrymmet för några ytterligare hål på golfbanan och bevarandet av en crossbana som legat på sin plats i decennier vet vi svaret på vilka förlorarna är i kommunstyrelsens salonger.

Man skulle kunna tänka så här – i beslutsprocessen: OK vänner, vi behöver expandera kommunens nyttjande av marken. Dessvärre inkräktar det på enduroklubbens område. Innan vi hittat ett alternativ för klubben kan vi inte expandera som tänkt. Dessutom ser vi att antalet utövare av trial, cross, enduro och en del andra motorsporter faktiskt ökar. Vi måste se till att vi kan tillgodose deras intressen utan att de hela tiden hamnar på undantag. Det finns mark, och vi måste lösa det.

Just nu är jag på besök i Lidköping och igår invigde kommunen Lidköpings nya motorstadion. Just det. Anläggningen ligger inte mitt i centrum, men min själ inte långt ifrån. Kommunen satsar och politikerna, inklusive miljöpartiet, förstår värdet.

Vad innebär detta värde? Jag vet att vi som utövar motorsport på två hjul inte ger oss under förtryck. Vi kan vår sport och vi kan alltid hitta lösningar – vi är vana vid det. Den ödmjukhet som de flesta av oss besitter innebär inte alltid att vi för oss perfekt i den kommunala beslutsprocessen. Här behöver vi hjälp, som i Lidköping och tex också i Tibro. Det alternativ som kommunpolitiker tvingas eller kommer att tvingas brottas med är att man hasar ut sin hoj till ett väl valt område för att efter eget omdöme och eget sinne leka skiten ur sig. Så ska det inte behöva bli.

Men nu ska jag upp på Kinnekulle för en botanisk exlursion. Guckuskons mångfald är unik här och orkidérikedomen hänförande på de kalkrika hedarna.

Allt finns i din närhet

För ungefär tjugotre år sedan flyttade vi till Skåne. Vi spenderade mycket tid med att bekanta oss med detta fantastiska landskap. Vi explorerade varje möjlig avtagsväg eller mer eller mindre framkomlig öppning in till det okända. Det hände alltsom oftast att jag vid jobbfikat berättade för de infödda Skåningarna om alla fina platser som oftast döljer sig bortom asfaltsvägens kant. Jag slutade aldrig att förvånas över all okunskap om det egna landskapet. De flesta visste mer om Italien eller Schweiziska skidorter än om orkidéängarna inte långt från Nymölla, eller om tex grodlokalerna inte långt från Tomelilla. Våra barn lärde sig känna igen varenda sten i Borstbäcken.

Nu, tjugotre år senare lockade jag med ett par cykelkompisar på en av mina åsturer. Efter 27 km når vi så omgivningarna runt Borstbäcken och två av mina polare fullständigt förtrollas av den skönhet som uppenbarar sig. De hade aldrig varit här förut, de kände inte heller till denna fantastiska och rogivande plats som borde utesluta mer än ett behov av utlandssemester. Lennart slukades fullständigt upp av den historia som också förborgas i Färs och Frosta härad och brast ut i en ”minnesvärd dokumentär”. Detta speciella stimuli på lördagsförmiddagen gjorde det resterande 20 km till en lättsam återfärd i Roffes dragtempo.

Tänk att en det krävs en västgöte för att ge den infödde skåningen en upplevelse på sin egen bakgård.

Trekant

Tromnæs alleeDet handlar alltså om triangelformade Falster. Ön har länge lockat och tillfället kom när det nu var min tur att arrangera Björnligans nästa vandring 4-5 september. Jag konsulterade min danske jobbarkompis Frans och fick många fina tips. Frans är förrutom god vetenskapare också fritidsbonde, och till det en bildad man med god kunskap om sitt land och känsla för naturvärden. Jag utgick från sex alternativ som alla kittlade – egentligen ganska onödigt eftersom jag hela tiden undermedvetet bearbetat östra delen av Falster. Frans och jag resonerade lite runt lokala detaljer och till slut spikade jag Korslitse som utgångspunkt för vandringen. Turen blev en syntes av mitt egocentriska behov av att äventyra och en anpassning till andras önskemål. Jag gjorde en eftergift, en Leffeanpassning, och satte Hesnæs som slutmål för dag 1.

Vädret är fantastisk. Det är synd att Bengt vek ner sig – i rättvisans namn ska sägas att han kom vinande på sin elcykel för att vinka av Björn och mig tidigt på Älvsborgsvägen. Vi parkerar vid muren och tar oss in i den lugna och vackra parken. Den så väl fungerande inbyggda endogena GPSen förlorar tydligen kontakten och i stället för att gena genom parken blir det en avslappnad rundvandring, något av en uppvärmning, som tar oss tillbaka till utgången för en nystart. Vi rundar fideikomissens huvudbyggnader och kommer in i den kilometerlånga spikraka Tromnæs Alleen som leder ner mot havet. Frans berättade att den danska nationalsången skrevs en gång just i den här allén. Nu är jag kanske inte så vådligt inspirerad av kungligheter och nationella uttryck utan tar det till mig mest som kuriosa – så lite raljerande om det kostade vi på oss som stämningsförhöjare. Vi vänder så norrut längs stranden och kan ta till oss en natur som Björn tycker sig känna igen i etapperna en gång längs Skånska östkusten. Kustlinjen i Korselitses skogsområde är fylld av mäktiga stoväxta bokar. Längre in i skogen ser det snårigare ut och kanske inte riktigt lika attraktivt. Nåväl, det är nog så att tidpunkten på året är väl vald. Jag kan tänka mig myllret av turister och kollogäster när det är högsäsong, men nu är det tyst och nästan en känsla av ensamhet i naturen.

Det myllrar inte av matställen längs vägen. Det är bra, den medhavda lunchen gör sig därför extra väl i den soliga strandgläntan. Det enda som egentligen bryter lugnet är två hästägare som leder ner sina två hästar till stranden för ett bad, antar jag.

Vi drar vidare. Björn hojtar inne i skogen. Han har spanat in trumpetsvamp. Vi kastar oss alla ner på marken för att skörda – det var länge sedan jag lämnade ett ställe med så mycket svart guld i väskan.

ElverkroenVäl i Hesnæs tar vi bilen till Stubbekøbing för att skriva in oss på Elverkroen. Byn är inte stor men mycket välkomnande. Vi väntar oss inte en uppsjö resturanter, men tar ändå en kvällsrunda för att ta in byn och försöka få en överblick över utbudet. Vi frågar och får ett väntat svar: Elverkroen är ett matställe, det andra är Seaside restaurant. Namnet antyder att det inte är så genuint danskt, dessbättre visar det sig vara reserverat för en privat fest. Vi tar oss tillbaka ”hem” och beställer buffé. Inget fel på den, men den har mycket karraktär av traditionellt pensionatskäk. I matsalen pågår en fest, 50-årskalas visar det sig, för en dansk tågmästare som bor i Malmö och ordnar fest i byn för att det är betydligt billigare än Köpenhamn. Vi får reda på det efter att Björn klingat i glasen och begärt ordet. Björn ställer sig mäktig upp i matsalen och påkallar födelsedagsfirarnas uppmärksamhet. Han håller ett kort anförande till 50-åringens ära – vi känner alla stolthet över medvandrarens godhjärtade insats.

Som avrundning på en finfin dag och kväll blir det ett par öl på rummet och inte oväntat en animerad diskussion kring förnuft, kunskap, vetenskap, som vissa av oss håller högt.

Söndagen är helt fantastisk. Vi tar oss via Möens klint och får helgens mer utmanande träningspass 🙂 när vi tar oss ner och upp de +400 trappstegen till stranden. Kritklipporna är oemtståndliga i det direkt solljuset.

Men nu raskt hem till Olles födelsedagskalas – det vill jag för allt ister i Danmark inte missa.

Olle 5 år

Kina

Berit and Mikael spent a week in Beijing. We skipped the group tours and arranged it ourselves. The 10K walk on the Great Wall from Jin Shan Ling to Simatai was breath taking – made the whole trip.