Sopa, kan man hojta i vredesmod över någon som vägrar. SOPA har en betydelse för framtiden som gör att utroppet sopa inte räcker långt för att uttrycka vreden. SOPA/PIPA måste stoppas, internet är så oändligt mycket större och har så mycket mer värden än mediaindustrin och hollywood-lobbyn.
Kampen stannar vid vad vi kan acceptera och hur långt vi själva är beredda att gå.
Det krävs en djuplodande analys för att beskriva och förklara de samhällsförändringar som leder till behov av ökad kontroll. Jag lämnar den analysen hädan för ögonblicket och tillåter mig att helt enkelt summera en dimension av slutsatsen.
Behandling av enbart symtom leder högst sällan till bot.
Samhället förändras i hög takt. Jag tycker nästan allt är spännande och till det bättre. Den tekniska utvecklingen, bara den, gör att det är lätt att kontinuerligt leva i ett ständigt rus likt det som präglade mycket av den fostrande barndomen som nu ligger ett bra stycke bakom. På avigsidan syns en växande segregering som sorterar oss i de som hänsynslöst accepterar snabba finansiella klipp som enda morot och andra som inte hittar rätt i kampen om det starka egot. Skolans och äldrevårdens underfinansiering, som exempel, skapar på så sätt brister som lockar fram märkliga beslut och hotfulla beteenden.
Ett sådant farligt steg i fel riktning är ropet på kameror som ska kontrollera och strama upp ”missfostren” som inte behagar att följsamt ledas av regler som de knappt känner till i avsaknad av tillräcklig vuxenkontakt. Ett annat är den till synes vällovliga tanken att kameraövervaka äldre i sina ensliga boenden.
Ett alternativ skulle kunna vara att kanske fundera på om inte resultatet är det som räknas och inte bara vad i h…e det kostar. Dvs, ge föräldrar tid, stöd och förutsättningar, ge skolan personal och med rimliga löner, ge äldrevården de resurser som krävs för att upprätthålla den medicinska kompetensen och varför inte betala lön och inte bara ge bidrag.
En kamera kan aldrig ersätta en människa. Det är nog snarare så att den naiva okunskap som vissa politiker och tjänstemän besitter skapar en chimär där kameran enbart lindrar symtom högst tillfälligt. Men de tror nog att de är fiffiga till tusen eftersom de just i ögonblicket, men just bara i det ögonblicket, sparar en ynka skattekrona.
I den fria världen är allt möjligt. I precis lika hög grad som i den värld som vi betraktar som ofri och hårt reglerad. Så vad är då skillnaden. Jo, en massa ord och föreställningar om vem som är den som har rätt och tar på sig rätten att betrakta vad frihet är.
Möjligtvis blev många förvånade när goda hackare nyligen upptäckte en regerigstrojan som planterats av tyska myndigheter. Det var kanske inte direkt meningen att det skulle komma i dagen men nu finns det dessbättre de som anser att frihet också kräver öppenhet och transparens. Tyska regeringen är inte den enda som tillämpar tekniken för målstyrd såväl som katastrofalt vidlyftig övervakning av kreti och pleti. Varför då förvånas.
Så kommer WJS över ett antal dokument och beskriver en övervakningskatalog som blottar den fria världens intresse av att borra sig djupt in under skinnet på vanliga hederliga medborgare. Övervakningsindustrin vill nog helst inte leva i strålkastarljus. Deras affärer tjänar nog inte på att de själva exponeras eller granskas. De säger lättsinnigt att vi kränger bara till de som har goda uppsåt. Vem har då mest gott uppsåt? Kinas demokratibegränsande eller USAs homelandnoja.
Kontentan är i sin enkelhet den att ett stort antal verktyg finns tillhands för massiv övervakning och granskning av allt och alla. Och verktygen hamnar i allt högre utsträckning i alla myndigheters händer.
”Den som står i skuld är icke fri” sa Göran Persson. Det börjar bli dags att uppdatera: ”Du är inte längre fri”.
Jag ligger där i min säng och söker kontaktpunkter med blicken, som så många gånger förr. 
Blicken fastnar på linsen som ständigt riktar sitt öga mot min säng och med sitt vidvinkelseende ser mer än bara sängen och dess direkta närhet. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Nu när jag är lite förvirrad och kan inte komma till ro, ska jag då gå upp och söka en mänsklig kontakt som kan ge mig trygghet och lugna mig. Men vad händer om jag plötsligt försvinner ur synfältet. Går larmet då. Jag känner mig otrygg – och vill se ett, mänskligt öga.
Vart tar min integritet vägen? Jag är inte riktigt där än men ibland funderar jag på hur min ålderdom kommer att gestalta sig. Hamnar jag på ett hem som ett kolli som förvaras intill förtvining under omsorg av teknik? Tanken skakar om mig och får mitt hjärta att slå extraslag. Oron lämnar mig inte när jag tar del av godhjärtade kommuners lekstuga med min integritet, och mig som levande varelse. Vid första anblick kanske det kan förefalla som en god och välmenande gärning att observera ‘kundens’ nattliga status och förehavanden för att mer rationellt kunna vidta åtgärder.
Nu tror jag inte att det är av omtanke som det förvirrade förslagen förs fram, får fäste och prövas på flera håll. Det enkla skälet är naturligtvis pengar. Tekniken ska användas och användas hur mycket som helst, men får inte ersätta människan just där personlig närhet och kontakt är livsavgörande. Det andra enkla skälet är okunskap. Jag är övertygad om att många beslut som gör intrång på den personliga integriteten (exemplen är många) görs utan insikt om vart det leder oss. Enkla skrivbordsbeslut av rationaliseringsivrare och av konsulter förvridna besparare och produktivitetssökare.
Där vill jag inte åldras, och tänker heller inte göra det.
Klockan 12 igår blev ett extra starkt ögonblick. En tyst minut. Nu är det dags för en högljudd minut, i det öppna.
Om man följer stammen till de till synes rumsrena företeelserna Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti nedåt och ut i rotsystemet grenar de ut sig i obeskrivlig olust. Ur jorden tycks de inte ha förmågan att laka fram näring för medmänsklig och evolutionär utveckling. I stället snör sig rottrådarna runt de näringsfattiga och rädda. Det går inte att bortse från att det gynnsamma klimatet i de mörka djupen kan skapa grogrund för det mest obegripliga och okontrollerade.
Nu sätts vi på prov. Fruktan ropar på kontroll och bestraffning då det är kamp för att bevara och öka öppenheten i samhället är det vi behöver. Inte kontroll, inskränkningar och integritetskränkande åtgärder i bakvattnet av rädsla och hämndbegär. Inga stängda dörrar, inget uteslutande, inget hämndlystet bekämpande. Utan samtal, diskussion, diskurs och ren strid. Så odlas demokratin genom insikter, ökad förståelse och delaktighet: ett förebyggande arbete.
Man kan hävda att journalistiken är där för att granska makten. Så är det nog och ofta görs arbetet tillfredsställande, tror jag åtminstone, men börjar tvivla. I WikiLeaks spår växer frågan fram om det sker så som vi tror och önskar oss. Uppenbarligen finns ett stort intresse hos flera stora medier att analysera och sprida den information som WikiLeaks släpper efter ett visst mått av validering och filtrering (?). Därför får man anta att media trots allt tycker att det som WikiLeaks gör tillgängligt är viktigt och värt att att sprida vidare och mer eller mindre diskutera sönder och samman. Nu verkar det som om principen att ”har du inget att dölja har du heller inget att frukta” inte ska gälla längre.
Det språk, den attityd och inte minst det innehåll som vi får ta del av visar att media borde gjort och göra ett betydligt bättre jobb i sin maktgranskning. Det förefaller som flera tidningar i första hand tillämpar principen att ”vissa saker måste förbli hemliga”. Så är det säkert men definitivt inte i den utsträckning att vi undanhålls mycket av det som nu tycks explodera i alla media.
Nu råder ett krig. I god ordning kan istället media och ännu fler välorganiserade läckor göra ännu mer gemensam sak för att ge oss insyn. Kunskap och insikter är trots allt det enda som kan göra världen gott.
Det är söndag förmiddag, nej jag ser att klockan faktiskt hunnit bli efter ett, och jag laddar så smått för en löprunda i den vackra vinternaturen. Jag har precis messat Janis och meddelat att jag tyvärr inte hinner hjälpa till imorgon som planerat att röja i Skånes rikaste orkidélokal – jag ska vara tillbaka i Lund på eftermiddagen för att förbereda min framtid med eller utan AstraZeneca, så det blir änna tajt.
Enkla saker att ordna och sortera in i ett härligt livsflöde.
Så påminns jag om ondskan och korruptionen. Vansinnesdomen i Svea Hovrätt tar ned mig på den nivån. Ja faktiskt. Domen mot The Pirate Bay förefaller ha ingredienser som kan extrapoleras hur långt som helst. En genompolitisk rättegång som rimligtvis borde lösts politiskt och inte i en svensk rättssal som man får känslan av kontrolleras av mäktiga särintressen i en nation som tar på sig rätten att egenmäktigt styra världen.
Jag tappar nästan andan.
Vi står och betraktar den mest demokratiska företeelse mänskligheten hittills skådat, nätets möjligheter att samverka och kommunicera över alla gränser. Hur kan det då komma sig att en upplyst nation låter sig dompteras av simpla upphovsrättsintressen. Rätten till fri demokratisk informationsdelning stryps. Allt jag säger och gör förblir kontrollerat – Stasi framstår som lätt viskning inför det integritetshot vi nu ställs inför.
Det är allvar nu och ingen kan gömma sig bakom dumma ställningstaganden som ”jag har inget att dölja”, ”fildelning är stöld”, ”de måste få tjäna pengar på det de gör”, … Domen mot TPB blir en påminnelse om att egenmäktiga intressen äter upp mina rättigheter och det kommer jag inte att stilla åse.
Nu ska jag stärka mig med en långrunda i snö, backar och skog.
Jag råkade visst av misstag slå numret till en terroriststämplad person. Tja, det kvittar. Såja, nu slog jag numret rätt.
Men vad nu då? Säkerhetspolisen knackar på dörren och vill ta mig till förhör. Javisst ja. Datalagringsdirektivet godkändes idag. Det borde jag ju tänkt på innan jag slog fel nummer…
Lagringsskyldigheten föreslås, utöver de uppgifter direktivet kräver, även gälla vid misslyckad uppringning och för uppgifter om lokalisering av mobil kommunikationsutrustning vid kommunikationens slut.
Kompisarna på jobbet säger: -äh, har du inte gjort nåt spelar det väl ingen roll. Jo, det gör det.
Vi behöver inte övervakas så som skedde en gång i yngre dar. Du måste bara läsa det här.
Jag och Olle var ute och cyklade idag. Ett givet mål var Stortorget där Rick Falkvinge, Piratpartiets ordförande, skulle tala klockan tre. Det genomarbetade talet kan du föreställa dig om du läser Ricks blogginlägg, och låt dig gärna påverkas.
Olle och jag åt sedan mellis på en parksoffa utanför stadshuset och reflekterade mest över bussar, ambulanser och annat iögonfallande i stadsmiljön.
Olle kanske inte är den dagens politik vänder sig till, men väl den generation som kommer att drabbas av politiska felsteg som tex datalagringsdirektivets effektuering nu direkt efter valet. Det är bara Piratpartiet som tar tillräcklig hänsyn till din rätt till privatliv och har en kunskapsorienterande framåtblick.
Klockan är strax efter tolv. Jag står på OKQ8 i Sandby och fyller upp diesel innan turen till Silvåkra. En svart Volvo XC 70 eller vad det är stannar till utanför entrén. Ur kliver en polis från hundpatrullen, gissar jag eftersom det kommer ett dovt skall ur hans bil. Vi lämnar macken samtidigt, jag kör ut efter honom. Mitt ”system” slår på och börjar registrera.
Polismannen tar inte direkt på sig säkerhetsbältet, han kanske gör det efter ett tag, vad vet jag. Han svänger ned i Sandbybacken och snittar 67-70 km/tim på 50-sträckan. Det är grönt i korset och han drar glatt genom. Han är snabbt uppe i 60-65 igen på väg vidare ut åt Revingehållet. Han hamnar bakom en bil på 30-sträckan, som svänger av mot Ringvägen och den svarta polis-Volvon BRY277 accelerar kl 12:16 snabbt upp till ca 55 när han strax efter korset passerar 50-skyltarna. Snart är han uppe i ca 65 igen hela vägen fram till rondellen. Han väntar in en DHL-lastbil som han hamnar bakom. Det blir 70 sedan 80. När han kommer ut ur byn är han snart uppe i 95 och strax därefter drygt 100 hela vägen fram till det att den rättrådige polisen svänger av mot Nygård mitt på Revingerakan.
Av vilken anledning respekterade polismannen inte en enda hastighetsbegränsning, inte ens 30 utanför ett dagis en vanlig måndag? Bilnumret har du och klockslaget så det är bara att fråga. Helt klart handlade de inte om någon som helst utryckning. Han skulle säkert bara ut till Nygård och leka med sin hund.
Men hur vet jag att det gick för fort, tja det kan du fundera på.
