När åsikten överlagrar förnuftet

Har vi hört det förut: Har du inget att dölja eller stå till svars för har du heller inget att frukta när myndigheter övervakar dig, ända in i din själ som de stundtals känner till bättre och mer detaljer kring än du gör själv.

Nu är det Rod Stewart som säger det i Skavlan påhejad av Pia Lindström. Båda är betydande profiler med möjlighet att påverka många enbart i egenskap av sitt kändisskap. Vad de säger får – kanske – ett genomslag som bara andra kan drömma om att nå fram till. Båda representerar också en generation som tydligt visar att ‘där jag en gång var är gott nog så varför försöka förstå hur världen förändrats’. Min respekt för Rod underminerades kraftigt, men samtidigt lyckades han återskapa den till viss del.

De sitter alltså i Skavlans studio i samtal med Runa Sandvik som är datasäkerhetsforskare och står Edward Snowden nära. Runa talar i allmänna termer om övervakningens principer och hur det går till. Under samtalet spelar Snowden en central roll. Förenklat och utan närmare eftertanke hasplar både Rod och Pia ur sig att det är OK att övervakas, Snowden har gjort olagligheter, han bör straffas, … det är lätt att höra att de kommentarer och frågor de lyfter fram präglas av en bristande kunskap om hur det faktiskt fungerar. Hur övervakade vi alla är, inklusive dem, och hur lätt det är att göra intrång i vår skyddade zon.

Jag känner hur min puls stiger över deras ignorans. Jag har förstås inget problem med att de inte har satt sig in i hela problematiken, för det är minsann inte helt enkelt, men däremot blir jag kraftigt påverkad av att de väljer att ha en bestämd mening om vad som är rätt och fel utan att ha satt sig in i problematiken. Det är förvisso ett rätt allmänt beteende som dessutom vetenskapen rotat djupare i. Man har visat att det inte alltid spelar så stor roll om vi skaffar oss den kunskap som krävs för ett rimligt beslut eller ställningstagande. Vi tenderar att mot bättre vetande ändå stå fast vid vår redan etablerade åsikt.

Runa framstår som, ursäkta mig, en liten kungsfågel (f ö min favoritfågel) bland toviga adulta rovfåglar. Runa förklarar med enkla ord hur aktörerna ser ut som hovrar över oss och vad de kan komma åt och göra med oss.

Plötsligt händer något som gör mig både tyngd och upprymd och som är den egentliga orsaken till att jag sätter mig ned och skriver ihop detta. Framför allt Rod men också Pia, och Fredrik med för den delen, börjar ställa frågor till Runa som visar på att de inte fattar ett jota, men att de verkligen vill förstå. Och kanske låter sig påverkas. Det låter verkligen som om de får insikter och tar till sig det de hör. Dessvärre hamnar jag i en förutfattad mening om att dessa betydande personer återfaller i sin grundsyn när de sätter sig ned runt middagsbordet med vänner och bekanta och skrattar gott åt de som oroar sig. De tänker säkert: Vi köper oss fria med våra pengar. Det kanske inte är en så snygg konklusion, men det ligger en del i den.

Vi andra nickar när Runa berättar. Vi oroas över den makt NSA, GCHQ, FRA, mfl förfogar över och hur den, makten över folket, alltmer ges laga kraft. Vi ser vår integritet undermineras. Vi noterar den oro journalister beskriver när de tvingas på en munkavle eller gå maktens ärenden. Vi konstaterar att nätet i allt högre utsträckning kontrolleras av myndigheter och mäktiga organisationer, t ex  hur Indien stryper Avaaz.org, dvs det fria ordet och handlandet. Vi ser hur mäktiga intressen tar grepp om nätneutraliteten. Listan är bara påbörjad…

Under sina kristallkronor sitter Rod, Pia mfl och skrockar: Vi har inget att dölja och inget att oroa oss för.

Privatpersonen är dödad

2013-07-05 SDS RudbeckCarl Rudbeck formulerade sig väl i dagens Sydsvenskan. Saken är bara den att andra har sagt det tidigare, mycket tidigare. Vilsna politiker och andra har sakta anpassat sig till ”det nya”, för det måste man ju. Men att driva viktiga frågor i tid, innan det är för sent, det fixar de inte. Tänk om de lyssnat på den då udda rörelsen och försökt förstå istället för att fnysa och dribbla med sin eviga egensinniga agenda.

 

 

Jag skrev ett kort mejl till Carl imorse:

Hej Carl
Jag har alltid läst och lyssnat på dig med beundran och inspiration. Så även idag.
En kort reflektion på det: som Piratpartister sa vi det som du insiktsfullt beskriver redan vid pass 2006. Då fanns en raljant ovilja att förstå det som skulle hända. Nu är vi där, över gränsen.
Skriv gärna mer om detta, men glöm inte vilka som ursprungligen lyfte fram den här problematiken och dessutom gjort det möjligt och tvunget för politiker att höja sig över dunklet och bli medvetna.
PS. Kul att du kom tillbaka till SDS efter ”utrensningen”
mvh
Mikael

Föreställningarnas konsekvenser

Övervakningskameror inte mycket att lita på som stöd för brottsbekämpningen. Uppklarningsprocenten av brott har inte ens ökat i London, paradiset på jorden för CMOS och CCD, ända in under huden. Slutsatsen varför i Sydsvenskan:

Mycket i politiken baserar sig på föreställningar, säger Heidi Mork Lommel. Kameror är tydliga symboler för att politiker gör något och de har stöd bland väljarna, som också tror att kameror fungerar.

Heidi är kriminolog och forskare vid Polishögskolan i Oslo och säger att folk i allmänhet tror att det funkar. Jag vill påstå att de gått på politikernas vidlyftiga föreställning om kontroll och övervakning som skydd för det demokratiska samhällets bevarande. I själva verket är det alltså tvärt om.

Allmän kameraövervakning löser inte fler brott, däremot gör det intrång i  den personliga integriteten och reducerar demokratin. Känner vi igen detta? Det aktuella Datalagringsdirektivet är ett exempel till där vidlyftig allmän övervakning görs i syfte att bekämpa brott, spåra fel och sabotage samtidigt som det flyttar personlig integritet och demokrati till vitrysk eller DDR-nivå. Vi vet att generell lagring av telefoni- och nättrafikuppgifter inte löser fler brott, precis som med kameraövervakningen. Däremot gör riktade insatser det där misstanken om brott finns. Istället för en katt-och-råtta-lek kanske vi skulle ägna oss åt att gemensamt driva samhället och utvecklingen framåt, inte bakåt.

Jag tar mig friheten att tro att Heidi har rätt. Politiker och beslutsfattare har föreställningen att det är en samhällsnytta att borra sig in i allas privatliv. Alternativet till att de okunnigt fattar detta beslut kan vara att de medvetet gör det för att kontrollera och styra alla medborgares göranden och havanden.

Labyrinten där lobbyister nog är bäst på att navigera

Amelia är EU-parlamentets yngsta medlem. Hon ger inte direkt intryck av att vara en rookie på plats i överstatlighetens korridorer. Det är precis det vi behöver för våra två mandat i parlamentet: Christian och nu också Amelia på plats för att bygga erfarenhet och bereda marken för fler Pirater efter 2014.

Undrar om de tar intryck av det som skrivs på klotterplanket tro? Parlamentariet i Bryssels kolossala komplex är imponerande samtidigt som det med all säkerhet är väl tillrättalagt för att framställa en positiv bild av övningarna med gurkor och snus.

Kameror och övervakning överallt, men inte lika illa som i Orwells London. Skylten med ett överstruket öga, betyder det att parken innanför inte är kameraövervakad?

Jag stöder EU-projektet, men det behöver demokratiseras internt ett antal led till. Jag måste ge projektet mitt stöd eftersom jag anser att man ska pröva allt som främjar bred demokratisk utveckling och minskar allvarliga konflikter – sedan är det bara att justera det som inte visar sig så framgångsrikt. Det var bra att få skaffa sig en ögonblicksbild på plats:

Mörk energi: Vi letar ihärdigt efter förklaringen bortom det begripliga i universum.

Mörk energi: Vi söker ständigt efter förklaring till skeendena i EUs korridorer – jag vill förstå det på plats.

Det var så jag motiverade mitt intresse för att deltaga i Piratpartiets invitation till ett besök i Bryssel.

Vi blev en rätt blandad grupp som tog oss till Bryssel för två dagars besök, Piratpartister plus några som ännu inte gjort det valet men som uppenbarligen sympatiserar med vår syn på demokratisträvandet. Jag lämnar detaljerna och konstaterar helt enkelt att vi har en bra representation där nere. Med tanke på omfattningen och komplexiteten i hanteringen av frågor och problemställningar undrar jag ändå om inte den demokratiska processen i EU är ett strå vassare än i vår egen Riksdag.

Ödets timma

Sopa, kan man hojta i vredesmod över någon som vägrar. SOPA har en betydelse för framtiden som gör att utroppet sopa inte räcker långt för att uttrycka vreden. SOPA/PIPA måste stoppas, internet är så oändligt mycket större och har så mycket mer värden än mediaindustrin och hollywood-lobbyn.

Kampen stannar vid vad vi kan acceptera och hur långt vi själva är beredda att gå.

En kamera löser inte samhällets ofullkomligheter

Det krävs en djuplodande analys för att beskriva och förklara de samhällsförändringar som leder till behov av ökad kontroll. Jag lämnar den analysen hädan för ögonblicket och tillåter mig att helt enkelt summera en dimension av slutsatsen.

Behandling av enbart symtom leder högst sällan till bot.

Samhället förändras i hög takt. Jag tycker nästan allt är spännande och till det bättre. Den tekniska utvecklingen, bara den, gör att det är lätt att kontinuerligt leva i ett ständigt rus likt det som präglade mycket av den fostrande barndomen som nu ligger ett bra stycke bakom. På avigsidan syns en växande segregering som sorterar oss i de som hänsynslöst accepterar snabba finansiella klipp som enda morot och andra som inte hittar rätt i kampen om det starka egot. Skolans och äldrevårdens underfinansiering, som exempel, skapar på så sätt brister som lockar fram märkliga beslut och hotfulla beteenden.

Ett sådant farligt steg i fel riktning är ropet på kameror som ska kontrollera och strama upp ”missfostren” som inte behagar att följsamt ledas av regler som de knappt känner till i avsaknad av tillräcklig vuxenkontakt. Ett annat är den till synes vällovliga tanken att kameraövervaka äldre i sina ensliga boenden.

Ett alternativ skulle kunna vara att kanske fundera på om inte resultatet är det som räknas och inte bara vad i h…e det kostar. Dvs, ge föräldrar tid, stöd och förutsättningar, ge skolan personal och med rimliga löner, ge äldrevården de resurser som krävs för att upprätthålla den medicinska kompetensen och varför inte betala lön och inte bara ge bidrag.

En kamera kan aldrig ersätta en människa. Det är nog snarare så att den naiva okunskap som vissa politiker och tjänstemän besitter skapar en chimär där kameran enbart lindrar symtom högst tillfälligt. Men de tror nog att de är fiffiga till tusen eftersom de just i ögonblicket, men just bara i det ögonblicket, sparar en ynka skattekrona.

Tillbaka till tekniklösa samhället?

I den fria världen är allt möjligt. I precis lika hög grad som i den värld som vi betraktar som ofri och hårt reglerad. Så vad är då skillnaden. Jo, en massa ord och föreställningar om vem som är den som har rätt och tar på sig rätten att betrakta vad frihet är.

Möjligtvis blev många förvånade när goda hackare nyligen upptäckte en regerigstrojan som planterats av tyska myndigheter. Det var kanske inte direkt meningen att det skulle komma i dagen men nu finns det dessbättre de som anser att frihet också kräver öppenhet och transparens. Tyska regeringen är inte den enda som tillämpar tekniken för målstyrd såväl som katastrofalt vidlyftig övervakning av kreti och pleti. Varför då förvånas.

Så kommer WJS över ett antal dokument och beskriver en övervakningskatalog som blottar den fria världens intresse av att borra sig djupt in under skinnet på vanliga hederliga medborgare. Övervakningsindustrin vill nog helst inte leva i strålkastarljus. Deras affärer tjänar nog inte på att de själva exponeras eller granskas. De säger lättsinnigt att vi kränger bara till de som har goda uppsåt. Vem har då mest gott uppsåt? Kinas demokratibegränsande eller USAs homelandnoja.

Kontentan är i sin enkelhet den att ett stort antal verktyg finns tillhands för massiv övervakning och granskning av allt och alla. Och verktygen hamnar i allt högre utsträckning i alla myndigheters händer.

”Den som står i skuld är icke fri” sa Göran Persson. Det börjar bli dags att uppdatera: ”Du är inte längre fri”.

Hallå, hallå…finns det någon där?

Jag ligger där i min säng och söker kontaktpunkter med blicken, som så många gånger förr. Blicken fastnar på linsen som ständigt riktar sitt öga mot min säng och med sitt vidvinkelseende ser mer än bara sängen och dess direkta närhet. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Nu när jag är lite förvirrad och kan inte komma till ro, ska jag då gå upp och söka en mänsklig kontakt som kan ge mig trygghet och lugna mig. Men vad händer om jag plötsligt försvinner ur synfältet. Går larmet då. Jag känner mig otrygg – och vill se ett, mänskligt öga.

Vart tar min integritet vägen? Jag är inte riktigt där än men ibland funderar jag på hur min ålderdom kommer att gestalta sig. Hamnar jag på ett hem som ett kolli som förvaras intill förtvining under omsorg av teknik? Tanken skakar om mig och får mitt hjärta att slå extraslag. Oron lämnar mig inte när jag tar del av godhjärtade kommuners lekstuga med min integritet, och mig som levande varelse. Vid första anblick kanske det kan förefalla som en god och välmenande gärning att observera ‘kundens’ nattliga status och förehavanden för att mer rationellt kunna vidta åtgärder.

Nu tror jag inte att det är av omtanke som det förvirrade förslagen förs fram, får fäste och prövas på flera håll. Det enkla skälet är naturligtvis pengar. Tekniken ska användas och användas hur mycket som helst, men får inte ersätta människan just där personlig närhet och kontakt är livsavgörande. Det andra enkla skälet är okunskap. Jag är övertygad om att många beslut som gör intrång på den personliga integriteten (exemplen är många) görs utan insikt om vart det leder oss. Enkla skrivbordsbeslut av rationaliseringsivrare och av konsulter förvridna besparare och produktivitetssökare.

Där vill jag inte åldras, och tänker heller inte göra det.

Rötter

Klockan 12 igår blev ett extra starkt ögonblick. En tyst minut. Nu är det dags för en högljudd minut, i det öppna.

Om man följer stammen till de till synes rumsrena företeelserna Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti nedåt och ut i rotsystemet grenar de ut sig i obeskrivlig olust. Ur jorden tycks de inte ha förmågan att laka fram näring för medmänsklig och evolutionär utveckling. I stället snör sig rottrådarna runt de näringsfattiga och rädda. Det går inte att bortse från att det gynnsamma klimatet i de mörka djupen kan skapa grogrund för det mest obegripliga och okontrollerade.

Nu sätts vi på prov. Fruktan ropar på kontroll och bestraffning då det är kamp för att bevara och öka öppenheten i samhället är det vi behöver. Inte kontroll, inskränkningar och integritetskränkande åtgärder i bakvattnet av rädsla och hämndbegär. Inga stängda dörrar, inget uteslutande, inget hämndlystet bekämpande. Utan samtal, diskussion, diskurs och ren strid. Så odlas demokratin genom insikter, ökad förståelse och delaktighet: ett förebyggande arbete.

I väntan på nästa släpp

Man kan hävda att journalistiken är där för att granska makten. Så är det nog och ofta görs arbetet tillfredsställande, tror jag åtminstone, men börjar tvivla. I WikiLeaks spår växer frågan fram om det sker så som vi tror och önskar oss. Uppenbarligen finns ett stort intresse hos flera stora medier att analysera och sprida den information som WikiLeaks släpper efter ett visst mått av validering och filtrering (?). Därför får man anta att media trots allt tycker att det som WikiLeaks gör tillgängligt är viktigt och värt att att sprida vidare och mer eller mindre diskutera sönder och samman. Nu verkar det som om principen att ”har du inget att dölja har du heller inget att frukta” inte ska gälla längre.

Det språk, den attityd och inte minst det innehåll som vi får ta del av visar att media borde gjort och göra ett betydligt bättre jobb i sin maktgranskning. Det förefaller som flera tidningar i första hand tillämpar principen att ”vissa saker måste förbli hemliga”. Så är det säkert men definitivt inte i den utsträckning att vi undanhålls mycket av det som nu tycks explodera i alla media.

Nu råder ett krig. I god ordning kan istället media och ännu fler välorganiserade läckor göra ännu mer gemensam sak för att ge oss insyn. Kunskap och insikter är trots allt det enda som kan göra världen gott.