Tro

Vi halkade in i en diskussion hur den religiösa tron styr tveksamma (ofta fundamentalistiska) handlingar.

Tro, det gör man i kyrkan, har vi alltid brukat säga här hemma när någon säger ”jag tror det”. Det har förblivit ett talesätt som relaterar till det pliktskyldiga i att bekänna sig till en tro, en religiös tro. Nej så ser vi det inte. Snarare har vi distanserat oss från den religösa tron och använt talesättet som ett sätt att raljera över den begränsning som den religiösa tron ger upphov till. 

Tro. Jag tror på vetenskapen. Det nyfikna sökandet efter det vi ännu inte fått bekräftat. Och det som på bästa sätt bekräftar det vi idag skulle kunna kalla den rådande ”sanningen”, den evidensbaserade kunskapen. En mer kognitiv tro. Vad kan vara vackrare än att hela tiden få uppleva tillblivelsen av något nytt. Något som förändrar vår syn på tingens ordning eller som ställer nya hjälpmedel till vårt förfogande. Det är det som ger livet mening.

Tiden står inte stilla. Varje givet ögonblick uppenbarar något nytt som det är spännande att bli del av. Som prövar tanke och synsätt och förflyttar oss till, oftast, en bättre plats, om man är beredd att vara öppen. Alternativet är att backa, stå kvar och vifta med uråldriga skrifter som talar om hur det alltid ska vara. Hur mänskligt begåvat är det att förlita sig till överheten, makten, den gudomliga makten och kanske bli en slav under uråldriga dogmer.

Det öppna, vidsynta, inlyssnande, analyserande, lärande, integrerande och hänsynstagande förhållningssättet ifrågasätter dogmer och samlar oliktänkandet till ett gemensamt nytt.

Vilka jobb som helst?

Pharmacia försvinner ut ur landet, Astra blir brittiskt och flyttar till ön. Vackra ord får sur eftersmak när verkligheten kryper fram och plötsligt står vi så där utan medicinska forskningsmuskler. Inte nödvändigtvis utan medicinsk forskningskompetens men väl påtagligt svidande medvetenhet om begränsade möjligheter att ge nationellt utrymme för kompetensen.

När det börjar osa om SAAB, inte längre från tvåtaktssoppan utan från möjligheten att fortsätta hålla bolaget under armarna blåser det till på skrivborden runt om i intressesfären. Regeringen reaktiverar och dammar av sina gamla fordonspolitiska mappar och skrider mangrant till verket för att säkra alla de viktiga jobben. När det sorgliga AstraZeneca lägger ner forskningsanläggningen i Lund blåser inte ens en stilla bris genom landet. Alla de vackra orden från regeringsföreträdarna om Sverige i forskningens framkanter är nog inte mer än ord i syfte att lugna folket och få alla med insikter att vilja tro att politiken är på väg att fixa det. Nu byts inte åtgärdsdokumenten ut på skrivborden. Det fortsätter att  fullständigt rasa samman när också anläggningen i Södertälje havererar – än så länge ser jag inte några springa de forskningspolitiska ärendena.

Jag har ingen tilltro till att stora läkemedelsbolags forskning löser medicinska problem eller visar vägen för bemästrande av svåra sjukdomar eller hälsoproblem. Likt köttindustrin och andra är den egna kommersiella forskningen relaterad till den egna produkten och dess ”affär”. Visserligen vrids läkemedelsbranschens forskning alltmer mot behovet, men det går outhärdligt sakta. Stora läkemedelsbolags närvaro spelar ändå en stor roll för etablering och utförande av betydande medicinsk forskning. När resurserna försvinner utarmas också förutsättningarna för vårdstödjande klinisk forskning och behovsrelaterad läkemedelsutveckling.

Hur kan det komma sig att vi inte reagerar på samma sätt som när SAAB kämpar. Kvalificerad medicinsk forskning, precis som all annan kvalificerad och banbrytande forskning, behöver förutsättningar och närhet till båda grundläggande och högre utbildning och till betydande forskningsinstitut och -resurser. Den medicinska forskningen behöver kontakt och närhet till en medicinsk vård och omsorgsvärld som inte reduceras ner till utmärglade ekonomiska enheter. Medicin och hälsa är en sådan stor sektor med så stora kostnader att det rimligtvis borde återspeglas i insatser för att kraftfulla driva forskning och utveckling mot nya och bättre lösningar för att främja människors hälsa för att i sin tur reducera samhällskostnader förenat med ohälsa.

Det viktigaste verkar istället vara att tävla om att få folk i arbete, i vilket jobb som helst. Det kortsiktiga synsättet att en drös arbetstillfällen som kräver ingen eller måttlig utbildning är nationens räddning är smärtsam att betrakta.

Tappet fortsätter: de egna insikterna och det egna ansvaret lär ta de som söker utmaningar och tror sig ha något att erbjuda till andra jaktmarker och följer därmed strömmen till där näringen är som störst.

198 mot 88 knappast en seger

KD bildades för att förhindra avkristningen i landet. De har försökt bli lite mer politiskt rumsrena med åren men att den fundamentalistiska konservatismen finns kvar råder det ingen som helst tvekan om. Livets ords övertagande av KD-makten i Uppsala och Ardavans hetska utrop i Malmö räcker mer än väl som exempel, för mig. Att moralens och etikens självutnämnda väktare strider i kamp om att få leda är i grunden bra men på vilket sätt? Allt vittnar om makt för ifrågasatt ideologi snarare än gemensam kamp för demokrati.

Så vad händer nu efter splittringen i partiet? Förhoppningsvis leder det till att KD försvinner ur det politiska riksspelet. I bästa fall drar merparten av de tänkande inom partiet som förankrar sin etik och moral i religiösa villfarelser vidare och in i mer liberal riktning. Var tar ska de högervridna stollarna så ta vägen? Om SD stärks av att demokratifientlighetens smittbärare flyr in i SDs osmakliga ytterlighet är inte mycket vunnet i bakvattnet av KDs problem.

Betyder det då att KD har betydelse och att deras plats i politiken har betydelse? Ja kanske. Om det innebär att partiet fungerar som container för att där ”kontrollera” stolligheter är jag helt med, då funkar demokratin som ger alla en plats och en möjlighet. Men därifrån till att med sin under-4%-makt få så stort inflytande i rikspolitiken som de har är det långt.