Privatpersonen är dödad

2013-07-05 SDS RudbeckCarl Rudbeck formulerade sig väl i dagens Sydsvenskan. Saken är bara den att andra har sagt det tidigare, mycket tidigare. Vilsna politiker och andra har sakta anpassat sig till ”det nya”, för det måste man ju. Men att driva viktiga frågor i tid, innan det är för sent, det fixar de inte. Tänk om de lyssnat på den då udda rörelsen och försökt förstå istället för att fnysa och dribbla med sin eviga egensinniga agenda.

 

 

Jag skrev ett kort mejl till Carl imorse:

Hej Carl
Jag har alltid läst och lyssnat på dig med beundran och inspiration. Så även idag.
En kort reflektion på det: som Piratpartister sa vi det som du insiktsfullt beskriver redan vid pass 2006. Då fanns en raljant ovilja att förstå det som skulle hända. Nu är vi där, över gränsen.
Skriv gärna mer om detta, men glöm inte vilka som ursprungligen lyfte fram den här problematiken och dessutom gjort det möjligt och tvunget för politiker att höja sig över dunklet och bli medvetna.
PS. Kul att du kom tillbaka till SDS efter ”utrensningen”
mvh
Mikael

Föreställningarnas konsekvenser

Övervakningskameror inte mycket att lita på som stöd för brottsbekämpningen. Uppklarningsprocenten av brott har inte ens ökat i London, paradiset på jorden för CMOS och CCD, ända in under huden. Slutsatsen varför i Sydsvenskan:

Mycket i politiken baserar sig på föreställningar, säger Heidi Mork Lommel. Kameror är tydliga symboler för att politiker gör något och de har stöd bland väljarna, som också tror att kameror fungerar.

Heidi är kriminolog och forskare vid Polishögskolan i Oslo och säger att folk i allmänhet tror att det funkar. Jag vill påstå att de gått på politikernas vidlyftiga föreställning om kontroll och övervakning som skydd för det demokratiska samhällets bevarande. I själva verket är det alltså tvärt om.

Allmän kameraövervakning löser inte fler brott, däremot gör det intrång i  den personliga integriteten och reducerar demokratin. Känner vi igen detta? Det aktuella Datalagringsdirektivet är ett exempel till där vidlyftig allmän övervakning görs i syfte att bekämpa brott, spåra fel och sabotage samtidigt som det flyttar personlig integritet och demokrati till vitrysk eller DDR-nivå. Vi vet att generell lagring av telefoni- och nättrafikuppgifter inte löser fler brott, precis som med kameraövervakningen. Däremot gör riktade insatser det där misstanken om brott finns. Istället för en katt-och-råtta-lek kanske vi skulle ägna oss åt att gemensamt driva samhället och utvecklingen framåt, inte bakåt.

Jag tar mig friheten att tro att Heidi har rätt. Politiker och beslutsfattare har föreställningen att det är en samhällsnytta att borra sig in i allas privatliv. Alternativet till att de okunnigt fattar detta beslut kan vara att de medvetet gör det för att kontrollera och styra alla medborgares göranden och havanden.

They don’t seem to have a clue what’s really going on

Artisternas produktion ökar och tillsammans med den ökade och förbättrade publika tillgängligheten på kultur ställs allt plötsligt på ända. En Harvardstudie drar slutsatsen :

weaker copyright protection, it seams has benefited society

Det elände som sekteristerna på upphovsrättsindustrins barrikader utropat tycks inte leda oss in i den domedag de högljutt siar om i tid och otid.

Vilka är det som inte har en aning om vad som pågår? Är det bara upphovsrättsindustrins jurister? Sannolikt inte. Jag föreslår att du läser The Case for Copyright Reform, en rykande färsk betraktelse över hur upphovrätten kan modifieras för att tillgodose kulturmottagarnas behov, inte hur upphovsrätten ska skrotas, men däremot göra det möjligt att öka tillgänglighet och sprida kulturen. Idéerna och förslagen bär De Grönas och Piratpartiets EU-signaturer och sammanställs på ett lättillgängligt och harmlöst sätt.

Så här ser förslagen ut:

  • Upphovsmännens ideella/moraliska rätt till sina verk behålls oförändrad
  • Icke-kommersiell fildelning legaliseras
  • Upphovsrätten/det kommersiella monopolet begränsas till 20 år
  • För att upphovsrätten skall gälla mer än fem år krävs registrering av de aktuella verken
  • Fri rätt saxa ur verken
  • Förbud mot kopieringsskydd

Självklart så är boken fritt nedladdningsbar i flera format för att tillfredsställa alla tänkbara behov och dessutom läsbar direkt på nätet för webben eller för mobilen. Dessutom agerar författarna som de lär, ingen copyright här inte.

En kamera löser inte samhällets ofullkomligheter

Det krävs en djuplodande analys för att beskriva och förklara de samhällsförändringar som leder till behov av ökad kontroll. Jag lämnar den analysen hädan för ögonblicket och tillåter mig att helt enkelt summera en dimension av slutsatsen.

Behandling av enbart symtom leder högst sällan till bot.

Samhället förändras i hög takt. Jag tycker nästan allt är spännande och till det bättre. Den tekniska utvecklingen, bara den, gör att det är lätt att kontinuerligt leva i ett ständigt rus likt det som präglade mycket av den fostrande barndomen som nu ligger ett bra stycke bakom. På avigsidan syns en växande segregering som sorterar oss i de som hänsynslöst accepterar snabba finansiella klipp som enda morot och andra som inte hittar rätt i kampen om det starka egot. Skolans och äldrevårdens underfinansiering, som exempel, skapar på så sätt brister som lockar fram märkliga beslut och hotfulla beteenden.

Ett sådant farligt steg i fel riktning är ropet på kameror som ska kontrollera och strama upp ”missfostren” som inte behagar att följsamt ledas av regler som de knappt känner till i avsaknad av tillräcklig vuxenkontakt. Ett annat är den till synes vällovliga tanken att kameraövervaka äldre i sina ensliga boenden.

Ett alternativ skulle kunna vara att kanske fundera på om inte resultatet är det som räknas och inte bara vad i h…e det kostar. Dvs, ge föräldrar tid, stöd och förutsättningar, ge skolan personal och med rimliga löner, ge äldrevården de resurser som krävs för att upprätthålla den medicinska kompetensen och varför inte betala lön och inte bara ge bidrag.

En kamera kan aldrig ersätta en människa. Det är nog snarare så att den naiva okunskap som vissa politiker och tjänstemän besitter skapar en chimär där kameran enbart lindrar symtom högst tillfälligt. Men de tror nog att de är fiffiga till tusen eftersom de just i ögonblicket, men just bara i det ögonblicket, sparar en ynka skattekrona.

Tillbaka till tekniklösa samhället?

I den fria världen är allt möjligt. I precis lika hög grad som i den värld som vi betraktar som ofri och hårt reglerad. Så vad är då skillnaden. Jo, en massa ord och föreställningar om vem som är den som har rätt och tar på sig rätten att betrakta vad frihet är.

Möjligtvis blev många förvånade när goda hackare nyligen upptäckte en regerigstrojan som planterats av tyska myndigheter. Det var kanske inte direkt meningen att det skulle komma i dagen men nu finns det dessbättre de som anser att frihet också kräver öppenhet och transparens. Tyska regeringen är inte den enda som tillämpar tekniken för målstyrd såväl som katastrofalt vidlyftig övervakning av kreti och pleti. Varför då förvånas.

Så kommer WJS över ett antal dokument och beskriver en övervakningskatalog som blottar den fria världens intresse av att borra sig djupt in under skinnet på vanliga hederliga medborgare. Övervakningsindustrin vill nog helst inte leva i strålkastarljus. Deras affärer tjänar nog inte på att de själva exponeras eller granskas. De säger lättsinnigt att vi kränger bara till de som har goda uppsåt. Vem har då mest gott uppsåt? Kinas demokratibegränsande eller USAs homelandnoja.

Kontentan är i sin enkelhet den att ett stort antal verktyg finns tillhands för massiv övervakning och granskning av allt och alla. Och verktygen hamnar i allt högre utsträckning i alla myndigheters händer.

”Den som står i skuld är icke fri” sa Göran Persson. Det börjar bli dags att uppdatera: ”Du är inte längre fri”.

Hallå, hallå…finns det någon där?

Jag ligger där i min säng och söker kontaktpunkter med blicken, som så många gånger förr. Blicken fastnar på linsen som ständigt riktar sitt öga mot min säng och med sitt vidvinkelseende ser mer än bara sängen och dess direkta närhet. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Nu när jag är lite förvirrad och kan inte komma till ro, ska jag då gå upp och söka en mänsklig kontakt som kan ge mig trygghet och lugna mig. Men vad händer om jag plötsligt försvinner ur synfältet. Går larmet då. Jag känner mig otrygg – och vill se ett, mänskligt öga.

Vart tar min integritet vägen? Jag är inte riktigt där än men ibland funderar jag på hur min ålderdom kommer att gestalta sig. Hamnar jag på ett hem som ett kolli som förvaras intill förtvining under omsorg av teknik? Tanken skakar om mig och får mitt hjärta att slå extraslag. Oron lämnar mig inte när jag tar del av godhjärtade kommuners lekstuga med min integritet, och mig som levande varelse. Vid första anblick kanske det kan förefalla som en god och välmenande gärning att observera ‘kundens’ nattliga status och förehavanden för att mer rationellt kunna vidta åtgärder.

Nu tror jag inte att det är av omtanke som det förvirrade förslagen förs fram, får fäste och prövas på flera håll. Det enkla skälet är naturligtvis pengar. Tekniken ska användas och användas hur mycket som helst, men får inte ersätta människan just där personlig närhet och kontakt är livsavgörande. Det andra enkla skälet är okunskap. Jag är övertygad om att många beslut som gör intrång på den personliga integriteten (exemplen är många) görs utan insikt om vart det leder oss. Enkla skrivbordsbeslut av rationaliseringsivrare och av konsulter förvridna besparare och produktivitetssökare.

Där vill jag inte åldras, och tänker heller inte göra det.

I väntan på nästa släpp

Man kan hävda att journalistiken är där för att granska makten. Så är det nog och ofta görs arbetet tillfredsställande, tror jag åtminstone, men börjar tvivla. I WikiLeaks spår växer frågan fram om det sker så som vi tror och önskar oss. Uppenbarligen finns ett stort intresse hos flera stora medier att analysera och sprida den information som WikiLeaks släpper efter ett visst mått av validering och filtrering (?). Därför får man anta att media trots allt tycker att det som WikiLeaks gör tillgängligt är viktigt och värt att att sprida vidare och mer eller mindre diskutera sönder och samman. Nu verkar det som om principen att ”har du inget att dölja har du heller inget att frukta” inte ska gälla längre.

Det språk, den attityd och inte minst det innehåll som vi får ta del av visar att media borde gjort och göra ett betydligt bättre jobb i sin maktgranskning. Det förefaller som flera tidningar i första hand tillämpar principen att ”vissa saker måste förbli hemliga”. Så är det säkert men definitivt inte i den utsträckning att vi undanhålls mycket av det som nu tycks explodera i alla media.

Nu råder ett krig. I god ordning kan istället media och ännu fler välorganiserade läckor göra ännu mer gemensam sak för att ge oss insyn. Kunskap och insikter är trots allt det enda som kan göra världen gott.

Eftersmak

Det är söndag förmiddag, nej jag ser att klockan faktiskt hunnit bli efter ett, och jag laddar så smått för en löprunda i den vackra vinternaturen. Jag har precis messat Janis och meddelat att jag tyvärr inte hinner hjälpa till imorgon som planerat att röja i Skånes rikaste orkidélokal – jag ska vara tillbaka i Lund på eftermiddagen för att förbereda min framtid med eller utan AstraZeneca, så det blir änna tajt.

Enkla saker att ordna och sortera in i ett härligt livsflöde.

Så påminns jag om ondskan och korruptionen. Vansinnesdomen i Svea Hovrätt tar ned mig på den nivån. Ja faktiskt. Domen mot The Pirate Bay förefaller ha ingredienser som kan extrapoleras hur långt som helst. En genompolitisk rättegång som rimligtvis borde lösts politiskt och inte i en svensk rättssal som man får känslan av kontrolleras av mäktiga särintressen i en nation som tar på sig rätten att egenmäktigt styra världen.

Jag tappar nästan andan.

Vi står och betraktar den mest demokratiska företeelse mänskligheten hittills skådat, nätets möjligheter att samverka och kommunicera över alla gränser. Hur kan det då komma sig att en upplyst nation låter sig dompteras av simpla upphovsrättsintressen. Rätten till fri demokratisk informationsdelning stryps. Allt jag säger och gör förblir kontrollerat – Stasi framstår som lätt viskning inför det integritetshot vi nu ställs inför.

Det är allvar nu och ingen kan gömma sig bakom dumma ställningstaganden som ”jag har inget att dölja”, ”fildelning är stöld”, ”de måste få tjäna pengar på det de gör”, … Domen mot TPB blir en påminnelse om att egenmäktiga intressen äter upp mina rättigheter och det kommer jag inte att stilla åse.

Nu ska jag stärka mig med en långrunda i snö, backar och skog.

En påtaglig påminnelse om en ny tid

Socialdemokratin söker sin plats i den nya tid som den är så uppenbart i otakt med. S politik i stort kan jag förlika mig med, men i detaljerna finns så många brister att det framstår som naturligt, självklart och rättmätigt att de förlorar mark tom i sina tryggaste domäner. S skakas om rejält och förstår tydligen först nu att man måste sätta sig ned och, som det heter nu för tiden, uppdatera politiken.

Vi i Piratpartiet ser som vår upgift att anpassa politiken till de nya situationer som så snabbt har reformerat förusättningarna för kunskapsdelning och kulturspridning. Ett exempel: rätt utnyttjande av teknologier kan ha en enorm inverkan på hur vi kan samverka för jättekliv inom forskning och utveckling, och därmed skapa åtskilliga nya arbetstillfällen.

Socialdemokration har byggt vidare på traditionell trygghet och låtit tiden springa från. Alliansen har varit smart och tagit över S skapelse för att ta politiken ett steg vidare. Men hur kommer det sig att alla dessa kloka människor inte anpassar politik och lagstiftning till vad som gäller idag.

Piratpartiet behövs.

Ajaj, nu ringde jag fel

Jag råkade visst av misstag slå numret till en terroriststämplad person. Tja, det kvittar. Såja, nu slog jag numret rätt.

Men vad nu då? Säkerhetspolisen knackar på dörren och vill ta mig till förhör. Javisst ja. Datalagringsdirektivet godkändes idag. Det borde jag ju tänkt på innan jag slog fel nummer…

Lagringsskyldigheten föreslås, utöver de uppgifter direktivet kräver, även gälla vid misslyckad uppringning och för uppgifter om lokalisering av mobil kommunikationsutrustning vid kommunikationens slut.

Kompisarna på jobbet säger: -äh, har du inte gjort nåt spelar det väl ingen roll. Jo, det gör det.