Släpp kunskapen fri – förebygg ohälsa och sjukdom

Låt mig summera några aspekter. De kan förstås angripas på flera punkter men ger oavsett en indikation på alternativa processer och möjligheter för effektivare forskning och utveckling där inte bara ”win” är ledstjärna utan ”win-win-win”.

Ett axplock:

Randy Schekmans initiativ eLIFE, ger snabbare, bredare och friare tillgång till viktiga resultat och rön.
Alexandras Elbakyans kontroversiella resurs Sci-Hub, där forskare öppnar sitt samvete för att sprida redan skattefinansierad forskning ut i periferin, även till de med begränsad betalningsförmåga.
PLOS, Open ethos.
Cochrane, ett Uppdrag granskning som tränger in i medicinens och farmas slutna FoU-värld.
ChemBio Hub, ett av många exempel på nya vägar framåt – och i det här fallet ett initiativ där tunga ”aktörer” tvingas samlas kring ”matskålen”.

Listan kan göras längre och vi kan alla forma den efter egna bevekelsegrunder. Faktum kvarstår (för att politisera) att makten måste åter till folket.

Det är lätt att hävda den ekonomiska aspekten för att motivera patent. 

Om vi i stället hjälps åt att sprida och dela all tillgänglig vetenskaplig information för fri granskning och användning ger det oss en snabbare, bättre och betydligt mer etisk väg mot möjligheten att kurera sjukdom, och ännu bättre, möjligheten att förutsäga försämrad hälsa och kanske förebygga uppkomst och förvärrad sjukdom.

Idag får läkemedelsutvecklande aktörer se det utifrån samma förutsättningar som ”drabbat” musik-, film-, mediaindustri och press, att söka intjäning på alternativa sätt.

Forskning och utveckling är inte beroende av att mäktiga aktörer skyddar och stänger in viktiga rön och landvinningar. För att vidare ta på sig rätten att beröva andra än de utvalda tillgång till kunskap, hälsa och liv.

En framtid – för alla

Ett tidigt uppvaknande idag för min del, men klara tankar. Sic!

Extraval, en ny chans till konstruktiv majoritet. Piratpartiet, där jag har min hemvist, kommer inte att nå spärren. Inte FI heller. Och KD är på fallrepet (dessbättre).

Därför önskar jag att fler gör som jag och lägger rösten på ett parti där den kommer att nå direkt framgång, närvaro i riksdagsarbetet, och i att göra nytta för alla människor, för männisikors lika värde och på ett parti som arbetar för jämlikhet.

Jag kommer att göra en temporär förflyttning till Miljöpartiet i förhoppning om en framgång för långsiktig överlevnad, för att reducera destruktivt inflytande från de som leker affär med mina pengar, och inte minst i skydd mot mörka krafter.


Uppdatering oktober 2015

Nu är detta historia och med tanke på samtliga riksdagspartiers oförmåga att leda oss mot ett stabilt politisk tillstånd är inte längre Miljöpartiet ett valbart alternativ för mig, inte ens temporärt för att lösa upp en knut.

Historik

Historia betraktade jag för det mesta som något onödigt under mina tidiga skolår. Det som har hänt spelar väl ingen roll, det är framåt som gäller, och det är jag för det mesta rätt bra på att se som primär drivkraft. Allteftersom tiden går blir de olika perspektiven i tillvaron alltmer relaterade till, just det, det som har hänt. Alltså, historia är naturligtvis mer eller mindre livsavgörande för generation efter generation. Då menar jag inte årtal, kungars, ”betydande” mäns, … historia. Utan det som lär mig hur framtiden ska gestalta sig: människors, befolkningars, miljöers, havens, himlens, växternas, djurens, … historia blir så, så betydelsefulla för att veta hur vi kan fortsätta leva oss in i framtiden.

Kanske  var det de komplexa sambanden som lotsade mig in i medicinska forskningens värld där nyfikenheten först stillas efter att ha tittat in i vad andra funderat på, vad de lärt sig och hur de utformat sina försök eller efterforskningar i sökande efter vad det i kommande steg kan leda till. Att sedan i nästa steg sortera upp mina egna tankar och funderingar kring det okända och utveckla modeller och konkreta studier eller försök blir ett nytt nervpirrande äventyr. Forskning är utmanade på många sätt, men framför allt är det för det mesta en serie upprepade misstag och feltolkningar innan luckan bakom vilken högvinsten är dold öppnar sig. Vid sidan om vinsten ligger nästan alltid ett nytt igenslickat kuvert med en hint om något kanske obegripligt men oemotståndligt lockande – alltid ett större eller mindre paradis av ny kunskap. Man kan då gilla det man ser, eller ogilla det. Vilket spelar absolut ingen roll, det väsentliga är det jag lärt mig i betraktande av det nya, kanske tidigare okända. Forskning hjälper oss in i framtiden, men utan historiken blir resultaten osammanhängande kuriosa i ett flackande kalejdoskop.

Kreationisterna är säkert helt nöjda med den enkla synen på historik – någon har sagt hur det är, inget att fundera mer på eller nyfiket rota i. Men varför inte lyfta blicken och ställa sig några spännande frågor. Gör man det så blir plötsligt vårt kända universum större och äldre. Från en jord som är 10 000 år till ett oändligt multiuniversum där vi just nu ser vår yttre gräns ca 14 miljarder ljusår bort. Eller annorlunda uttryckt: just nu kan vi fastställa att vårt universum är riktigt riktigt gammalt när vi tittar tillbaka i tiden och får dessutom en framväxande bild av hur det förändras, vilket i sin tur talar om för oss vad som med viss sannolikhet kan komma att hända med den materia som format oss i ett förunderligt tillstånd.

Ett annat perspektiv på betydelsen av historik och kanske historia är hur betydande resultat också döljs för att beskriva en ”sanning” som negativt kan påverka ett egenintresse.

Roa dig gärna med detta som avslutning (kan du inte se vissa avsnitt kan du tex köpa en tjänst för några få kronor som kopplar upp dig på en lokal server, och voilà).

Rätten till rätt vård i rätt tid i rätt samhälle

Det var ett bra tag sedan jag klottrade i bloggen – nu är det iallafall dags.

Det kunde handla om Datalagringsdirektivet eller FRA för att påminna alla om vad vi inom Piratpartiet ropat om i ett antal år som tydligt kommer i dagen den här veckan och kryper in under huden var och en av oss nu när Edward tar till mod och drar ned brallorna på NSA – och många EU-politiker.

Det kunde handla om oljeläckaget som drabbar floder och bifloder i Amazonas och som framstår som en total omöjlig sanneringsuppgift, om inte befolkningen som rättmätigt lever sitt liv där nyttjar en del av sina giftpilar på korrupta politiker och naturresursroffare.

Det kunde handla om den demokratiska kris som skrämmer skiten ur vem som helst där marknadens girighet och fundamentalistiska primitiva yttringar tar strupgrepp på vårt kvarvarande ventilationssystem.

Nix, det handlar om hur vården borde få fungera för alla, alla utan undantag relaterat till betalningsförmåga eller rätten till ett värdigt liv hela vägen in i kaklet. Och för dem, inte minst, som jobbar livet ur sig och gör ett märkligt bra jobb för att några av de få lyckligt lottade som lyckas mejsla sig fram i kön ska nå prispallen. För det handlar tydligen om någon slags överlevnadstävling.

Så här börjar då min historia

Löpning är en viktig del i mitt liv och har varit det rätt länge. Numera går det inte riktigt lika fort som förr och ambitionen är inte längre att träna hårt och extremt. Idag är det bara så gutt att ta på sig skorna utanför dörren och ta en längre lugn tur för att njuta sig genom natur och Skånskt centraleuropeiskt landskap. Jag tror inte att jag vårdar min kropp lika stilfullt som kostymnissarna på Stureplan utan det blir mer brutalt testande av vad den går för och naturligtvis tar det ut sin rätt. Dags för 64-årsservice.

Jag började få känningar i knät, inte på samma sätt som när menisken flisades 2001, men jag blev nästan säker på att smärtorna var relaterade till behovet av en ny renovering av prylarna i knät.

Jag startade en löprunda i mars som slutade efter ett antal hundra meter, då gick det inte längre. Linkade lite besviken hem och satte mig på cykeln istället och trampade irriterat ut på en längre avreageringsrunda. Det blev mer cyklande innan jag återupptog kortare löprundor under tveksamhet medveten om att jag nog måste ta tu med eländet om jag ska återfå sinnesro. Först tänkte jag nog att det här tar tid och får jag det fixat innan jag dör undan av andra orsaker? I samma ögonblick slog det mig att jag förlängde min privatvårdsförsäkring jag hade som anställd på AstraZeneca (som en gång hade det bästa för patienten som mål, men…). Dags att utnyttja den förstås.

Så här funkar den: Kostar ca 4000 kr per år under förutsättning att jag har en specialistvårdsremiss från primärvåden (om jag i min ålder mm vill slippa remiss kostar den ca 12000, Sic!).

Före Efter
IMG_001 IMG_003

Så här blev gången: Torsdag 11 april går jag till Vårdcentralen i byn. Vårdcentralen anser att de inte kan göra mer än direkt remittera till specialist. Dagen efter, fredag, hämtar jag remissen som jag skannar och direkt mejlar till Skandia. De ringer mig, onsdag tror jag det blev, och säger att försäkringen kickar in: var bor du? vart vill gå?. Fattar du? De frågar mig hur jag vill ha det! Första bästa tid som passade mig blev måndagen efter, 22 april. Jag träffar ortopeden på OrthoCenter Skåne som vrider och vänder på knät och tycker att som du lever måste vi fixa det här och att en MR måste göras. Jag skickar en remiss säger Håkan. I offentlig vård hade det väl tagit månader att hasas in i röret. Kallelsen till undersökning ramlar istället ned i brevlådan några dagar senare och 14 maj var det fixat. Röntgenläkaren gör sitt och meddelar Håkan som kallar mig till återbesök 23 maj. Vi sitter ned och tittar på bilderna tillsammans och kommer fram till att det finns defekter som kan rättas till, men naturligtvis ingen garanti för att jag blir 25 igen. Vi går in till operationkoordinatorn: hon säger, kan du på torsdag. Hoppsan, redan nästa vecka. PK och jag ska till Spanien 1 juni så op-koordinatorn och jag kommer fram till att vänta till efter resan. När kan du då, frågar hon. Va, hon undrar när jag vill få det gjort. Jag tycker att 12 juni passar bra. Och idag är det alltså gjort, och känns alldeles utmärkt. Bortsett från att jag glömde nyckeln hemma när jag åkte iväg med bussen tidigt imorse och fick lägga mig och sova i solen i trädgården en dryg timma innan PK kom hem.

Två månader – totalt

11 apr 22 apr 14 maj 23 30 maj 12 jun
Vårdcentralen Ortoped MR Återbesök Tänkt op Op

Så, varför kan inte denna typ av fantastisk vård komma alla till del? Kanske för att ekonomer, affärsmässiga lösningar och fabrikstänkande genomsyrar eländet i den ”moderna” politik där alla ska tjäna på till och med om barn ska få lära sig läsa. I detta läge har försäkringen redan betalt sig!

Vad är det för skillnad på Emporia och Skrylle en dag som idag?

PK ville explorera spåren i Skrylle inför ”den begynnande löpsäsongen”. Så, söndagspromenaden tog oss upp för backen och till 6 kilometers granskning av förutsättningarna på plats. Det är en helt fantastisk dag med mycket sol och frisk luft som naturligtvis fler än vi har konstaterat. Och visst är det bra att folk tar sig ut, med allt gott det för med sig.

2013-03-17 12.59.24Det är bara det att jag får lite svårt för att känna naturens närhet, känslan av att vara pionjär på obruten mark, återupptäcka livsförutsättningarna, och så småningom landa i ett tillstånd av frid, när det som jag mest säger i spåret till löpare, flanerare, vandrare, hundägare, barnvagnsförare är ”ursäkta” när vägarna hela tiden korsas.

Nu har jag aldrig varit på Emporia men antar att det är ungefär samma sak en regnig shoppingdag.

They don’t seem to have a clue what’s really going on

Artisternas produktion ökar och tillsammans med den ökade och förbättrade publika tillgängligheten på kultur ställs allt plötsligt på ända. En Harvardstudie drar slutsatsen :

weaker copyright protection, it seams has benefited society

Det elände som sekteristerna på upphovsrättsindustrins barrikader utropat tycks inte leda oss in i den domedag de högljutt siar om i tid och otid.

Vilka är det som inte har en aning om vad som pågår? Är det bara upphovsrättsindustrins jurister? Sannolikt inte. Jag föreslår att du läser The Case for Copyright Reform, en rykande färsk betraktelse över hur upphovrätten kan modifieras för att tillgodose kulturmottagarnas behov, inte hur upphovsrätten ska skrotas, men däremot göra det möjligt att öka tillgänglighet och sprida kulturen. Idéerna och förslagen bär De Grönas och Piratpartiets EU-signaturer och sammanställs på ett lättillgängligt och harmlöst sätt.

Så här ser förslagen ut:

  • Upphovsmännens ideella/moraliska rätt till sina verk behålls oförändrad
  • Icke-kommersiell fildelning legaliseras
  • Upphovsrätten/det kommersiella monopolet begränsas till 20 år
  • För att upphovsrätten skall gälla mer än fem år krävs registrering av de aktuella verken
  • Fri rätt saxa ur verken
  • Förbud mot kopieringsskydd

Självklart så är boken fritt nedladdningsbar i flera format för att tillfredsställa alla tänkbara behov och dessutom läsbar direkt på nätet för webben eller för mobilen. Dessutom agerar författarna som de lär, ingen copyright här inte.

Opera, helt otänkbart, men till slut gick det

operaJag springer inte på alla operor som erbjuds men tycker däremot att ett besök då och då ger ett tillskott till fördjupad upplevelse, och uttryckt något annorlunda, en pragmatisk bildningsstund. För de mesta får jag lura med något av barnen eller helt enkelt hitta dit själv.

Malmö Opera gör bra ifrån sig. Carmen är rätt inbjudande och en bra intro till operans värld. Jag fick känlsan av att PK mer välvilligt gjorde mig sällskap än att det var baserat på ett djupt intresse eller av ett sug att äntligen komma dit. Jag tror att PK successivt slukades upp och oscillerade till jämvikt på en nivå som gav henne något som skulle karaktäriseras som mersmak. Vi hade en härlig stund tillsammans.

Madame Butterfly står på repertoaren, kanske blir det nästa utmaning.

Vilka jobb som helst?

Pharmacia försvinner ut ur landet, Astra blir brittiskt och flyttar till ön. Vackra ord får sur eftersmak när verkligheten kryper fram och plötsligt står vi så där utan medicinska forskningsmuskler. Inte nödvändigtvis utan medicinsk forskningskompetens men väl påtagligt svidande medvetenhet om begränsade möjligheter att ge nationellt utrymme för kompetensen.

När det börjar osa om SAAB, inte längre från tvåtaktssoppan utan från möjligheten att fortsätta hålla bolaget under armarna blåser det till på skrivborden runt om i intressesfären. Regeringen reaktiverar och dammar av sina gamla fordonspolitiska mappar och skrider mangrant till verket för att säkra alla de viktiga jobben. När det sorgliga AstraZeneca lägger ner forskningsanläggningen i Lund blåser inte ens en stilla bris genom landet. Alla de vackra orden från regeringsföreträdarna om Sverige i forskningens framkanter är nog inte mer än ord i syfte att lugna folket och få alla med insikter att vilja tro att politiken är på väg att fixa det. Nu byts inte åtgärdsdokumenten ut på skrivborden. Det fortsätter att  fullständigt rasa samman när också anläggningen i Södertälje havererar – än så länge ser jag inte några springa de forskningspolitiska ärendena.

Jag har ingen tilltro till att stora läkemedelsbolags forskning löser medicinska problem eller visar vägen för bemästrande av svåra sjukdomar eller hälsoproblem. Likt köttindustrin och andra är den egna kommersiella forskningen relaterad till den egna produkten och dess ”affär”. Visserligen vrids läkemedelsbranschens forskning alltmer mot behovet, men det går outhärdligt sakta. Stora läkemedelsbolags närvaro spelar ändå en stor roll för etablering och utförande av betydande medicinsk forskning. När resurserna försvinner utarmas också förutsättningarna för vårdstödjande klinisk forskning och behovsrelaterad läkemedelsutveckling.

Hur kan det komma sig att vi inte reagerar på samma sätt som när SAAB kämpar. Kvalificerad medicinsk forskning, precis som all annan kvalificerad och banbrytande forskning, behöver förutsättningar och närhet till båda grundläggande och högre utbildning och till betydande forskningsinstitut och -resurser. Den medicinska forskningen behöver kontakt och närhet till en medicinsk vård och omsorgsvärld som inte reduceras ner till utmärglade ekonomiska enheter. Medicin och hälsa är en sådan stor sektor med så stora kostnader att det rimligtvis borde återspeglas i insatser för att kraftfulla driva forskning och utveckling mot nya och bättre lösningar för att främja människors hälsa för att i sin tur reducera samhällskostnader förenat med ohälsa.

Det viktigaste verkar istället vara att tävla om att få folk i arbete, i vilket jobb som helst. Det kortsiktiga synsättet att en drös arbetstillfällen som kräver ingen eller måttlig utbildning är nationens räddning är smärtsam att betrakta.

Tappet fortsätter: de egna insikterna och det egna ansvaret lär ta de som söker utmaningar och tror sig ha något att erbjuda till andra jaktmarker och följer därmed strömmen till där näringen är som störst.

Det är hur du når dina mål som räknas

Efter en medelstor insats i ett arbete som berör medicinsk informationshantering kunde jag inte hålla mig längre. Jag slog igen locket, tog 8000+ och lade mig på mitt uppvärmda köksgolv och följde så Görans sista ansträngningar mot världens högsta topp.

http://blogs.sweden.se/sustainability/tag/goran-kropp/Det som nog fascinerar mig mest är det hårda arbetet som krävs för att förbereda sig att ta steget in i ett tillstånd där människan egentligen inte kan existera för att sedan återvända till ett nytt, kanske rikare liv. Göran låter oss möta flera som med sitt överflöd av pengar köper sig upp på toppen med alla tänkbara hjälpmedel. Visst, att bara kryssa är väl ändå ett sätt att samla upplevelser på. Men vad tusan, det är väl knappast mer än ett skrap på ytan av den exsistensiella dimensionen av varför vi är här. Hur det än är med det känner jag ingen respekt för en prestation som enbart kräver andras insatser för att du ska lyckas. Den känslan vill jag likna vid det obegripliga i att föda upp storvilt som du köper rätten till att döda, mörda passar bättre.

Däremot känner jag en vördnadsfull beundran för de starka och dominerande inre drivkrafter som låter dig metodiskt förbereda dig för att söka gränser och pröva din egen yttersta förmåga.

Lyssna, lyssna inte

Jag avslutade precis ”Jag är Zlatan”, en bok som jag tycker många av dagens moderna snabbfotade ledare borde läsa. Varför? Jo, jag tycker Zlatan beskriver tydligt hur egenheter och egensinniga drivkrafter kan ta både honom och den omgivning han verkar i hur långt som helst, men bara då frihetsgraderna är många och spel på stora ytor tillåts – lyssna, lyssna inte är Zlatans koncept.

Framgångarna är uppenbara och flera ända tills han kommer till Barcelona och den konformism chefen/tränaren Guardiola driver sitt tillstukade lag på. Här gäller det att passa in. Stick inte ut! Zlatan tillåts helt enkelt vara den han är och maxa det han kan bidra med. Sakta men säkert närmar sig en slags undergång som drabbar allt och alla: ägare, ledare, laget, supportrar, ekonomi, ja som sagt allt. Till sluts transfereras Zlatan till Milan i en affär som är obegriplig åtminstone för mig. På grund av uselt ledarskap gör Braca en katastrofaffär och säljer Zlatan för 20 miljoner Euro och har med andra ord förlorat 50, de köpte Zlatan för inte så länge sedan för rekordsumman 70, hiskeliga belopp som naturligtvis är snuskiga i sig. Dålig affär och dåligt arbetsklimat. Suck.

Var känner man igen detta? I moderna stora företag kanske. Åtminstone kan jag identifiera mig med mycket av det jag försöker belysa. I min värld har jag genomlevt en fas med ett hejdlöst utrymme, jag menar i verklig positiv mening, för att ge järnet och göra mitt bästa just därför att jag fått vara den jag är. Nu är jag visserligen långt ifrån en Zlatan, men jag med många kan göra små och stora underverk med stöd av bra tänkande och modiga ledare. Jag har levt vidare i en värld som gradvis utvecklats i anglo-saxisk ofullkomlighet under brittisk flagg med en hierarkiskt ordnad och bestraffande struktur. Dvs med ledare som Guardiola som inte törs vidga spelplanen för att stimulera och skapa utrymme för det möjliga och omöjliga. Lyssna annars …, lyssna inte är aldrig ett alternativ.

That’s all I have to say about that, som Forrest Gump säger.