Valet – närmar sig

Jag hörde en intervju med Mikael Wiehe på radio medan jag körde ned till Dalby för att handla något gott till middagen. Gamla Wiehe känns igen. Hans nya skiva med sin politiska tunga är skarp och ovanligt rakt fram och tydlig. Uppfriskande. Skivan lanseras såsom av en händelse när årets valupptakt är igång.

Alltsomoftast har jag plockat fram Mikaels musik och på något märkligt sätt väckts till liv. Norah Jones funkade bra som bakgrundsmusik till kvällsvarden men sen var jag helt enkelt tvungen att ta ett steg tillbaka i tiden och lyssna av några låtar som jag tog starkt intryck på åttitalet i Uppsala och Örebro.

Jag fastnade för en låt ikväll. SD har just nu gått ut och tydligare positionerat sig inför sin valupptakt som startar imorgon så Valet passade bra som påminnelse om det svarta och bruna mörker som Sverigedemokraterna försöker mata de lättsinniga med.

Men vi kan göra skillnad:

[…]
Vakna upp
Börja se dej omkring
Fatta mod
Så du kan säg’ till dina ungar när dom frågar dej
att du var en av dom som stod emot

Hur bra kan en semesterdag egentligen bli

Olle anländer strax före en kvart i nio. Vi hade kommit överens om att vi tillsammans skulle göra ett nedslag i byn för att granska hur långt våren kommit efter den snabba snösmältningen.

Vi börjar dagen vid möllan och går längs Sularpsbäcken för att se om strömstaren visar sig med sitt guppande. Det är lite grått och trist väder och vi får ingen vittring. Däremot gör den välfyllda bäcken med sitt kraftiga brusande stort intryck på både Olle och mig. Vi lyssnar av och ser ett stort antal talgoxar, blåmesar, mm. Olle är skärpt till tusen och mycket koncentrerad. Nedanför bryggeriet dyker så bofinken upp och den kraftiga sången kan kanske bli ett bestående första minne av bofinken för Olle.

Vid lunchen förbereder vi oss vidare genom ett antal fågelläten med hjälp av Benny Anderssons fina inspelning. Efter Olles middagsvila har solen lite smått kommit fram och det är betydligt behagligare. Vi fortsätter nu norrut längs bäcken och får möjlighet att noga analysera skillnaderna mellan bergfinkens och grönfinkens läten. Så nu när det är klart kan bergfinken fortsätta sin resa mot norr. Olle är klart observant och pekar ut ringduva och kråka och illustrerar deras läten på ett imponerande sätt.

Eftermiddagen börjar bli sen och vi har ännu inte spanat in så många traktorer som önskat. Därför bestämmer vi oss nu gemensamt för att avrunda turen med ”traktorrundan”. Vid Vinkelhaken belönas vi med flera stora grävare och borta vid badet kryssar vi en stor blå och en grön. Vi hittar en gammal tennisboll när vi tar oss över ett åkeravsnitt och Olle får många goda skratt när vi sparkar den framför oss en bra bit tills den olyckligtvis försvinner in bakom ett staket. En välfylld utflyktsdag.

Det blev en lång tur. Hemma väntar PK, och Ida har dessutom precis kommit från jobbet. Vi äter ärtsoppa och pannkaka med blåbär. Sen tar Olle ett härligt bad. En sista fågelexkursion vid TVn. PK hade tidigare spelat in en fantastisk film om trädgårdens fåglar, insekter och djur. Olle försjönk i trans över sekvensen med de flygga talgoxungarna.

Ingen tvekan. Olle blir säkert en av de vi behöver för framtiden som både har känsla och kunskap om natur och människor. Och med goda mattekunskaper kommer han också att bli en av dem som förändrar världen.

Tack för den fina dagen Olle!

Spikmattans år

Jag bläddrade tillbaka i min Google-kalender i molnet för att se om det är något jag tycker kan vara värt att dela med mig av. Här är några stora händelser under året som vid närmare betraktelse väcker en del tankar till liv och som mer eller mindre satt en del spår.

Januari

Det fanns en tid då hyss var en del av spänningen i livet, men då var knappast den beskyllning jag hörde från vuxna pyntad med att jag var just vuxen och borde veta bättre. När vår brevlåda small runt nyår var de hårda gossarna på 19-23 år mer som kommandosoldater, och borde definitivt veta bättre men saknar sannolikt den förmågan, precis som jag ibland också tycker länsman gör.
Bonuscirkusen i den fullständigt obegripliga finanssektorn fick mig att ta steget till att byta bank, eller åtminstone avse att göra det. Annikas girighet suger men hon får krypa till korset. Jag gick tvärs över gatan till Finn och blev mäkta förvånad när jag möttes av ett påtagligt ointresse. Jag var naiv nog att tro att de ville ha mina pengar och mig som ny kund. Är kvar i SEB, men enbart på grund av att det är enklast så. Nu tänker du helt rätt: ditt fega lata spektakel.
I byn ligger KB Bilservice och det är fler än vi som tycker att bättre meck får man leta efter . Nu är släpet, som är ett måste när det drösar av hojar och bråte fixat, på KB-vis, dvs perfekt till bra vitt pris, och besiktigat.
Ska vi verkligen behöva ett larm. Jag tror inte det men när det väl bubblat upp så blir det som ett moment 22, fixar vi inte skyddet kan vi inte förlåta oss själva om det sedan händer något. Nu är ett ordentligt huslarm på plats och fan ta den som besöker oss när vi inte är hemma.

Februari

En av mina vänner slutar jobbet. Det händer i föränderlig värld, men saken är den att han jobbat länge för sin arbetsgivare och skulle få ett bättre avtal om bara två månader när han fyllt år och passerat en kritisk åldersgräns. Nix, de gick inte med på att förlänga tjänsten med två ynka månader utan stod kallsinnigt på sig. Skit tycker jag. Och ett slag mot lojaliteten.
Det är alltid kul at få hjälpa till, speciellt när det handlar om två hjul. Anders As måttligt imponerande Vespa behöver omsorg, kommer i säkert förvar och får plats i behandlingsrummet.
En påminnelse om att det snart är min tur. Vår gamla studentkompis Anders tar ytterligare ett x0-steg i vuxenlivet.
De fattar ingenting. Att se politikerna, de allra flesta, och företrädarna för lagen, Wadstedt mfl, stå och vifta med sina stentavlor ökar inte tilltron på framtiden direkt. Vi måste få in dem i nutid. Mitt beslut är självklart och jag bestämmer mig för att aktivt arbeta för att Piratpartiet ska kunna börja verka i Bryssel. Anakin och hans gäng har gjort ett bra försök att utbilda gammelmonstren.

Mars

Jag har aldrig riktigt tagit till mig det där med ”större” högtidsdagar, jag menar att för min egen del just lyfta fram och fira vissa födelsedagar. Det händer ständigt mycket annat som är väl så värt att fira. För att slippa haussen drog PK och jag till Berlin för några dagars avkoppling.
Jag har aldrig grävt ned mig i möjliga begränsningar som det naturliga åldrandet kan medföra. Jag får lätt ut det jag vill på ett bra sätt utan att åldern begränsar mig. Men en sak besvärar mig trots allt. Jag tycker det är jobbigt att synen tar stryk med tiden, dvs att jag måste ha glasögon för det mesta och nu var det alltså dags att ännu en gång kompensera med nya glas. Det kändes påtagligt och änna dråpligt när jag hittade ett par läsglasögon i nattduksbordet. Bra, de kan jag ha i reserv. När jag hängde dem på näsan fick jag bita ihop – de gjorde ingen skillnad längre.
Jag kanske inte direkt ser mig själv som sinnebilden för ett inrutat leverna, men jag vill ha, eller snarare lärt mig leva med, en viss stabilitet. Oskar imponerar på mig eftersom han både är duktig på och framgångsrik i det han gör, och att han väl kontrollerar det svåra i att bygga en positiv trend. Jag tror det var i mars som han fixade proffskontrakt.

April

Våra barn har alltid haft en bra förmåga att kunna berika våra liv. När jag i min tjurighet vill avstå allt firande i mars smyger de försiktigt in en inbjudan till ost- och vinprovning på Bengtssons. PK och jag får en härlig kväll med flera tips som följer med ett tag framöver.
Det finns många skäl till varför linux blivit alltmer etablerat i min värld. Linux står för hela den öppna fria tanken och öppna samarbetet som nu formar nyutveckling och står i kontrast till den kommersiella inlåsningen som tvingar fram återhållsamhet och begränsningar. För övrigt är jag av den bestämda åsikten att tekniken och teknologin generellt driver vår utvecklingen genom att stimulera nyfikeheten och idéskapandet. Delar du inte den åsikten är jag beredd att ta diskussionen. För att bättre förstå och vidare nyansera min bild bestämmer jag mig för att rota vidare och mer i de öppna lösningars värld, och linuxvärlden förstås.
PK och jag har länge talat om och funderat på en renovering av vårt kök. Ingen av oss är hajpade av ombyggnadshysterin utan konstaterar att vårt gamla hus kräver en, låt oss kalla det, mer omfattande sanering. Vår gamla gaspanna behöver också ersättas och vi tycker att det självklara är att ersätta den med en luft-vattenvärmeväxlare. Du kan få ta del av vår analys till varför det inte blev så utan i stället en ny gaspanna. Nu sätter arbetet igång.
Skåne är fyllt av det som ger välgörande upplevelser. Det mesta tar vi till oss dagtid och mer sällan kallar naturen på oss efter mörkrets inbrott och inviterar till kvällsexkursioner. Det är en stark upplevelse att med stöd av riktiga kräldjursnördar få komma nära alla Skånes grodarter.

Maj

1 maj, vilken cirkus, känns mer som det förgångna tycker jag.
Ida drivs av sin starka vilja och förverkligande av det som för stunden växer sig starkast (hon och jag är rätt lika, tror jag). När hon och Tobbe nu ordnar Silvåkra maraton för tredje året på raken springer hon inte själv utan ser till att rekordskaran får ut det mesta av denna fantastiska och vackra dag. Ett arrangemang som du för evigt bannar dig för att ha missat.
Nu är det snart EU-val och Piratpartiets valsedlar ska ut – härligt att sätta dem på plats i Sanbybiblioteket, det blåser medvind.
Nu är köksjobbet igång på allvar och den nya gaspannan kommer på plats.

Juni

Vi säljer 1:an på Revingegatan och Kajsa hittar ett helt nytt liv i Lunds östra utpost.
Nu händer det som många av oss väntat på. Piratpartiet överraskar vissa, men förvånar inte oss som står nära, och tar plats i EU-parlamentet. När Lissabonfördraget oönskat går genom får Christian senare sällskap av Lunds Amelia som blir parlamentets yngsta parlamentariker. Nu laddar vi på allvar inför riksdagsvalet 2010.
Skåne-runt-vandrargänget alias Björnligan fullföljde under 2008 den fleråriga Skåne-runt-vandringen och genomför nu andra etappen på det nya projektet Själland runt.
Vi påbörjar vår semester som vi bestämt ska berikas med fullföljande av köksrivning och handräckning till murare Tom och i viss utsträckning hans snickarkollegor. Arbetet tar riktig fart och nu börjar det likna nåt. Vill ni ha hjälp av riktigt bra och kunnigt folk kan jag rekommendera Martin och hans gäng.
Då så, ytterligare en som blir mogen. PKs bror sällar sig till vuxna pojkars skara och det börjar kännas alltmer avlägset den tid han och jag var unga nog att imponeras av dricksglaset rom med lite cola på toppen som ingick i entrébiljetten på diskot i St Raphael.

Juli

Som jag tidigare sagt är det något speciellt med Skånes natur. Omgivningarna runt Ekholmssjön är speciell på sitt sätt. Vi är där för att i skymningen uppleva svärmande ekoxe och blir inte besvikna. På vägen tillbaka upp mot parkeringen brottas vi dessutom med enorma svärmar av ollonborrar.
Renoveringsarbetet tar mycket av vår tid, som planerat. Det utesluter inte att vi bestämmer oss för att ta några dagar för att träffa en av de mer vitala 80+ -åringarna jag känner. PKs mamma regerar fortfarande på golfbanorna och har ett golfhandikapp som mänga avundas. Efter Lidköping tar vi oss vidare till Raggarön. Det blev inte direkt något Roslagslopp men Kjell och Marianne bjöd på väl avvägd och lagom fartfylld framfart på de vackra fjärdarna. Vi lärde känna dem i en annan tid då vi bodde i USA och det är alltid lika stimulerande att träffa dem på Raggarön, i Stockholm eller hos oss runt Påsk.
I cross- och endurovärlden umgås vi okomplicerat över åldersgränser. Dennis är lika gammal som Ida. Jag träffade honom och hjälpte honom med ett meck på crossbanan för några år sedan vilket i sin tur utvecklades till vidare kontakter. Numera bor han i Spanien och är hemma på ett kort besök, vi lunchar och drar till helgen ut på banan.
Nu börjar det hända saker. Det fina IKEA-köket monteras.
Olle är inte som andra, nej just det, han är ju en av oss. Han fick aldrig till det där med att krypa innan han lärde sig gå. För övrigt är det ett talesätt bland de återhållsamma och kanske osäkra som just brukar säga att ”man måste lära sig krypa innan man kan gå”. Inte fan, påat bara… Det är bra Olle, du lär dig gå direkt, dags för matteböckerna nu?

Augusti

Nu blir köksdelen klar så när som på småarbete som nån list här-och-där, bänkbelysning, fönstermålining och lite småfix som vi tänkte ge oss på själva – undrar hur lång tid det tar innan det blir gjort.
Då var det dags för Björnligan igen och Själland runt etapp 3. Nu börjar vi fundera på om vi verkligen ska gå just Själland runt, ett trendbrott. Kanske ska vi helt enkelt välja ut lämpliga etapper utan krav på fast ordning eller förutbestämd geografi.
Olle behöver snart dela på mossan & fassan…med fler än Safran, Koko och hönsen menar jag.

September

Årets släktträff är speciell i den meningen att det nu är mer påtagligt att en ny generation etablerar sig. Det känns nu också viktigare än någonsin att ge alla en chans att fortsätta upprätthålla denna kontaktform. Samtidigt tycks det allt svårare att få alla att hitta utrymmet i kalendern. Olle känner sitt ansvar och bjuder alla på ettårstårta.
Det är nästan bara FMX-arna som kör tvåtakt nu för tiden. Kompisarna i Björnligan har väl hört mig till leda bara se enduroterrängen i allt vi traskar på, genom och förbi på våra många vandringar, så när de kände trycket att uppvakta mig på den tjugoettusensexhundrade dagen av mitt liv skickade de mig, och PK, till Ullevi för lite tvåhjulsuppvisning.

Oktober

Jag ska inte breda ut mig mer om hojandets tjusning och filosofi. Tibro, enduroträningsläger, vad mer behöver sägas.
Det är PK väl unt. Hon brukar säga att hon använder sina motorcykelpengar när hon gör ett av sin frekventa besök i myrstacken, förlåt, New York. Jag tröstar mig i min ensamhet med att köpa en Migsvets på Jula och söker genast allt som går att fräta sönder. Det behövs inte mycket förrän jag har koll.
Det var inte så länge sedan jag var på väg förbi Mats hus. Han tvättade sin bil så jag stannade till och vi diskuterade allt, mest som vi alltid gjort. Naturligtvis pratade vi en hel del om hans kamp mot sin sjukdom. Det var samma energifyllda och ivriga Mats som alltid så det kändes extra tungt när vi kort efter fick besked att han inte fixade det. Det är en fin begravning. Mats har en  skön familj som säkert håller ordning på polen, trädgården och annat som han vårdade.

November

Dags för LMKs efterlängtade endurospecial på Saxtorp. Jag brukar prestera rätt bra efter min förmåga och efter målgäng känns det varje år som det saknas några varv. Jag bestämde mig i år att ta tag i det och anmälde till breddklassen. Det blev en oväntad kamp. Jag ska inte belasta er med detaljer, men jag ger mig aldrig och kom i alla fall inte sist, och dagen är som alltid en vinst.
Visst är det fantastiskt. PK och jag träffades för 42 år sedan. Jag tror inte alltid PK uppfattar att jag ser det så, men alternativet till det vi har finns inte.
IKEA är bra. Men att få deras bänkskiveleverantör att ge oss rätt bänkskivor slutar inte så som du kanske tror. Vi kan berätta om du bjuder in dig på en vegetarisk middag.
Det känns som det där med trial börjar få fäste. Nästan som en nystart och jag tror det blir mer av det framöver.

December

Skåne är som vanligt i framkanten och har organiserat jätteprojektet massvaccination bättre än övriga landet. PK tillhör en viktigare kategori, naturligtvis, än jag och är vaccinerad för länge sedan. Jag som börjar få inbjudningar, nej inte av St Per för honom tror jag inte på, får min kallelse till H1N1-skjutet. Jag har laddat med talbok och morgontidning för att få hjälp med att fördriva tiden i vaccinationskön. Men jag hinner fan ta mig knappt in genom dörren förrän jag är ute igen och resterna av morgontet i muggen hemma på bänken har inte ens hunnit kallna. Jag önskar min arbetsgivare var lika effektiv.
Jag beundrar Nils-Olov. Jag har sett hyfsat skickliga svetsare ge sig på mina projekt och misslyckats med kommentaren att det är omöjligt, det här går helt enkelt inte. Då går jag till Nils-Olov som tycker det som är omöjligt för andra är enkelt. Han är helt sonika unik i sin kompetens och beundransvärd, men så har också varit med och skrotat ihop stoltheten MAX-lab. Att hitta folk som kan sina saker är min själ inte lätt, och förresten, de som är riktigt bra där jag jobbar är för bra, om du förstår vad jag menar. Nu är det dags att ge Idas och min gamla Fantic en omgång och Nils-Olov fixar igen det omöjliga. Dessutom får jag tag i en ny stötdämpare till priset av en renovering. Nu börjar det bli trial på allvar.
Som jag sa förrut luskar jag vidare i den öppna världens möjligheter och nu är det dags igen att se vad DFS har att ge så här före jul.
Våra barn gör oss stolta i allt de gör. Kajsa driver sig själv hårt i sina ambitioner att utveckla sina talanger. Hon har hittat hem och vet vad som är nästa steg. Hon ger sig in i kampen om en plats på Inkubatorn, kvalificerar sig vidare och vinner en av få platser. Genast tar sig kreativiteten konkreta uttryck och resulterar snabbt i omsättning av hennes produkter. Om du vill vässa dig till jul, eller nyår, eller senare, här kan du smycka dig.
Nu är det dags för jul på Siltorp,SX/FMX på Malmö Arena och traditionell 30 december-vandring. Du kan återvända hit om du vill veta hur allt detta slutade.

Så vad blir summeringen av detta år?

Som rubriken antyder är 2009 ett år där dumheten segrar över visheten. Det tar sig kanske bättre uttryck i mer problematiska inskränkningar i vår frihet där Bodströmsamhället får unket fotfäste. IPRED börjar verka (men är glädjande nog ristat på de där stentavlorna så där står mupparna blir omkörda och undrar vafför gör de på detta viset), ACTA-hotet träder fram (men glädjande nog finns Wikileaks och de hemlighållna myndightesdokumenten i maskopi med kommersiella intressen lukas fram), FRA-lagen blir verklighet (men glädjande försvåras FRAs arbete av de tjänster vi kan nyttja när vi vill vara fria).

… så dom vet vad som gäller. Bengt Göransson, gamle kulturministern, i P1s Konflikt om synen som idag kräver att konsten ska vara effektiv, att leverera mot förutbestämt resultat. Alltså, nyfikenheten och nyskapandet kvävs. Bengt menar att effektivitetsstollarna ofta kräver att konstnärerna ska funka som några slags robotar och producera konst enligt mall, och därmed berövas friheten att kunna utnyttja sin kreativa förmåga för nyskapande.

Känner vi igen detta destruktiva effektivitetstänkandet i outsourcingens och ansvarsfrigörandets tid?
Vem tar ansvar för produkten, när du köpt din vara står du där. Ring supporten så får du se. Där sitter nån fjunig representant för den som bjöd lägst när utkontrakteringen förhandlades och säger initierat vi kan inget göra, men menar, det är ditt problem.

Det finns hopp. Kampen fortsätter och jag tycker att Unni summerar bra i sin Newsmill-kalender2010 blir dödsstöten för rovkapitalismen hur förhoppningarna kan se ut härnäst.

Spikmatta?

Inte tycks det bli årets julklapp som trendstollarna försökte få det till att bli för att vi skulle springa benen av oss för att handla något vi absolut inte behöver eller har nytta av. Ut å rör på dig i stället, det är en fin helg.

Familjetradition: julbuffé på Govindas

Ner faller regnet... Olle sjunger och animerar mätt efter den härliga veegibuffén

Nu är det tredje, eller kanske fjärde, året på raken som vi försjunker i trans över, med och i Govindas (Malmö) årliga julbord. Om du inte upplevt detta någon gång så sätt nu en Tomboy-gulis på ditt Linuxskrivbord till nästa år. Julbuffén är helt vegetarisk och saknar alla likheter med det traditionella julbordet.

PK fixade bokningen till familjen som vanligt. Oskar och Ana kunde tyvärr inte komma ner till oss – vi saknar er och den fantastiska middagen blev inte fullkomlig när ni inte var med oss. Hur det än är med det, så är det som sagt svårt att inte njuta stundens ögonblick när familjen, den bästa av alla, samlas och bidrar till en god etisk nära-jul-upplevelse utan misshandlade grisar.

Svampigt i Granvik

Det blev självklart en succé i år också, vad annars med en sådan släkt.

Granvik lockar alla efter den oförglömliga upplevelsen tidigt i augusti 2003. Vi var där förra året också, men då var vädret i den andra ytterlighetsänden. Mer om våra släktträffar. Nu var vi någonstans i mitten på väderskalan: lite regn, en aning sol, hyfsat varmt i luften, men lite svalare i vättervattnet. Men vad spelar vädret för roll, mer än för alla spekulerande meteorologer som ockuperar ohemult mycket tid i mediautbudet.

Ulla-Clara och Lars bor i Karlsborg och är inbitna seglare sedan många år. Vattnen kring Ombo öar är en nära plats de ständigt återkommer till på sina turer och det är nog det som gjort att vi lockats dit mer än en gång.

Fler bilder

När vi kom sent i fredags stod en välkomnande påse nyplockade kantareller på vårt köksbord. Segheten efter resan blåste liksom bort och allt kändes plötsligt så mycket behagligare. Det var förstås UC & Lars som fångat upp min frustration över att vi ägnat alltför mycket tid åt ombyggnaden hemma och försummat alla skogsturer vi längtat efter men aldrig fixade. Vi sammanstrålade kort med alla andra i ”pubben” innan vi på väg till nattsömnen stannade upp en kort stund för att förtrollas av nattljuset över Vättern.

När vi väl vaknade på lördags morgonen tog vi svamppåsen in till Ida, Tobbe och Olles stuga och stekte upp kantarellerna som gjorde frukostmackan för alla fyra, och Olle förstås som nyfiket testade guldet och det på sin första födelsedag. Vi hade inte tuggat länge förrän Elisabet och hennes följe knackade på för att fira Olle. Hannaida, Maja, Ebba, Stina och stor-Olle gjorde tillsammans med födelsedagsOlle klart för mig att en ny generation tar form och kommer att göra våra släktträffar ännu mer betydelsefulla framöver.

Det var en skön förmiddag när Lars samlade oss vid Gruvrundan vid Bölet för genomgång med anvisningar och fördelande av uppdrag – Maja som hade blå stövlar fick självklart ta på sig uppdraget att ta täten och vägleda oss andra längs den blåmarkerade stigen; jag säger det mest för att jag försummade mitt delegerade ansvar och ägnade mig mer åt att snacka och ledde truppen på avvägar. Ingen skada skedd. Vi vände uppe vid gården när jordgetingarna gjorde oss medvetna om att vi var på fel spår och var strax på banan igen. Gruvinitiativen från förr var imponerande, får vi anta, eftersom vi mest såg ytan på de vattenfyllda schakten.

Vid lunchen klargjorde Ida att det vankades födelsedagstårta vid pass sexton nollnoll, eller halv fem kanske. Bra, några av oss kastade sig snabbt ut i skogen för att hinna skörda kantareller innan tårtkalaset. Turen blev kort, men vi slukades upp av den härliga skogen och rikliga tillgången på kantareller, och svart trumpetsvamp. Räddade kunde vi så återvända till baslägret, vispa grädden och imponeras av hur tårtorna växte fram. Olle knackade i glaset och begärde sång och hurrarrop. Så blev det, men hans blick förkunnade att han nog mest undrade hur tusan födelsedagarna efter den första fortsättningsvis kommer att gestalta sig.

Ulla-Clara och Lars hade fixat vätterkräftor och lagt ned arbete på få dem att förtrolla oss. Storleken påminde mest om hummer, ta mig fan, och smaken till det gjorde nog detta till den bästa och mest mättande kräftmassaker jag varit med om. Efter detta är det fullständigt omöjligt att ens tänka sig att gå till butiken för att köpa räkstora missfoster i frysförpackning.

Ett lätt duggregn la en aning sordin på förmiddagsfikat nere vid Djäknasundets brygga. Dessbättre steg ångan när Peter kastade en blick på min Pirate Bay t-tröja och frågade menande om Pirate Bay, hmm, kommer in i Riksdagen. Vi utbytte en hel del tankar och Peter satte med sin breda omvärldskunskap resonemangen i ett historiskt perspektiv. Allt blev en mycket berikande fikastund.

Nu närmade sig det ofrånkomliga ögonblicket. Vi kan inte lämna Vättern utan ha badat, jag har ju för fasen mer eller mindre vuxit upp i Vättern. Ebba, och Hannaida, och jag tog ett sista dopp innan vi på stående fot tog lite kantarell- och västerbottenpaj, och tog farväl för denna gång.

S Olsson & Kjukken

bjorn

06:18 i lördags satt Leffe och jag på bussen till Lund. Vi misslyckades med att köpa direktbiljett till Liseleje. 777-koden som Leffe envisades med funkade inte. Han hade plockat fram fel kod visade det sig och busschaffisen vred ut och in på hela sitt system för att kunna klämma fram en biljett till hovedstadsområdet. Vid stationen i Lund visar det sig så att den koden gällde just från Lund och inget annat. Nu löste det sig alltså här i stället och vi var minuten senare på tåget, tillsammans med anslutande Björn, på väg till Helsingborg för att att anmäla vår ankomst till reseledare Stefan, vandringsturens ruttplanerare.

En förstärkt frukost på färjan skapade precis den upprymdhet vi behövde för att ännu mer uppskatta vad dagen var på väg att bjuda på. Allt klaffar precis, så som Stefan planerat det. Lokalbanen tar oss till Hilleröd och vidare till Melby där vår föregående Själland-runt-etapp slutade. Nu var vi åter på sträckningen ut på Halsnäs för att ta till oss mer av vad nordsjälland har att bjuda på. På väg från stationen i Melby hörs så ett välljudande tvåtaktsljud. Utan tvekan är det 80-kubikare som smeker örat, men det lockar ändå fram lita vuxet crossasug. Jodå, bara 400 meter från stationen, mer eller mindre mitt i byn, ligger det en liten bana och så här i efterhand när jag kollar upp konstaterar jag att det vare sig passar sig eller lockar att veva upp 250-in på den här plätten.

Vi tar stigen längs campingen och får lite naturkänsla som blir av mer industriell natur när vi nuddar vid ett kalejdoskopiskt fält med färgmarkerade blivande julgranar. Stigen är en liten genväg, om man så vill, som tar oss till havet strax väster om Liseleje. Vi trasslar oss ned till sjön och äntrar stranden. Hmm, den är inte så vandringsvänlig som vi hoppats på. Stämmer inte alls med Leffes bild från sitt google-mappande. Havet ser ut att göra sitt bästa för att äta upp stranden och det blir inte så värst mycket kvar att gå på. Dessutom bryts sandremsorna ständigt av konstgjorda stenbumlingspartier och vågbrytare som måste varit ett hästjobb att få dit för att hindra havet att komma åt sanden och därmed hota alla strandnära boenden – om havet äter mer blir det minsann inte mycket kvar av det lilla som inte är privat mark.

Svärmar på nätet är mångfalt mer effektivt än vad grävande journalister klarar av för att granska makthavare och kan bli den garant vi behöver för bestående allemansrätt och för att stoppa vår regering från att låta fler landshövdingar göra en Gotland, eller kommuner smörja sina välbärgades behov av sjönära privat tillträde.

Vi har nu gått en stund, klättrat över stenar upp och ner till och från stranden längs långa trappor – de flesta är markerade, ja just det, privat. Suget efter en fika eller något i den stilen tilltar och det känns angeläget att snart hitta ett ställe att rasta på. Vi hör oss för men kammar noll. Det verkar inte finnas ett enda öppet fik inom räckhåll. Vi kommer till en högt belägen strandäng och slår missmodigt ned rumporna på en bänk för att gråta ut och läsa kartan ännu noggrannare. Den branta sluttningen ner mot havet är helt täckt med havtorn alldeles fulla av bär och sluttningen lyser mäktigt orange. För ett ögonblick är hunger och fikasug totalt bortblåst.

Nåväl, vi reser oss för att gå vidare på jakt efter… Ett gäng cyklister kommer till platsen, uppenbart för en lördagsutflykt i solen. Vi drar i nödbromsen och frågar förstås om vi kan hitta ett matställe i krokarna, och får det svar vi inte vill ha. ”Men hör nu här”, säger en i gänget. ”Det löser vi som goda landsbröder”, fortsätter han och tar fram var sin öl till oss och inte nog med det, Gammeldansken kommer strax fram. Plötsligt vänds förtvivlan till hopp och blir till vällust. Vad kan väl vara bättre än att stöta på välrustade danskar när nöden är som störst.

Den västliga vinden är hård men långt från lika stark som den vi mötte på förra etappen i juni. Solen skiner och det är fortfarande shortsväder, men det dyker upp regnmoln i väster. Regnet kommer och det känns nödvändigt att ta fram regnjackan. Det blir inte så mycket av ovädret som istället avtar precis som vi äntligen lokaliserar Café Kikhavn, som blir en stark upplevelse, mycket för att vi är hungriga och sugna, men också för att platsen är idyllisk och mycket inbjudande. Vi väljer att sitta ute på den typiskt ombyggda och inneslutna gården men flyttar strax in när det mulnar på. En röd Ålborg och sen en Linje på det gör lunchmaten och ölen mer rättvisa. Stämningen är hög och vi är synnerligen väl rustade för att tuffa vidare mot väster.

De goa danskarna nämnde också kungen av Thule, Knud Rasmussen, och att han numera kan betraktas som museiföremål strax innan Hundsted. Vi kommer till hans fina hus och dräller runt lite dåsiga och okoncentrerat efter den välgörande lunchen. Något mystiskt smyger sig över oss och vi träder in i ett annat tillstånd. Efter vår välgörande middagslur känner vi oss starka inför sista biten mot Hundsted och vårt chateu i hamnområdet.

Stefan har i alla fall sin kod i ordning och plockar ut nycklarna ur självserveringsskåpet. Fyra duschar senare tar vi en promenad i kvällssolen för att bygga upp aptiten inför middagen. Vi beundrar sandkonsten i hamnområdet som illustrerar en av Knuds arktiska resor – ett imponerande verk som har en begränsad livslängd även om sanden är hårt pressad. Vi konstaterar att Halsnäs brygghus inte står upp till våra krav på middagsmat, men väl ölen som vi beslutar redan nu att återvända till. Till slut hamnar vi på Hundsted Kro och får det vi så väl behöver och Leffe trånat efter sedan juni, rödspätta. Klockan är inte speciellt mycket när vi lyfter och drar tillbaka mot hamnen. Den där ölen finns det fortfarande rum för och vi öppnar dörren till brygghuset igen. Musiken spelar men för vem? Jo, det sitter ett par där inne (som det senare visar sig gör allt för sina vänner). Vi slår oss ned och lyssnar in Hammond Jazz Trio, nja, döm själv av denna aningens sunkiga ljudupptagning Hammond_Jazz_Trio. Men, va fan, det är ändå en väsentlig del av stämningen. Jag tog dessutom en videosekvens med mobilen som jag ”laddade upp på du rör”, det är rena Bergmankvaliteten och stämningen når ett klimax av sällan skådat slag

Förresten microölen var finfin, men hör här, den dyraste av fyra olika flasksorter kostade 120 danska kronor, för 50 cl. Nej, vi avstod.

Morgonen efter är vi ivriga att komma iväg för att explorera den södra sträckningen av Halsnäs mot Isefjorden. Men först ska vi ha frukost. Vi återvänder till Hundsted Kro för morgenmad och slår oss oskyldigt ned. Hoppsan, 150 DKK kostar den, så nu får vi börja om och se till att vi får valuta. Det kostar på, men å andra sidan äter vi nästan inget mer den dagen.

Vi går söder ut mot småbåtshamnen och påbörjar en vandring i mer svårforserad terräng. Kusten är helt annorlunda än på nordsidan, vilket iochförsig berikar totalupplevelsen. En smal stig går lite upp och ned på kustlinjen och ibland genom vass och genom en aning dyngiga partier. Men helt framkomligt. I Sölager har vi rådslag: vi funderar på det där med frokost och efter en anings velande luffar vi vidare upp mot stora vägen för att se vad campingens kiosk bjuder. Dråpslaget kommer när vi står med näsan mot fönstret och nästan känner ölsmaken, men når inte ända fram eftersom stollarna har lunchstängt mitt framför näsan på oss och i två timmar till. Vi tuffar moloket vidare igen genom skoven och funderar av och till om vi ska ta oss upp till vägen och ta bussen. Starka som vi är viker vi inte för den djävulska frestelsen utan drivs nog alla av den uttalade övertygelsen att vi faktiskt är ute och vandrar.

Så kommer vi till slut till Frederiksverk som Stefan längtat så mycket efter för att återuppleva närheten till familjen Sommer. Nu är vi andra en aning mer banala och fokuserar på ölen och en glass på hamnkaféet i småbåtshamnen. Så mycket mer äta blir det inte – morgenmaden ni minns.

Det ska alltså gå att köpa regionbiljett på Själland för hela resan hem. Men automaterna på tåget fixar det inte. Djäkla danskar. Nåväl, vi väntar tills konduktören kommer och löser biljetterna då. Men ingen konduktör dyker upp på hela resan till Helsingör. Så blev det med det smarta regionövergripande systemet.

Väl på båten summerar vi resultaten av vårt äventyr, eller slickar såren kanske är mer korrekt eftersom en stor del av konversationen kretsar kring Stefans vrickade ringfinger och hur det envisas med att svullna ovan redan tajta ringar (idag sågade han faktiskt upp dem och trycket lättade), Björns tår fick dåligt med plats under senare delen av turen och gör sitt för att hålla honom vaken, och jag själv lyckades få skavsår för tredje gången i samma skor (jag lär mig visst aldrig). Ja, där ser man. Starka och begåvade överlevde vi denna strapats.

Hur var det nu med Kjukken? Det blir något för den nyfikne att ta tag i…

Mer om Skåne runt

En ny bekantskap

För många år sedan, under studenttiden, fick jag genom en djup bekantskap en inblick i botanikens sköna värld. Björn lärde mig genom många spontana och organiserade exkursioner och utflykter att tycka om växternas innersta hemligheter. Med tiden nådde mina kunskaper i floristik kanske inte direkt en vetenskaplig nivå, men väl en utvecklingsgrad som gav mig betydande upplevelser – att se mer därför att jag vet vad det är jag betraktar. Av olika skäl odlade och underhöll jag inte mitt intresse för växter tillräckligt för att över tid bevara mina ytliga kunskaper. Vi flyttade och Björns och mina vägar skljdes.

Nu många år senare kom Bengt tillbaka från en orkidéexkursion och beskrev lyriskt sina intryck för Björnligan över en öl på Stortorgets pub. Plötsligt vaknade mitt sovande växtintresse till liv igen. Bengt kopplade samman mig med Janis och efter lite mödor fick vi ihop ett ”program”. I förrgår stack så Berit och jag öster ut för att tillsammans med Janis besöka ett par exklusiva växtlokaler. Målet var primärt att se om några av de rara orkidéerna fortfarnade stod i blom.

Det blev en fantastisk dag: vädret var det bästa en svensk sommardag i juli kan erbjuda och platserna vi besökte är delar av det vackraste vi kan uppbringa i Skåne och Sverige. Janis blev en ny spännande bekantskap driven av sitt stora intresse för växter och för att bevara arter och unika växtlokaler.
Trots att torkan tagit kraft ur växtligheten och att det var en aning sent på säsongen fick vi ett antal fina observationer och upplevelser.

Detta gav mycket mersmak…

Västgötsk skåning fördanskas

Björnligans andra etapp på själlandruntprojektet blev en stor framgång och överraskande positiv upplevelse, hjälpt på vägen av tillfälligheternas fördelaktiga samspel.

Den här gången planerade vi in en söndag-till-måndagsetapp av två enkla skäl: hinna med mer hemmavid på lördagen och korta den kommande arbetsveckan. Blåst och regn under veckan i den kallaste juni på 50 år höll på att stjälpa våra förhoppningar. Fredagen såg rent hopplös ut. Lördagen bjöd på sjysst endurokörning, visserligen i regn, men molnen skingrades under dagen och kvällen indikerade nåt bättre. Jag var en aning tilltufsad efter en marksyning på heden och funderade lite på hur jag skulle hantera en blåslagen lårmuskel. Söndagen såg ut att bli fin även om vinden höll i sig. Så blev det, klarblå himmel mötte oss när vi tog tåget från Lund till Helsingborg för vidare färja-tåg till Gilleleje.

smidstrup

Bildspel

sedan kan du också ta del av Lars-Görans bilder

Det kändes redan från början att det skulle bli bra. God stämning och sug efter danskt hygge och finfin Kattegattkust. Motvinden kändes nog aningens besvärande men var hyfsat ljum så T-tröja och uppknäppt skjorta var precis lagom klädsel. Stranden var fantastiskt inbjudande men väl utmanande för längre stapplande på svårhanterligt stenunderlag.

Bengt och jag gjorde en avstickare upp till Smidstrup strand för att leta lunchrestaurang men fick inte det napp vi sökte. Ett tips om Rågeleje fick oss att trotsa lunchsuget och knata vidare. Vi drog ned mot stranden igen och hittade en stig genom en vidunderligt vacker del av nordsjällands kustlinje. En grupp fågelskådare gav oss anvisning om fiket Carl-Axel redan lokaliserat nedanför backen. Det var precis vad vi behövde, blaskigt kaffe på ett halvsovande Cafe SeaFront funkade ändå bra som energigivare. Alla dykprylarna tydde på att någon dykklubb hade intresse av den vackra platsen.

Strax efter Udsholt frågade vi om vägen till målet med förhoppningen att vi var nästan framme. Vi det här laget tror jag alla var en smula sammanbitna och ville inte annat än att få lite gutt att äta och smutta på. Efter spurtsträckan på knappt 2 km dök så Søstjernen i Rågeleje upp. Snabbt steg det i-och-för-sig goda humöret till exstatisk nivå när menyn landade på bordet. Leffe orkade inte hålla stånd med sitt spättaval utan vek sig för silltallrik-trycket och blev inte besviken när Hersleven och Schumachern snabbt serverades och började göra sitt under den sena välgörande frokosten i solen. Sen drog Carl-Axel hem för viktiga uppdrag på jobbet.

Resterande skara drog muntert vidare mot etappmålet för dagen och övernattning på Kildegaard i Tisvildeleje Ett enkelt och trevligt ställe med en öppenhet mot sina gäster som imponerade; du inbjuds att fritt disponera ölkylen mm och redovisa vad du konsumerat när du tackar för dig och drar vidare, klart annorlunda jämfört med att lämna kontokortet vid ankomst på finare hotell, eller hur. Danskt hygge. Dessutom har stället en hedrande ekologisk profil.

Det blev så dags för en välförtjänt dusch och efter det radade Lars-Göran upp en laddning Jägermeister på bakgården. Det funkade bra som startskott inför turen runt kvarteret till den enda ännu öppna krogen som inte hade mycket kvar att erbjuda den sena söndagskvällen. Två rödspätta, en till Bengt och en till Stefan, det var vad som fanns kvar i frysen. Nu blev Leffe utan spätta igen. Vi offrade oss på nån halvt godkänd gryta. Jag tror inte Leffe egentligen var så värst besviken. Bengt och Stefan var nämligen klart tiltade framför sina ynkliga spättafiléer och klagosången ljöd lågmält. Lars-Göran gjorde ett klokt val och satt nöjd med sin laxsallad.

Maten gjorde ändå sitt och vi tog oss nöjda ned mot stranden i väster för att invänta solnedgången. Vinden gjorde allt, utan framgång, för att försöka avlägsna vårt fokus på den förtrollning en solnedgång kan locka fram. Upplevelsen värmde tillräckligt och kvällskylan märktes egentligen först när solen inte längre syntes. Vi knallade upp för trapporna och hittade en genväg tillbaka till Kildegaard.

Nu var det dags att se vad kylskåpet hade att erbjuda och börja avrunda kvällen. Jag ska inte trassla in mig i detaljerna som får bli gruppens egen bevarade hemlighet, men Stefan tog tag i vår lilla grupp och gav oss, i en interaktiv session, en fördjupad insikt i en av livets ofrånkomliga faser.

Det var hyfsat tillfredsställande att vakna på måndag morgon och inse att istället för att cykla till jobbet var det läge att tanka morgenmad inför sista sträckan mot Liseleje. Vi gick in i ett stort parkområde med trollska knotiga tallar, passerade ett skjutfält och till sist genom en mindre skog innan Lars-Göran och jag avslutade dagens kustvandring på 15 km med ett, faktiskt, riktigt skönt havsbad. Leffe och Stefan hade hittat det enda öppna i Liseleje och vinkade in oss för en sista belöning, en glass och en kaffe.

De sista 2 km gick från kusten rakt in i landet till Melby där vi tog tåget via Hillerød till Helsingør. Nu, tänkte Leffe, ska det väl för fanken ändå bli en spätta till frokost vid sista utposten mot Sverige. Och det blev det, och den var perfekt. En riktig lyxmåltid jämfört med Bengts och Stefans misslyckande dagen innan.

Det var nästan vi klarade hela resan tillsammans. Bengt och jag konstaterade när vi gick ombord på Hamlet att eftersläntarna från vinshoppen var minuten för sena, men de klarade sig säkert…

Detta var den andra etappen på nordsjälland och kan summeras som mycket lyckad. Landskapet och naturen var stundtals bedövande. Kustlinjen är tätt bebyggd och jag kan tänka mig att det kan bli mindre av en inspirerande naturupplevelse när turismen riktigt tar fart och det kryllar av folk. Mina förväntningar på nordsjälland var inte alls högt ställda. Den ena positiva överraskningen avlöste den andra och jag tror jag blivit en alltmer gränslöst integrerad halvskåning.

Ett steg till

Är du hemma får du räkna med att det kommer folk sa PK. Ok, är det nu så tar vi Audin tillbaka till Tyskland och går under jorden några dagar. Gott med en diesel förresten, den drar inte mer än än 0,7 i 150-160, knappt märkbart mer än vid 120. Alltså blir det miljövänligare att hålla sig kortare tid på vägen =).

Berlin står inte högst på min lista och dessutom är det ju en stad där Tiergarten inte direkt inbjuder till mountainbiking. Å andra sidan ligger stan inom räckhåll och nås på drygt sex timmar med bil via Rödby-Puttgarten. Dessutom är det ett efterlängtat ögonblick att få några sammanhängande dagar i enskildhet med min kära PK. Då blir tom Berlin tilltalande.

berlin1

Fira högtidsdagar på traditionellt sätt är inte min starka sida. Däremot blir en kronologiskt milstolpe ett utmärkt argument för att få tillfälle att samla hela familjen för ett antal oförglömliga timmar – inget mäter sig med det.

Åter till Berlin. Det visade sig att det var någon slags mässa i stan och rätt så trångt, så för att komma åt ett centralt boende fick det bli ett sjyst affärshotell till ett mindre sjyst pris. Senast vi var i Berlin var precis när den obegripliga muren äntligen raserats. Ett antal långa promenader krävdes för att få hållpunkterna på plats och vi började kunna känna igen oss.

I boken stod det att Oranienstrasse bjuder på en färgsprakande upplevelse. På vägen från Judiska museet svängde vi in på O och förväntasfullt betraktade vi havlhöga trista bostadslängor som sträckte sig över fyra-fem kvarter tror jag. Vad menade han, det här var långt ifrån attraktivt. Men så kom det. Kreuzbergs karaktär tog form och man kunde sniffa in kulten från igår – det var inte Östermalm precis med tanter i dyra pälsar, så vi kände oss rätt så hemma. Vi sögs upp av atmosfären och landade på en liten hemtrevlig Vietnamesisk familjerestaurang och åt en av de bästa veggisoppor vi någonsin sörplat i oss. Judiska museet förresten, byggnaden och arkitekturen var nog den största behållning, för oss.

Potsdam får nog räknas in som den mest givande upplevelsen. Vi bestämde oss för att ta bilen istället för tåget. Trots böket att ta sig ut ur stan visade det sig var ett klokt val. Vi kunde tura runt byn som fortfarande håller på att resa sig ur år av förfall. Fantastiskt helt enkelt.

Något att tänka på om du tar dig Berlin:

  • Ingen idé att ta med egna sprejburkar. Allt som går att ge uttryck för sina mer eller mindre konstnärliga talanger på är redan välfyllda.

berlin2

  • Köp inga cigaretter på Bordershop. Det är bara att ta några steg bland Berlinarna så får du ännu billigare exponering.
  • Bit ihop när du botar upp. Internet kostar nästan överallt. Det är inte som hemma, eller som på många andra platser. Tex 14 Euro per dygn, eller 5,60 per inloggning på vårt hotell.

Jul 2008

God Jul & Gott Nytt År alla vänner och bekanta

Med lite, dvs lite, planering har jag fixat mig tre veckors ledighet över jul. Det borde var tillräckligt för att lägga en del snurrig- och stolligheter bakom sig, ta några djupa andetag i finanssvinens härjningstid samtidigt som IPRED- och FRA-fanatikerna försöker förtrycka oss som vill tycka och tänka fritt, och samla sig inför allt gott som ligger framför oss.

Påvens jultal ska vi inte tala om. Stackars homofob. När ska gubbaskrället inse att vi inte lever i inkvisitionens forntid.

I år träffas vi på Siltorp. Siltorp, det är förresten vår nya fina världsmedborgare Olles efternamn.