Ett trädgårdsdrama

Jag kommer in på gården från baksidan och plötsligt kommer en av våra koltrastar farande ut genom häcken med ett karaktäristiskt skrik, eller vrål kanske passar bättre, och att han är upprörd råder det ingen tvekan om. I samma ögonblick ser jag vad som orsakar aktiviteten. Borta mot grannen hugger precis den svarta katten i grannskapet en av våra andra fastighetsmedlemmar, alltså en andra av de tre koltrastar som bor i våra häckar.

Tidigare i vår var det minst två par som delade vårt boende och kanske ytterligare någon, men nu fick jag bekräftelse på att andras katter gör intrång och decimerar invånarna och den biologiska mångfalden i vår egen biotop. Naturen har kanske sin gång, men vi hade själva två katter tills för några år sedan då åldern till sist tog dem till sin eviga vila under vårt valnötsträd. Våra katter gjorde säkert sitt för att odla sin naturliga jaktinstinkt, men de levde i, ja till och med det, symbios med övriga invånare. Ett gott samspel som gjorde att vi kunde följa årets cykler tillsammans med talgoxen, blåmesen, rödhaken, sädesärlan, och koltrasten förstås, och deras familjers fortlevnad.

Tills för bara något år sedan hade vi också fladdermus i vårt uthus och det var alltid lika välkommet när det karaktäristiska ljudet började höras över och i trädgården på sensommaren. I år är första året då det hittills varit tyst – antar att något tyvärr hänt våra vänner. Jag gjorde en återupplivningsinsats på en av dem för cirka fyra år. Något var uppenbarligen på gång då och sedan den händelsen har det gått utför, och nu tycks de alltså borta.

Några som däremot gör mer frekeventa besök som vi inte riktigt har lärt oss att uppskatta än är kajorna. Deras rätt till liv förnekar jag inte alls, men varför måste de bete sig som en hög autonoma reclaimare.

Tillbaka till dramat. Katten har uppenbarligen ett fast grepp om koltrasten, men när den förbundne flyger vrålande ut ur häcken med full fart mot katten är det uppenbart att denne heroiske fågel tveklöst avser rädda sin vän till varje pris. Reaktionssnabb som jag är, eller hur, gör jag gemensam sak med kolis och rusar mot katten. I sista stund, verkar det som, släpper katten taget och flyr tommunnad genom häcken och den tilltufsade koltrasten återfår sansen och gömmer sin någon annastans – för att helas eller dö? Allt lugnar ner sig och åtminstone jag undrar hur det fortsättningscvis kommer att gå i kampen på liv och död.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *