Bred kompetens, mångfald, samverkan, eftertanke, balans, gemensamt resultat. En svensk modell som sakta undermineras.
Svenska soldater har hittills skapat sig ett gott rykte på alla platser runt om i världen där de verkat. Kombinationen av relativt välutbildade resurser har förmågan att hantera komplexa och svåra situationer genom samverkan mellan teoretisk och praktisk bredd. Nu kritiseras försvaret för att man avser ge upp en modell med värnpliktiga som har förmågan att agera kunnigt och analytiskt i kollektiv problemlösning och i stället satsa på vad som inte kan bli annat än en yrkesarmé. Vad blir det då av den breda kompetenta mångfalden. Ja, man kan undra om inte det nya yrket drar till sig skjutglada amatörer som inte platsar på så många andra ställen. Enkelspårigheten i det mänskliga agerandet riskerar att skapa fler konflikter än det löser. Den uppenbara risken är att vi nu i stället sällar oss till den destruktiva mentalitet och farliga naiva cyniska syn som de amerikanska soldaterna nyligen visade i sitt urskiljningslösa dödande från sin helikopter i Irak.
Förresten, Island visar vägen för att säkra att vi inte förlorar möjlighet till insyn och granskning av maktens arroganta elit:
När jag studerade, eller funderade över kanske låter mer precist, försvarets utveckling fick jag associationer till det som tycks skölja ohämmat över många branscher. Outsourcinghysterin som lukrativt profiterar på de som jagar kronor har enligt min mening många likheter. Därför tror jag inte fullt ut på den som framgångsrikt konceptstöd för företagsutveckling. Kvaliteten som bred kompetens, mångfald, samverkan, eftertanke, balans, gemensamt resultat formar, brister i utkontrakteringens banala spår.
Låt mig exemplifiera: under en tidigare period jobbade vi nära IS/IT-expertis som var mycket en integrerad del i utvecklingen av den metodik vi applicerade på klinisk forskning. Vi jobbade i lag och löste frågor tillsammans. Dessutom fungerade våra kollegor som IS/IT-stöd, dvs när något kluddade med datorn eller när vi behövde hjälp med ett program var de direkt där. De kände oss och visste vad vi jobbade med och hur. Nu ska det business-caseas in absurdum och läggas ut till någon leverantör som inte längre är en integrerad del i det vi gör och som måste ha en detaljerad specifikation. De gör inte ett jota mer än vad kontraktet stipulerar. Dessutom, får jag problem med min dator ringer jag någon på Irland eller Indien som inte har en susning om vem jag är, vad jag jobbar med och hur vikitgt det är att förstå prioriteringar för verksamheten, Det som verkar mest betydelsefullt är vilket rum jag sitter i.
Att fokusera på problemet, identifiera rätt kompetens och rätt personer, för att sedan samlas för ett gemensamt arbete mot ett mål och ett gemensamt resultat tycks inte längre passa i robotifieringens tid.
Lämna ett svar