Vårt boende har så många fantastiska fördelar jämfört med hur jag ser på många andras: På med springskorna och efter ett par steg är jag ute i fantastiskt skånsk natur, gränsla endurohojen och efter ett par uppväxlingar är jag ute i go enduroterräng, efter ett par impulsiva steg är handlandet till middagen slutförd, cykelturen till Lund tar inte mer än 20 minuter och ger perfekt vardagsmotion på fina cykelspåret, busshållplatsen är direkt utanför dörren om jag så vill – så vad mer kan vi önska oss här på Dalbyvägen.
Länsväg 952 smeker vår tomtgräns och erbjuder obegränsad frihet, för trafiken på vägen. Varför kan inte alla cykla? Jo, men det begriper jag väl. Inte fan kan bettransporter till Örtofta ske på cykelkärra, lika lite som lasten från stenbrottet. Numera kommer de små söta lastbilarna inte längre i maklig takt som oskyldiga trevande turister nedför Dalbybacken. De har hängt på dubbelaxlade släp med tung last och trampar glatt på gasen för att se om de hinner genom korset. Gör de inte det är det bara att stå på bromsarna så hela marken vibrerar – å jag mer eller mindre ramlar ur sängen.
Vi har litta ödmjukt närmat oss Trafikverket och kommunen. Jag måste säga att Trafikverket visar upp en god vilja som tydligt visar att de lyssnar och nog vill se vad som kan göras för att åtgärda trafikrelaterad påverkan. Kommunen tycks en aning mer fyrkantiga och på generande tjänstemannamanér plockar de fram ihålig info och kyligt säger: nja, bättre du lägger din energi på nåt annat. Skånskan har snappat upp vår konversation med kommunen – vi får se var det slutar, nu nappar det i alla fall.
Lämna ett svar