Den 3 augusti i år fyllde min svärmor 100. Det kanske inte är så unikt idag och kanske inget att oja sig för mycket över när longevity-rörelsen siktar mot evigt liv. Men till saken hör att Ingegärd ställde golfklubborna först när hon vid 96 års ålder – just det, 96 – tyckte att det var lite motigt och också trist när hennes tidigare golfpartners inte längre fanns kvar eller inte klarade av att hänga med hennes tempo. Nu vid hundra är hon förstås inte lika rask på benen eller rapp i tanken, men vid mycket god fysisk och mental hälsa. Bara att beundra och se som förebild.
Vi firade henne på hennes boende i Vinninga: hela närmsta schläckta. Jag tog en runda och kom ut i avdelningens matsal. Där satt en personal tillsammans med en äldre kvinna och eftermiddagsfikade. När jag hejade på henne började vi strax småsnacka. Jag berättade att vi hälsade på Ingegärd på hennes 100-årsdag. ”Jag heter också Ingegerd”, sa hon då. Jag tänkte fördomsfullt, ja ja. Då sa hennes fikakamrat, ”som andra-namn ja”. Sedan berättade hon att hon också fyllt 100 för några få dagar sedan. Två 100-åringar på samma avdelning, vackert.
Jag frågade hur det var med henne och då öppnade sig ett mycket minnesvärt ögonblick. Jag fick uppleva den vackra västgötskan när den är som djupast rotad i den skaraborgska myllan. ”Jag har så ont i ôckschla”, sa hon och la handen på axeln. Inte lätt att göra ordet rättvisa i hemmagjord fonetisk skrift. Ungefär så här låter det när jag försöker återge hennes svar:
Det västgötska språket hörs inte längre genljuda skaraborgsbygden; en ny generation har tagit vid med enbart en skön dialekt.
När jag på 70-talet gjorde min plikt som sjukvårdare i Trängen fostrades vi inte bara som tänkande soldater utan erbjöds en kulturell dimension när vi bussades runt tillsammans med den bildade och underhållande västgöta-bengtsson som ciceron. Med sina målande vardagshistorer från förr trollband han en hel busslast med ungdomar som sannolikt inte självmant skulle satt sig i situationen. Bättre betyg än så kan inte magister Bengtsson få.
Den gode Bengtsson bedrev då ett intensivt folklivs- och dialektforskande. I desperation for han runt bygden för att hinna träffa och dokumentera berättelser från den utdöende generationen innan berättelserna, historierna, livsbetingelserna och dialekternas nyanser försvann. Och innan han inte längre själv mäktade med sitt nära nog pliktdrivna uppdrag. En gärning vi är dig djupt tacksamma för Sixten.