En lista över mina hjälpmedel för en meningsfull fritid

Honda XL250S 1981

I september 1995 började jag med enduro. Det blev en introduktion på en XL250S 1981. Kanske inte det bästa valet för enduro men vad gör jag när jag knappt vet vad en motorcykel är. Detta blev alltså min första riktiga kontakt med en hoj och jag kände mig verkligen som en nybörjare när jag försökte mästra järnräcket i skogen. Jag köpte den av Lennart uppe i backen 6 september 1995. När Torsten sedan kom för att slutföra separationen från det som nästan blev en kroppsdel stod det 6 september 2006 på köpebrevet. Det kändes nästan som en smått magisk dag.

Jag uppgraderade maskinparken till denna CR250 1990 i juni 1996. Jan, som en gång lurade in mig på spåret, följde med mig till Veberöd för att kika på den nya kandidaten. Allt verkade tillräckligt bra och jag skakade hand med Michael och tog nyförvärvet hem. Jag byggde om crosshojen och enduroreggade den. Allt blev så mycket lättare med

en ”riktig” mc och min utveckling började accelerera. Gänget i FMCK Malmö hjälpte mig bygga värden kring den nya sport jag ny var definitivt fast i.Peter hjälpte mig sälja cykeln i februari 1999. Jag bodde då i USA och var på väg mot min första sprillans nya mc.

Yamaha WR400F 1998

Vi flyttade till Pennsylvania 1998 och under ett smärtsamt helt år var jag tvungen att avstå från enduro.Min första helt nya mc blev den nya

fyrtaksgenerationens WR400F 1998. Jag hämtade den på Montgomeryville Cycle Center i februari 1999 och tränade och tävlade runt östra USA tillsammans med mina nya polare i Brandywine Enduro Riders, en del av East Coast Enduro Association.

En av de första turerna slutade inte helt bra. Fick ta av av gipset själv för att komma igång igen så snart som möjligt.Det blev också en del landsvägsåkande efter att jag byggt på ett Baja Dual Sports Kit och en del annat DOT-stuff för kunna att landsvägsregga hojen i PA. Jag sålde den här härliga cykeln hemma i Sverige till Evert i augusti 2001.

Yamaha YZ426F 2000

Förutsättningarna var de allra bästa och därför dags att ta ett steg till. Jag gjorde en andra resa till Montgomeryville Cycle Center i mars 2000 för att hämta upp en YZ426F 2000. Den gjordes snabbt i ordning för tävling och både jag och cykeln attackerade med framgång många av de helt sagolika terrängerna i Pennsylvania, New Jersey, New York och Delaware. Vilken känsla!Jag tycker att jag representerade blå-gult rätt bra bla på Tremonts Hare Scramble (typ 2-enduro) som trea i klassen och som segrare i min klass i Sandy Lane enduro mars 2000.

Göran jagade frenetiskt en 426:a och slet den ur händerna på mig januari 2002.

Yamaha YZ250F 2001

Stora cyklar kräver sin man och gubben bestämde sig för att ge den nya lätta fyrtaktaren från Yamaha en chans att visa vägen. Jag plockade upp Tibro MC Service sista YZ250F 2001 i september 2001. Denna lilla rara tvåhjuling fick mig att flyga genom skogarna och på crossbanan som en kung – åtminstone kändes det så. Allt blev lättare och mer hanterligt, och plötsligt fick jag alltid en andra chans när misstaget lurade.Nu kändes det som första gången i min mc-karriär som jag verkligen kunde bemästra en hoj. Så varför inte sälja och pröva mer kubik igen. Jag sålde pärlan till Ulf i maj 2002.

Honda CRF450R 2002

Det var testkörning på Strömsnäsbanan och jag stod i kö för den nya skapelsen från Honda, CRF450R. Motorn var helt fantastisk och kändes enkelt att fatta ett snabbt beslut. Jag skakade hand med Bo och körde hem med en ny 450 från Claessons i Bromölla i mars 2002.Faktum är att jag var bekvämare på den lättare Yamahan men var helt enkelt tvungen att ge Hondas fantastiska cykel en rejäl chans. Jag kan inte påstå att jag är besviken. Cykeln rockar eller rockar mig kanske jag ska säga.Det är alltid kul att pilla med något man gillar och jag ramlade över en helt ny Öhlinfjädring och -dämpare till ett oemotståndligt pris. Guldet kom på plats 21 september 2001 och gjorde cykeln betydligt följsammare än med den stumma originalfjädringen. En WB-ljuddämpare gjorde inte hojen sämre. Och nu flög jag säkrare än någonsin.

Nåväl, dagas att återvända till det optimala. Jag lät Patrik från Göteborg vidare förvalta klenoden. Han köpte loss den 11 februari 2004. Oj oj, det var smärtsamt. Men min nya glädje var redan inkörd.

Honda CRF250R 2004

Helt otroligt. Vad mer kan man säga. Gubben har till slut hittat det ultimata lekredskapet. Hondas helt nya CRF250R passar bättre mellan benen än vad byxorna gör och får mig känna mig som på moppetiden igen. Bo Claesson hann knappt få den levererad in genom dörren i sin butik i Bromölla förrän jag drog ut den igen 15 januari 2004.Jag körde in den på Ripabanan och när detta skrivs har jag hunnit med två

testkörningar. Den är klart jämförbar med den YZ250F jag tidigare hade men känns smidigare och drar så gott genom hela registret.Jag bytte in den 1 juni 2007 när jag var hos Jösse och handlade lite nytt.

Honda CRF250R 2005

Ida, min äldsta dotter, har glädjande nog sniffat in mitt intresse. Hon testade min CRF450R hösten 2003 och fastnade precis på samma sätt som jag gjorde på Jans XR600 en gång.Hon hade ännu roligare på min 250 och helt plötsligt såg jag mig själv stå och titta på allt mer. Vad göra? Just det, köp en ny, dvs en 250 till.Vi krokade på släpet och drog till endurons Mecka, Tibro, för att hämta hem en ny Tibroreggad skönhet 25 september 2004. Du kan kika här för att se hur jag iordningställt den för endurobesiktning.Vi kan nu träna och tävla tillsammans och jag ser dagen komma allt närmare då jag får flytta mig i spåret eller ser henne flyga förbi på platån.

Vi sitter nu med två CRF250 och man undrar ängsligt och lite upphetsat var detta slutar.

Tidens tand nöter. Efter att ha gjort en god insats för att känna mig nöjd med att lämna över denna fina hoj till nästkommande, så kom tidpunkten då Poul fattade ett klokt beslut. 2013 börjar med att hojen rullar ut ur boden för sista gången 5 januari.

Honda FMX650 2005

Jag vet inte riktigt vad som händer. Jag hade långtgående planer på en ny dubbelpipig CRF250R och så ser jag mig avvika i en helt ny riktning. Min gamla XL gav mig en hel del varierad behållning och möjligtvis var det den som inspirerade till nya tankar och lite mer aggressivt landsvägsåkande. Egentligen är jag inte speciellt förtjust i att köra på landsvägen. Jag litar inte riktigt på mig själv där, men framför allt inte på tosiga bilister.Bo Claesson hade denna 05:a kvar bland hans många andra sköna hojar, men priset på FMX-en var inte helt avskräckande och sved inte inte så hårt. Bo varnade mig och sa att den kanske inte är så rapp som en riktig supermotardhoj. Jag sa att det passar nog en mogen man ganska bra.

Nu är det så med sådana här prylar att det ändå måste skruvas för att få ut lite mer ur grejorna. Jag kom över ett Leo Vince-system till rätt pris, rensade ur luftburken, öppnade luftskruven 1 varv, höjde nålen till 1.5 steg, och ökade huvudmunstycket från 168 till 195. Detta gjorde cykeln rapp, explosiv och med gott ljud. Allt tillräckligt bra för mig.Allt har ett slut. Idag, 29 januari 2011 kom Janne förbi och hämtade hojen. Varför? Jag har verkligen haft stor glädje av de få stunder jag turat runt på den, men de har som sagt varit för få för att motivera att ingen annan kan få samma upplevelse. Dessutom börjar det bli trångt i boden 🙂 Jag har funderat åtskilliga gånger på att låta den bli mer optimalt utnyttjad men inte kunnat frigöra mig från den kroppsdel som varje tvåhjuling ofrånkomligt utvecklas till. Ögonblicket var tungt men samtidigt frigörande…kulorna ska in i en TE250.

Honda CRF250X 2007

Vad är nu detta? För att vara riktigt ärlig tror jag att jag nog till sist, bl a, föll för den magiska knappen – startknappen. Lat? Kanske det, men i så fall medger jag det. Jag har haft en ny endurocykel i tankarna under en längre tid så det var nog inte bara knappen. Jag gick nog mest och väntade på att det hela skulle mogna. Den sista pusselbiten föll på plats på Pansartroffén 2006. Jag förstod då av Patrik E och Thorbjörn Bäck att den nya CRF250X 2007 har mycket prestandalikheter med den mirakulösa CRF250R:en. Den blir perfekt efter ett par mindre justeringar och är just nu definitivt bäst i klassen säger Jösse. Jag och Ida åkte upp till Tibro MC Service 1 juni 2007 och växlade in min 04:a i utbyte mot elstart och allt annat som kommer med årets nya X-modell.Det har varit en utmaning att bli bekant med cykeln, men nu måste jag säga att jag är mer än helnöjd. Jag tycker inte att den duger tillräckligt bra på crossbanan utan ser nog att jag måste leva med minst två varianter av CRF250 🙂

Efter lite vånda är nu garaget ”rensat” från både Honda och fyrtakt. Känns lite märkligt efter många år, men så rätt. Hanterbarheten och lekfullheten hos tvåtaktarna gör det lättare och roligare för en mogen man i min ålder. Nu går den gode tjänaren vidare i andra villiga händer – 10 juli 2014.

Fantic trial 307 1990

Ida och jag hängde med Frazze till ett vackert privatägt trialområde på Söderåsen i januari 2007. Vi hade talat om det flera gånger och nu blev det äntligen av – jag tror faktiskt att det var Ida som drog mest. Det behövdes inte speciellt många minuter bland stenarna förrän vi konstaterade att det får bli mer av detta och Ida började genast surfa efter något begagnat.Hon hittade Peters och Björns Fantic som kanske kunde varit i bättre skick men funkade bra som en början. Nu bestämde Ida och jag för att köpa den tillsammans 15 februari 2008.Vi får se om detta blir ett mer utvecklat intresse. Mycket bra träning är det i alla fall.

På sista tiden blev det inte så mycket på hojen som vi planerade för. Så när Ola sa ”Vi kommer och kikar på cykeln nästa vecka” då blev funderingarna plötsligt verklighet. 16 juli 2017 blev den hans.

Husaberg TE250 2011

Nu kan ingen påstå att jag är fast i märkesträsket. Honda kommer jag alltid att hålla otroligt högt. Men  – jag har genomgått en förvandling i flera dimensioner: nu blir det mer fokus på enduro, lättjan har slagit till och jag vill ha något lättare och mindre underhållskrävande, dessutom är det bra med en hoj som är klar från början, dvs bara att tanka och ge fullt påslag. Det började med att jag provade Hasses cykel. Jag konstaterad raskt att fjädring och karakteristik i övrigt gjorde 250-tvåtaktaren intressant: det här ska jag nog kunna vänja mig vid tänkte jag. Efter grubblerier gjorde jag en beställning på Fordonshandel.se. Jag kom inte riktigt till ro utan snackade med Charlie på Keva och konstaterade ganska snart att det är där jag ska handla. Visserligen kostar cykeln 5 000 kr mer hos Keva, men jag tror nog att den service och det bemötande jag får hos Charlie och Fredrik är värt pengarna. Och så är det inte så långt att åka till Finja. 14 februari plockade jag så upp den, och idag 19 feb blev det premiär på Revinge i sol och -7 grader. Fantastiskt…

Hojen fick så lämna plats för en ny Husqvarna. Inbyte 23 januari 2014.

Husaberg TE250 2013

Dags att komplettera förrådet med en ny Husa, nu med KTM:s ram.

En tur till Charlie på Keva 30 november 2012.

Husqvarna TE250 2014

Jag började gå i funderingar på att byta ut 2011:an. Jag hade under en längre tid svårt att rationellt motivera att köpa en ny hoj eftersom det jag har både är bra och relativt nytt. Tankarna gick åt en KTM 250EXC eftersom Husan mer eller mindre är rakt av en KTM. Nu är det också så att Husqvarna höjer svansföringen och kommer att ersätta Husaberg på marknaden eftersom Husaberg helt försvinner fr o m 2015. Husqvarnan är i sin tur en direkt kopia av Husaberg 2014 med ett par mindre undantag. Det mest väsentliga är att den kommer med en ny stötdämpare monterad på ett länkage. Beslutet blev så vit plast istället för blå och länkage istället för PDS.

Bytte in min Husa 2011 mot denna skönhet hos Johan på Motostar 23 januari 2014. Detta kommer att bli hur bra som helst.

Inbyte mot en Hva TE 300 2017 8 augusti 2016.

Husqvarna TE300 2016

Det blev ett enkelt beslut även om det kändes en aning vemodigt att konstatera att Husaberg är historia. Jag servade förstås hojen för att sälja den eller byta in den. Den givna ersättningen var förstås en ny TE250. Så fick jag det besked jag inte ville ha, ”min 250” skulle inte levereras förrän i september. Tur att jag inte är speciellt fyrkantig. Eftersom det stod en 300 i butiken började jag fundera i nya och andra banor. Ett ett par snabba samtal för att få lite fakta blev det ett nytt snabbt beslut.

Idag, 3 augusti 2015, hasade jag Husan till Motostar och fick med mig en 300 hem. Ska bli riktig kul att pröva något nytt och se om det också ger mig nya berikande körupplevelser på träning och tävling.

Det blev inget inbyte den här gången. Jag avvaktade med försäljningen och gav den en schysst översyn. Så småningom hittade Henrik den på Blocket och kom från Karlshamn för att hämta upp den 28 april 2018. En saknad vän!

Husqvarna TE300 2017

300 is da shit. Ida fann sig väldigt väl tillrätta på provturen på Hovdala. Så, beslutet var enkelt, att lämna 250 i inbyte mot en ny generation 300. Ture gjorde mig sällskap till Motostar idag 8 aug för att ladda släpet med nytt godis. Bra sällskap med lyckat resultat. Börjar med att bygga en jigg innan tvåtaktarens nackel blir knölad och behöver riktas.

Husqvarna TE300i 2018

Husqvarna misslyckas kapitalt med sin övergång till Mikuniförgasare på 2017-modellen av 300; det gällde nog alla 2-taktare förresten. Husqvarna/KTM tog definitivt inte sitt ansvar mot sina kunder i brukarledet (inte heller i återförsäljarledet).  Redan i augusti 2016 borde Husqvarna fått de signaler de behövt för att lösa bestyckningsproblemet och för att informera sina kunder. Omedelbart därefter borde de ha skickat ut rekommendationer och senare det material som behövts för att bestycka om förgasaren. Först i början av 2017 kom bestyckningssatser – i begränsat antal! – som vissa handlare erbjöd sina kunder gratis (som t ex Johan), medan andra kunder fick köpa satsen från sin återförsäljare. Mikuni är inte något nytt påfund precis och hur i hela friden kunde Husqvarna misslyckas så, och dessutom missköta sitt ansvar på det sätt de gjort.

Fy skäms Husqvarna, mycket illa skött. Att låta de som föder er göra utvecklingsarbetet åt er. Det är vi motionärer som betalar era löner. Eliten kostar er, det gör inte vi. 

I övrigt en helt underbar mc!

Därför var det med blandade känslor som jag bestämde mig för en 300i. Ska Husqvarna skicka ut nytt ogenomtänkt ihopplock igen? En risk väl värd att ta beslutade jag mig ändå för. Därför blev det så att Johan fick se mig lämna Motostar med en ny TE 300i 4 oktober 2017.

Efter en timmas provkörning kan jag konstatera värdefulla skillnader till 2017-modellen. Stark och dragvillig utan tvekan på höga växlar. Ett mycket stort plus. Efter stund konstaterade jag att jag kunde gå upp en växel jämfört med 2017: 3:an-4:an-5:an i skogen där 17 hostade på 2:an-3:an-4:an. När det tog mot drog den som en traktor i motsats till att slå stopp som förgasarmodellen gör. Underbart. Dessutom kändes fjädringen som om den arbetade jämnare, mer progressivt, och blev på så sätt mjukare och följsammare. 

Hålet i plånboken känns inte, just nu, så smärtsamt…

Husqvarna FE250 2021

Efter en längre tids oro i mc-själen föll fyrtaktskänslan på på plats. Inget snack: 300 2T är roligare att leka med men kontrollen och körkänslan på en 250 4T är så mycket bättre på den körnivå där jag befinner mig.

Det blev ett snabbt beslut från min sida och efter ett par samtal lyckades Mattias jaga fatt på en 250 – det stod inte en drös med hojar och väntade på köpare precis. Torsdag 18 mars hämtade jag den och på lördagen efter blev det premiär.

Jag måste säga att jag blev mer positivt överraskad än jag väntat mig. Det tog bara sekunder, sedan kände jag mig hemma och som ett med hojen. Redan på första rundan upplevde jag mig som både säkrare, mer kontrollerad och inte minst snabbare på hojen jämfört med 300:an som nog kräver mer av sin förare för att fullt ut komma till sin rätt.

Allt kommer att bli bra som det står på en skylt när du kör in i Sandby från väster via Fågelsångsvägen.

GasGas T25 Contact-T 1993

Det var dags att byta till vinterhjul på skåpbilen. Där stod två GasGas trialhojar som min blick fångade. Efter lite resonerande slutade det inte oväntat med att den ena hamnade i min bil när jag lämnade stället 30 november 2021.

Den hade stått en längre tid så den gick naturligtvis inte att få igång. Den behövde alltså ses över. Efter förgasarrengöring, byte av stift och lite annat pyssel startade den fint. Oljan såg inte rolig ut så ett par varmkörningar med två oljebyten fick det bli. Nu återstår att se om det är tätt lite här och där så att oljan behåller sin fräschör.

Det gick en hel fredag – men det var attans kul – att få den i synbart funktionellt skick. Det är alltid tillfredsställande att få fixa till sånt som kärvar, behöver lagas eller bara gnidas på lite.

Nu är den iallafall körklar för att återuppta leken över stock och sten.