Kort om mig

Rötter

Mor från Stockholm, far från Malmö, syster född i Stockholm och bror i Boden, och jag föddes i Ronneby 1949 – vi har sett hela Sverige och bott utomlands. Nu bor vi i Skåne. I själ och hjärta betraktar jag mig nog ändå som Västgöte, här växte jag upp, träffade Berit och vi har nu den mest fantastiska familj.

Nyfikenheten är en fantastisk drivkraft. Den motiverar till att bli en aktiv del i förändringar. Och att driva förändring. Att söka svar på frågor och att lösa problem, vad kan vara mer stimulerande än det.

Profession

Jag har en bakgrund i medicinsk fysiologi som fil dr och docent, utbildad vid Uppsala universitet som är Sveriges äldsta universitet. Jag studerade transportmekanismer i njuren och tillbringade sedan ett par tidiga 80-talsår vid NIH i Bethesda för att med elektrofysiologisk metodik vidareutveckla frågeställningar kring cellulär transport vid NHLBI/LKEM. Fysiologi är spännande. Under ett par år forskade och undervisade jag i idrottsfysiologi som universitetslektor vid Örebro universitet.

Jag gick till den farmaceutiska industrin 1987. 1998 flyttade min familj och jag till Pennsylvania för att under ett par år skaffa oss alla ytterligare internationell erfarenhet. Jag lämnade fast anställning 2011 och vidareförädlar nu mina rika erfarenheter inom det medicinska forskningsområdet med ett flyttat fokus på den enskilda individens behov.

Utmaningar

Träning, idrott, sport och friluftsliv tar upp det mesta av fritiden. Alla i min familj ser egen träning och fysisk hälsa som en av vägarna till framgång, vi har prövat allt: fotboll, innebandy, basket, mångfalden inom friidrott, simning, mm.

Det stimulerar att alltid pröva sina gränser med något nytt och det är inte svårt att leva upp till grundprincipen allsidig träning. Under några år jobbade jag med unga förmågor som tränare i byns friidrottsklubb SSIF. Löpning kan göras när och var som helst och är härligt okomplicerat. Efter ett antal maratonlopp har jag lagt den distansen på hyllan, men löptränar och cyklar mountain bike för att hålla mig i gott skick.

Jag tror nog ändå att längdskidåkning är den bästa sport jag utövat som motionsidrott. Alla stora muskelgrupper engageras och ger en lysande syreupptagningsträning som få andra idrotter kan mäta sig med. Varje tillfälle togs tillvara under den tid vi levde med bättre snötillgång längre norrut, men här nere i södern är det sparsamt med snö så rullskidorna har fått bli en hygglig ersättning. Vi byggde själva flera par långfärdsskriskor och gjorde många minnesvärda och utmanade turer så fort isen började lägga sig.

Bollsporter är inte min starka sida sida, men jag blev rätt hygglig i badminton som komplement till allt annat slit. Under en lång period spelade jag innebandy med min son och hans kompisar; det kändes på många sätt bra att få leka på allvar med ungdomar som alla var runt 25 år yngre. När jag introducerade sporten på min arbetsplats i USA blev det genast en bejublad framgång.

Jag var egentligen aldrig riktigt motorintresserad – men visst hade jag moppe att leka med ute på landet. Så sent som 1996 gränslade jag för första gången en riktig off-road-mc. Det blev snabbt lagom seriös enduro och ganska mycket motocross. Jag blev totalt uppslukad av den avancerade leken. När man upplever känslan av att kontrollera en brutal 4-taktare i luften, då uppenbarar sig för ett ögonblick en dimension.

Jag prövade snowboard för första gången när Kajsa och jag var i Åre 2004. Utförsåkning har aldrig riktigt varit min grej, men jag har länge avundats brädåkarna när de lekt hela vägen nedför stupen och över hoppen. Jag lyckades riktigt bra och bestämde mig redan andra dagen för att bli bra nog för att njuta av pulsen över utmanande hopp (för mig).

Så är det med det, hänger fortfarande med och fortsätter att söka spänningen i utmaningar. Till agendan har tillfogats utökad kamp för demokrati och för vårt integritetsskydd.