Hur rumsren måste motorsporten behöva bli?

Jag vill ingenting hellre än att att alla ska kunna göra det man bäst trivs med. Vandra i bokskogen och bara höra grönsångarens rena drill utan störande ljud, spåra med sin hund fritt över fälten, jaga duva på ärtodlingarna, rida fritt i naturen, spela golf, kanske bara sitta i sin trädgård och läsa Moralens landskap av Sam Harris och inte minst utöva motorsport.

I Skåne finns alla möjligheter.

Jag kan njuta lika intensivt av friden i skogen som av ett hårt enduropass på Revingehed, eller några cross-heat på Bökeslund. Kampen om nyttjanderätt ska inte behöva bli en strid. Så är det väl inte heller, men i de fina rummen passar inte metanoldoften eller Agips speciella 2-taktsatmosfär in så bra. När konkurrensen står mellan utrymmet för några ytterligare hål på golfbanan och bevarandet av en crossbana som legat på sin plats i decennier vet vi svaret på vilka förlorarna är i kommunstyrelsens salonger.

Man skulle kunna tänka så här – i beslutsprocessen: OK vänner, vi behöver expandera kommunens nyttjande av marken. Dessvärre inkräktar det på enduroklubbens område. Innan vi hittat ett alternativ för klubben kan vi inte expandera som tänkt. Dessutom ser vi att antalet utövare av trial, cross, enduro och en del andra motorsporter faktiskt ökar. Vi måste se till att vi kan tillgodose deras intressen utan att de hela tiden hamnar på undantag. Det finns mark, och vi måste lösa det.

Just nu är jag på besök i Lidköping och igår invigde kommunen Lidköpings nya motorstadion. Just det. Anläggningen ligger inte mitt i centrum, men min själ inte långt ifrån. Kommunen satsar och politikerna, inklusive miljöpartiet, förstår värdet.

Vad innebär detta värde? Jag vet att vi som utövar motorsport på två hjul inte ger oss under förtryck. Vi kan vår sport och vi kan alltid hitta lösningar – vi är vana vid det. Den ödmjukhet som de flesta av oss besitter innebär inte alltid att vi för oss perfekt i den kommunala beslutsprocessen. Här behöver vi hjälp, som i Lidköping och tex också i Tibro. Det alternativ som kommunpolitiker tvingas eller kommer att tvingas brottas med är att man hasar ut sin hoj till ett väl valt område för att efter eget omdöme och eget sinne leka skiten ur sig. Så ska det inte behöva bli.

Men nu ska jag upp på Kinnekulle för en botanisk exlursion. Guckuskons mångfald är unik här och orkidérikedomen hänförande på de kalkrika hedarna.

Utrensning mot min innersta vilja

Idag kom Janne förbi med MC-ställ, hjälm och sug i blicken. Med blandade känslor släppte jag iväg honom på min FM650, för gott.

Jag använder inte hojen så ofta som jag bör för att motivera att den står där i boden och tar plats, och med nedslagen och uppfordrande blick tar greppet om mig och undrar varför jag aldrig, eller snarare så sällan, tar ut den på tur. Det är ju så jäkla härligt när jag väl gör det, men ändå. Ska jag till jobbet vill jag cykla för att får vardagsmotionen och uppriktigt sagt litar jag inte riktigt på mitt omdöme ute på vägen, när jag är på två hjul vill säga. Nu vet jag att den kommer i goda händer och trots att jag inte gör någon direkt förtjänst på försäljningen känns det bra.

Det egna ansvaret

Jag blev rätt god vän med Jason under min och familjens tid i Pennsylvania. Jason och jag delade behovet av att på tid få trassla oss genom skogen på endurohoj. I det avseendet var jag en rätt udda figur på det välordnade jobbet, men blev ofta ombedd att berätta om hur det är att besöka alla otillgängliga platser runt östkusten. Jason var då polis i West Goshens distrikt. Han körde en 125:a och envisades med att tanka race fuel trots att den kostade fyra gånger mer än vanlig soppa på Sunoco. Jag hade nog inte reflekterat över det om det inte var för att han var en C-rider, klassen där tekniken kanske inte spelade den avgörande rollen för vad som presterades i endurospåret.

Jag fick många ovärderliga kontakter genom BER. Där växte successivt fram en helt annan bild av USA i gemenskapen med okomplicerade och komplicerade människor från mest vanliga kneg, än ur den mer tillrättalagda och homogena situationen jag slussades in i för att tryggt kunna ta mig an mitt uppdrag i USA. Det gemensamma i MC-intresset lockar fram människor från alla möjliga vrår i samhället. Jag vill gå så långt och påstå att jag efter mina många långa dagar tillsammans med karaktärerna i USAs östkust-endurovärld fick en inblick i USAs vardag som många av de välordnade amerikaner jag jobbade med totalt saknade. Naturligtvis beundrade jag inte allt jag ställdes inför men förvärvade kunskap och fick respekt för det jag tidigare kände till mest på ytan eller inte alls.

Det var speciellt att åka ut på trail-riding med Jason. Han hade god kontakt med länsman i andra polisdistrikt och visste när och var det var lämpligt att besöka attraktiva off-road-utmaningar.

Vi var så på väg till södra New Jersey för att explorera ett nytt område. South Jersey bjuder på stora parkområden och glesbefolkade marker dit sugna från när och fjärran drog för att helt ohämmat braka åstad på sina reggade och oreggade hojar. Förresten reggad hoj, man lärde sig snart att park rangers inte hade direktkontakt med state police så registreringshandlingars och försäkringspappers äkthet kollades inte via radio. Nog om det – jag ville inte att mitt arbetstillstånd skulle förverkas så jag skötte mig, rätt bra.

Chuck var väl ungefär arton tror jag. Han hade tagit en tur genom rättsväsendets granskning, fått mat och husrum ordnat för ett tag, men ännu inte fått tillbaka sitt körkort. Jason hade tagit sig an Chuck för att ge honom en ny chans – han gjorde det både som polis och som den utsträckta hand Chuck behövde. Nu satt jag bakom ratten i Chucks truck – Jason bad mig köra för att vi alla skulle få med våra hojar – och tog följe med Jason. Vi hade drygt tre timmar framför oss och jag måste erkänna att jag var rätt osäker på hur vår samvaro skulle gestalta sig i kupén. Det blev en bra tur.

Chuck berättade om sitt stökiga liv och hur han mer eller mindre lyckat försökt navigera genom frestelser och olyckliga omständigheter. Det besynnerliga var att han dels gärna berättade om det och att han gjorde det med ett så positivt förhållningssätt. Jag kände inte riktigt igen sättet att säga: jag gjorde fel och jag får själv ta ansvar för det jag gjort. Jag försökte locka honom i den ena fällan efter den andra, men han lät sig inte luras att skylla på någon annan än sig själv. Det var aldrig omständigheternas fel att han hamnat i trubbel: – jag borde tänkt mig för. Aldrig att han skyllde på “samhället”: – det är mitt ansvar att ta ansvar för mina handlingar. Kompisarna ställdes inte ut: – jag valde själv mitt umgänge. Så fortgick konversationen. Nu blickade Chuck bara framåt och hans förhållningssätt till det som passerat bara och endast berodde på honom själv. På min fråga om relationen till Jason sa han: det är bra att ha en relation till en polis som delar mitt intresse, men det är bara jag som kan ändra på mig själv.

Undrar hur det gått för honom nu? Det var nyttigt att lära känna honom och inte minst, härligt att piska en yngling i fajterna i terrängen.

Tillbaka på banan

Jag anmälde mig till LMKs Enduro, som vanligt. Det var min första gång på 250X-en och första tävlingen efter vadbensbrottet. Försökte köra lugnt och säkert men genomförde en hyfsat bra tävling ändå. Det blev visserligen ingen topplacering i år – på LMKs fantastiskt nutida resultattavla.

No

I had difficulties getting the bike behave my way. I still don’t know if my abilities failed or if I just wasn’t tuned in. Nothing really worked for me today and no surprise when a stump grabbed my fot and the pain took me down. After a rest in the pit I decided to go for another lap. After several turns I realized it didn’t work. Loaded the trailer and went home, did some work in the garden under pain and stopped. My true male macho behavior made my through the next two days, but then Berit said, wtf, go see a doctor. The obedient slave I am forced me to the ER Wednesday morning. After X-ray I was thrown in a wheelchair and was sigend up for surgery. Good old titanium doesn’t only work for high performance pipes, it also keeps the old man in one piece.

Raggarn

28-29 July

Pilot tuning Ida and I hooked-up with Rickard, Borra and Marcus to be coached by Raggarn. We spent two wonderful days with them: the first day on the Anneberg track and the next day in Skene. As a bonus we spent time on the Skene track with the Johansson enduro team, the only official Honda team in Sweden, and got some healthy Honda tuning tips. Day 1 ended with a heroic Jr “Evel Knievel” Olsson stunt.

Färgrikt

True colors – This day was probably not meant for me as my bike left me no peace. I had to kick like crazy and decided to give up the race. When all others were on the gate for the first moto the bike started and I ran to get in position. I had a really good start ahead of most but ended up in a spectacular crash wide open in 5th gear.

Robin

Dear Robin found heaven at Revinge this Wednesday night. His first ride on my MX bike told me, this guy know what life is all about and could soon be on my back at the track. We are together on a national mentor program and are absolutely compatible.

276 cm3

276 cm3 Thought about a piston change, but faced an offer I couldn’t resist. Just bolted on an Athena 82 mm cylinder and the 250 was powered by 27 additional healthy cubic centimeters.

Bra placering

Well, the ol’ man rocks. It was my day at Saxtorp. The yearly Enduro Special was an easy kill where most youngsters were left behind. It made me feel good to enjoy the score board keep me up top: 9 of 121 in my class, 12 overall of the 246 5-lapers. Third in FMCK Malmö.