Månsken över Risen

Alberta mosse till Genarp

Vinden är isande och möter oss rätt i ansiktet när vi lämnar Alberta mosse för en dagsetapp på knappt 16 km. Det lilla våtmarksområdet vårdas väl av de få kringboende och är inte bara en vacker liten plats utan en oas för fågel. Mossen kanske inte kommer till sin rätt just idag och vi betraktar den bara på avstånd.

Vi är vanligtvis rätt mångordiga när vi utbyter tankar och sprider ömsesidig visdom, men den satans vinden stramar upp gubbmusklerna kring munnen och det låter mest som Gammeldansken redan gjort sitt (om du är äldre än 18 år kan du ta dig en Gammeldansk här). Vi får upp ångan rätt bra och homeostasen återställer jämvikten och vi kan få upp ordflödet. Det dröjer heller inte länge för en havsörn visar upp sig och stimulerar sökandet efter fler intressanta fågelobservationer.

Vi kommer fram till Ättarp och tar en närande Gammeldansk vid minnesstenen i vägkorset. Här förlorar vi Leffe som bär på en förkylning – vi undrar alla om han trots allt inte skulle klara hela turen. Nåväl, han hade planerat väl för detta uppbrott och det var inte lång väg tillbaka till bilen. Nu undrar vi igen om det inte varit bättre för hans hälsa om han stannat och kurerat sig med en Gammeldansk eller två och därefter turat vidare med oss andra.

Vi, Björn, Stefan, Lars-Göran, Bengt och jag, vandrar vidare och kommer så småningom till Höje å där Stefan äntligen får lämna sin flaskpost. Björn frågar om det inte är dags för en fika. Ska vi inte vänta tills vi kommer i lä, föreslår jag. Va, säger Björn, det är inte likt dig att svikta. Helt rätt, han undrar om jag håller på att bli gammal. Jag känner mig sargad och stukad efter detta påhopp och får lomma mot lä med stoltheten tilltufsad 🙂

Bengt och jag löser en del av farma-industrins problem när vi går över det hårdfrusna fältet i riktning mot Lyngby. Vi är överens om att framtiden definitivt inte ligger i ensidigt targetsökande och stolligt effektivitets- och produktivitetsivrande. Nej, innovation kräver visst mått av frihet föratt den vetenskapliga integriteten ska leverera – detta jävla modeord. Se, det finns inte ens på Wiktionary så varför används det så glatt? Kanske för att kortsiktigheten bara ser enskilda mål och leverans när siktet egentligen borde vara inställt på uppgift och gemensamt resultatskapande.

Vi hamnar så småningom i lä och kan slå fikaläger i solen. Det bullas upp både det ena och andra och ett visst lugn infinner sig när smornignen gör sitt. Vi går strax därpå upp för backen och följer vägen från Lyngby mot Persborg. Landskapet ändrar karaktär och den öppna platta slätten börjar mjukt bölja. Det är riktigt vackert och lägger en extra vällust ovanpå fikat. Plötsligt – inte i Vinslöv – hörs ett ljud som från en gammal traktor. En punkterad V70 dyker upp och passerar trots Björns försök att göra dem medvetna om missödet. Efter 200 m stannar de och konstaterar punkteringen. Så dags då när korden är pajad, men jag tror inte det drabbade någon direkt fattig Lyngbybo. Vi erbjuder pliktskyldigt vår hjälp och hasplar ur oss ett och annat uppmuntrande ord som säkert gjorde deras stund på jorden mer minnesvärd, och lämnar dem åt sitt öde.

Vi tuffar vidare genom Trällekilla. Bengt har länge haft vindskyddet och julbordsresterna i sikte och har försökt få oss att räta på vägen dit. Så när Björn nu kommer med sitt erbjudande att förlänga turen – vi ligger lite före tidsschemat – blir han totalt överrumplad och nära nog mållös. Nåja, han är inte svårare än att han ger vika för grupptrycket. Vi viker av in på skogsvägen runt Ängarna – Bengt njuter av extrasvängen, för det är vackert i den snötäckta blandade biotopen. På vägen tillbaka mot Risen spanar vi in ännu en havsörn som nu bekräftar att vårt alternativa vägval var det rätta.

Vårt nästa vägval styr oss genom skogen och vi behöver inte navigera den här sträckningen själva. Ett antal hjortar ligger före oss hela vägen mot vindskyddet, precis som om de visade vägen, märkligt. Det skymmer på. Vi får ordning på brasan, läckerheterna dukas upp, presenteras och därefter kan vi dela på de lyxuösa bidragen. Det är nästan fullmåne.

En viss upprymdhet lyfter oss nu mot målet. Det är sent men nästan dagsljus i den kalla kvällen. Månen lyser upp Risen och det är svårt att inte låta sig förtrollas. Man blir nästan religiös, säger någon i gänget. Men, det är ju just i ögonblick som detta som jag förstår bättre än att åkalla religionen.

När vi kommer hem till Björn är bastun varm och traditionen att avsluta varje dan-före-nyårsvandring i Björns vackra hem blev verklighet i år också. Dessutom bjuds på en svårslagen Jansson – tack för allt Anette & Björn.

Det var nästan vi halkade in på en svår politisk diskussion mitt i Jansson, men jag tog tag i livbojen och backade snabbt. Det svåra som jag ser det är att vi framför oss har en absolut nödvändig förändring, Drivkrafterna för detta är en stark rörelse som är svår för många att acceptera, eller kanske förstå. Styrkan och den oemotståndliga kraften kommer ur det som oturligt nog rätt många betraktar som fientligt, eller tom ibland oriktigt. Jag ska ge ett exempel, bland väldigt många, på något som med sin öppenhetsfilosofi redan dragit ned byxorna på smutsiga makthavare: WikiLeaks talesman dansken Julian Assange kan knappast betraktas som annat än en tillgång för vilken politisk yttring man än bekänner sig till, jo förresten, diktaturens Kina betalar inte hans lön.

Det är så synd att så många nu bara ser hoten och inte alls möjligheterna i det som bubblar och sjuder. Det ofrånkomliga sker och kommer att fortsätta ske – jag är en del i det…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *