Ål, vad blir skånskare än det?

Tja, ett medvetet agerande för att rädda arten kanske.

Jag snubblade in i en diskussion igår om ålen ska ätas eller bevaras, så ser jag det. Jag kan därför inte frånhålla mig rätten att slå ett slag för ålen i alla dess former och oavsett om det är turbinerna eller de kustnära fiskarna, förutom ålätarna förstås, som är ålens största fiende.

Man må väl ta vilken ställning man vill till sin urgamla rätt att ta för sig av vad naturen bjuder. Men varför inte försöka se till att kommande generationer också får den möjligheten. Vi är väl inte bara egoister. Vi ska väl se oss bildade och mogna människor med mod att inte bara ta för sig, utan också tänka om och nytt. Lite av altruismen har vi ändå fortfarande kvar inom oss?

Det är alltid lätt att välja och vraka bland argumenten för att hitta det som bäst passar och försvarar det egna agerandet. Men varför inte lyssna till det vi alla vuxit upp med, fakta och vetenskapligt agerande för att skapa vägledande fakta.

Vissa gör försöka att arbeta på det sättet för att ge oss vägledning och råd.

Så här skriver Naturvårdssverket om hotade arter.

Varg, björn, järv och lo har fått en bättre situation och därmed lägre rödlistekategori i rödlistan för 2010 jämfört med 2005. Sex fiskarter är nya på listan, däribland havskatt, som räknas som starkt hotad och pigghajen, som nu är akut hotad. Ålen är fortfarande akut hotad och torsken starkt hotad, trots positiv utveckling i Östersjön för torsken.

I SLUs Artdatabank får vi en sammanfattning om den akut hotade ålen.

Nu hoppas jag på ett gott nytt år, som inte leder till att ålen klassas upp från näst högsta nivån till den högsta, RE=nationellt utdöd.

Trekant

Tromnæs alleeDet handlar alltså om triangelformade Falster. Ön har länge lockat och tillfället kom när det nu var min tur att arrangera Björnligans nästa vandring 4-5 september. Jag konsulterade min danske jobbarkompis Frans och fick många fina tips. Frans är förrutom god vetenskapare också fritidsbonde, och till det en bildad man med god kunskap om sitt land och känsla för naturvärden. Jag utgick från sex alternativ som alla kittlade – egentligen ganska onödigt eftersom jag hela tiden undermedvetet bearbetat östra delen av Falster. Frans och jag resonerade lite runt lokala detaljer och till slut spikade jag Korslitse som utgångspunkt för vandringen. Turen blev en syntes av mitt egocentriska behov av att äventyra och en anpassning till andras önskemål. Jag gjorde en eftergift, en Leffeanpassning, och satte Hesnæs som slutmål för dag 1.

Vädret är fantastisk. Det är synd att Bengt vek ner sig – i rättvisans namn ska sägas att han kom vinande på sin elcykel för att vinka av Björn och mig tidigt på Älvsborgsvägen. Vi parkerar vid muren och tar oss in i den lugna och vackra parken. Den så väl fungerande inbyggda endogena GPSen förlorar tydligen kontakten och i stället för att gena genom parken blir det en avslappnad rundvandring, något av en uppvärmning, som tar oss tillbaka till utgången för en nystart. Vi rundar fideikomissens huvudbyggnader och kommer in i den kilometerlånga spikraka Tromnæs Alleen som leder ner mot havet. Frans berättade att den danska nationalsången skrevs en gång just i den här allén. Nu är jag kanske inte så vådligt inspirerad av kungligheter och nationella uttryck utan tar det till mig mest som kuriosa – så lite raljerande om det kostade vi på oss som stämningsförhöjare. Vi vänder så norrut längs stranden och kan ta till oss en natur som Björn tycker sig känna igen i etapperna en gång längs Skånska östkusten. Kustlinjen i Korselitses skogsområde är fylld av mäktiga stoväxta bokar. Längre in i skogen ser det snårigare ut och kanske inte riktigt lika attraktivt. Nåväl, det är nog så att tidpunkten på året är väl vald. Jag kan tänka mig myllret av turister och kollogäster när det är högsäsong, men nu är det tyst och nästan en känsla av ensamhet i naturen.

Det myllrar inte av matställen längs vägen. Det är bra, den medhavda lunchen gör sig därför extra väl i den soliga strandgläntan. Det enda som egentligen bryter lugnet är två hästägare som leder ner sina två hästar till stranden för ett bad, antar jag.

Vi drar vidare. Björn hojtar inne i skogen. Han har spanat in trumpetsvamp. Vi kastar oss alla ner på marken för att skörda – det var länge sedan jag lämnade ett ställe med så mycket svart guld i väskan.

ElverkroenVäl i Hesnæs tar vi bilen till Stubbekøbing för att skriva in oss på Elverkroen. Byn är inte stor men mycket välkomnande. Vi väntar oss inte en uppsjö resturanter, men tar ändå en kvällsrunda för att ta in byn och försöka få en överblick över utbudet. Vi frågar och får ett väntat svar: Elverkroen är ett matställe, det andra är Seaside restaurant. Namnet antyder att det inte är så genuint danskt, dessbättre visar det sig vara reserverat för en privat fest. Vi tar oss tillbaka “hem” och beställer buffé. Inget fel på den, men den har mycket karraktär av traditionellt pensionatskäk. I matsalen pågår en fest, 50-årskalas visar det sig, för en dansk tågmästare som bor i Malmö och ordnar fest i byn för att det är betydligt billigare än Köpenhamn. Vi får reda på det efter att Björn klingat i glasen och begärt ordet. Björn ställer sig mäktig upp i matsalen och påkallar födelsedagsfirarnas uppmärksamhet. Han håller ett kort anförande till 50-åringens ära – vi känner alla stolthet över medvandrarens godhjärtade insats.

Som avrundning på en finfin dag och kväll blir det ett par öl på rummet och inte oväntat en animerad diskussion kring förnuft, kunskap, vetenskap, som vissa av oss håller högt.

Söndagen är helt fantastisk. Vi tar oss via Möens klint och får helgens mer utmanande träningspass 🙂 när vi tar oss ner och upp de +400 trappstegen till stranden. Kritklipporna är oemtståndliga i det direkt solljuset.

Men nu raskt hem till Olles födelsedagskalas – det vill jag för allt ister i Danmark inte missa.

Olle 5 år

Olgas butik

Björnligan gör Själlands uddeSå var det dags för Björnligan att ta sig an ett stycke Danmark igen.

Tåg och buss till Sjællands Odde, nja, tror inte det. Skulle vi löst vår transport på det sättet hade det inte blivit mycket tid kvar av helgen till vandring, krobesök och umgänge. Vi tog alltså bilen till målet som lämpligt nog låg precis på gränsen mellan Nykøbing Sjælland och Rørvig. Faktum är att Lyngkroen, enligt krostyret, serverade vår middag i Rørvig och frukosten morgonen därefter i Nykøbing. Det fick reda på vid middagen efter dagsvandringen så validiteten i den exotiska informationen får stå under bevakning.

12 juni – 17 km

Lördagsplanen fick en genomlysning vid köksbordet i den mycket trevliga stugan – välplanerat Carl-Axel. Efter ett par öl kom vi fram till det lämpliga i att undvika bilkörning idag och beslutade oss sålunda för att justera planen. Vi knallade genom Rørvig Sandflugtplantage mot Rørvigs hamn och hamnade på Lodsoldermandsgaarden Hotel & Restaurant för lunch. Skön atmosfär och rikt buffébord till rimligt pris, 98 DKK – det priset går alltid att justera med ett par snapsar på notan. Hur som helst, stället kan rekommenderas.

Efter lunchen tog vi oss i runt udden mot motvinden där vädret från väster vätte vandrarnas västar vämjeligt våta och splittrade sprattlande surgjorda skyddssökande serviler. Regnet lättade och vi kom senare än beräknat tillbaka till återsamlingen i det gemensamma boendet. Björn satte lämpligt nog på bastun innan vi avtågade vid lunchtid så vi hann med en varm bastu i kombination med en ljummen öl innan middagen på Lyngkroen.

Vissa av oss, inte jag, har drabbats av VM-fotbollens svåra smitta. Detta fick återverkningar på hur kvällen sedan förflöt. Det blev inte alls samma stridslystenhet som brukligt i diskussionen utan snarare en avslagen interaktion med TVn.

Vi kom tidigt i säng i gott skick och väl rustade för nästa dag.

13 juni – 8 km

Det egentliga målet med denna Danmarkstur var Gniben. Carl-Axels mor, Sally Bauer, var en heroisk simmerska som skapat bestående avtryck till eftervärlden. Hon startade från Gniben och simmande till Jylland i höjd med Grenå. Riiispeckt!

Vi gjorde en kortare tur än ursprungligen tänkt. Vi parkerade och startade dagens vandring vid Olgas butik – egentligen parkerade vi bara där. Jag tog en sväng inom den oansenliga butiken för att köpa en kopp kaffe. Han hällde upp en stor mugg och när jag drog upp börsen sa han: -det kostar inget, kaffet är gratis. Det var så överraskande så att jag nästan blev generad och blev helt enkelt tvungen att köpa ett wienerbröd för att göra rätt för mig. Det här positiva ögonblicket hårdkodades in och skapade viss upprymdhet resten av turen.

Så kom vi då längs stranden till Gnibens entré. Området är militärt men öppet för turister och som sig bör ska man förstå att bete sig. Vaktkuren talar om att nu är du under bevakning, och självklart videobevakad. Men ännu tycks inte Blackwell Briggs ha tagit kontroll över ditt privatliv på Giben.

Vi rundade radarstationen och gick vidare ned längs syd-västra stranden. Efter lite letande fann vi först en sten, sedan två till, med inhuggen text som beskrev de historiska simögonblicken för mer än 70 år sedan.

I en eftertänksam stund vid Sallys bäst bevarade sten deklamerade Björn en komposition från skaldekammaren i Genarp, ett ode till Sallys och Carl-Axels ära:


Udda Ode på Odden

Minnesstenen tillägnad långdistanssimmaren Sally,
Sonen förde oss hit på ett vindpinat promenadsstråks rally
Och om du i din himmel hör oss, Sally
Så är sonen nu rätt – mally.

/bb/Gniben den 13 juni 2010


Vi irrade oss sedan längs södra stranden tillbaka mot Odden Havn i ett tilltagande solsken. Härligt, det var minsann inte en minut för tidigt, med sol alltså. Man skulle kunna uttrycka det så här: vi sökte av en bred sträcka på vägen tillbaka, eller alternativt att vi ännu en gång splittrades pga olika vägval.

Till slut var vi återförenade för lunch innan hemfärd. Alla var sugna på att göra det enkelt för oss och inte håsa upp lunchen – vi hade nämligen för avsikt att åka tillbaka till Havnebyen för en lite lyxigare lunch. Vi stannade alltså helt sonika för att ta något enkelt på “gatuköket”. Nu visade sig att Olgas butik inte alls var en simpel korvmoj. Maten hade förvisso gatukökskaraktär, men var mycket vällagad och portionerna var väl tilltagna. Det var både aptitligt och njutbart på utserveringen i badande sol. Inte nog med det: intresset för sina gäster som grabben som rattade det hela visade skulle kunna funka som instruktion för både sopiga och finare krögare. Helhetsintrycket blev bara så bra det kan bli och ska du tillåta dig att bli överraskad, dra ned på förväntningarna och hoppas på att du hamnar i korsningen Gnibenvej-Oddenvej.

Det är ett kul gäng att vara ute på vift med – nu återstår att se vad det blir härnäst. Uppdraget är mitt.


Månsken över Risen

Alberta mosse till Genarp

Vinden är isande och möter oss rätt i ansiktet när vi lämnar Alberta mosse för en dagsetapp på knappt 16 km. Det lilla våtmarksområdet vårdas väl av de få kringboende och är inte bara en vacker liten plats utan en oas för fågel. Mossen kanske inte kommer till sin rätt just idag och vi betraktar den bara på avstånd.

Vi är vanligtvis rätt mångordiga när vi utbyter tankar och sprider ömsesidig visdom, men den satans vinden stramar upp gubbmusklerna kring munnen och det låter mest som Gammeldansken redan gjort sitt (om du är äldre än 18 år kan du ta dig en Gammeldansk här). Vi får upp ångan rätt bra och homeostasen återställer jämvikten och vi kan få upp ordflödet. Det dröjer heller inte länge för en havsörn visar upp sig och stimulerar sökandet efter fler intressanta fågelobservationer.

Vi kommer fram till Ättarp och tar en närande Gammeldansk vid minnesstenen i vägkorset. Här förlorar vi Leffe som bär på en förkylning – vi undrar alla om han trots allt inte skulle klara hela turen. Nåväl, han hade planerat väl för detta uppbrott och det var inte lång väg tillbaka till bilen. Nu undrar vi igen om det inte varit bättre för hans hälsa om han stannat och kurerat sig med en Gammeldansk eller två och därefter turat vidare med oss andra.

Vi, Björn, Stefan, Lars-Göran, Bengt och jag, vandrar vidare och kommer så småningom till Höje å där Stefan äntligen får lämna sin flaskpost. Björn frågar om det inte är dags för en fika. Ska vi inte vänta tills vi kommer i lä, föreslår jag. Va, säger Björn, det är inte likt dig att svikta. Helt rätt, han undrar om jag håller på att bli gammal. Jag känner mig sargad och stukad efter detta påhopp och får lomma mot lä med stoltheten tilltufsad 🙂

Bengt och jag löser en del av farma-industrins problem när vi går över det hårdfrusna fältet i riktning mot Lyngby. Vi är överens om att framtiden definitivt inte ligger i ensidigt targetsökande och stolligt effektivitets- och produktivitetsivrande. Nej, innovation kräver visst mått av frihet föratt den vetenskapliga integriteten ska leverera – detta jävla modeord. Se, det finns inte ens på Wiktionary så varför används det så glatt? Kanske för att kortsiktigheten bara ser enskilda mål och leverans när siktet egentligen borde vara inställt på uppgift och gemensamt resultatskapande.

Vi hamnar så småningom i lä och kan slå fikaläger i solen. Det bullas upp både det ena och andra och ett visst lugn infinner sig när smornignen gör sitt. Vi går strax därpå upp för backen och följer vägen från Lyngby mot Persborg. Landskapet ändrar karaktär och den öppna platta slätten börjar mjukt bölja. Det är riktigt vackert och lägger en extra vällust ovanpå fikat. Plötsligt – inte i Vinslöv – hörs ett ljud som från en gammal traktor. En punkterad V70 dyker upp och passerar trots Björns försök att göra dem medvetna om missödet. Efter 200 m stannar de och konstaterar punkteringen. Så dags då när korden är pajad, men jag tror inte det drabbade någon direkt fattig Lyngbybo. Vi erbjuder pliktskyldigt vår hjälp och hasplar ur oss ett och annat uppmuntrande ord som säkert gjorde deras stund på jorden mer minnesvärd, och lämnar dem åt sitt öde.

Vi tuffar vidare genom Trällekilla. Bengt har länge haft vindskyddet och julbordsresterna i sikte och har försökt få oss att räta på vägen dit. Så när Björn nu kommer med sitt erbjudande att förlänga turen – vi ligger lite före tidsschemat – blir han totalt överrumplad och nära nog mållös. Nåja, han är inte svårare än att han ger vika för grupptrycket. Vi viker av in på skogsvägen runt Ängarna – Bengt njuter av extrasvängen, för det är vackert i den snötäckta blandade biotopen. På vägen tillbaka mot Risen spanar vi in ännu en havsörn som nu bekräftar att vårt alternativa vägval var det rätta.

Vårt nästa vägval styr oss genom skogen och vi behöver inte navigera den här sträckningen själva. Ett antal hjortar ligger före oss hela vägen mot vindskyddet, precis som om de visade vägen, märkligt. Det skymmer på. Vi får ordning på brasan, läckerheterna dukas upp, presenteras och därefter kan vi dela på de lyxuösa bidragen. Det är nästan fullmåne.

En viss upprymdhet lyfter oss nu mot målet. Det är sent men nästan dagsljus i den kalla kvällen. Månen lyser upp Risen och det är svårt att inte låta sig förtrollas. Man blir nästan religiös, säger någon i gänget. Men, det är ju just i ögonblick som detta som jag förstår bättre än att åkalla religionen.

När vi kommer hem till Björn är bastun varm och traditionen att avsluta varje dan-före-nyårsvandring i Björns vackra hem blev verklighet i år också. Dessutom bjuds på en svårslagen Jansson – tack för allt Anette & Björn.

Det var nästan vi halkade in på en svår politisk diskussion mitt i Jansson, men jag tog tag i livbojen och backade snabbt. Det svåra som jag ser det är att vi framför oss har en absolut nödvändig förändring, Drivkrafterna för detta är en stark rörelse som är svår för många att acceptera, eller kanske förstå. Styrkan och den oemotståndliga kraften kommer ur det som oturligt nog rätt många betraktar som fientligt, eller tom ibland oriktigt. Jag ska ge ett exempel, bland väldigt många, på något som med sin öppenhetsfilosofi redan dragit ned byxorna på smutsiga makthavare: WikiLeaks talesman dansken Julian Assange kan knappast betraktas som annat än en tillgång för vilken politisk yttring man än bekänner sig till, jo förresten, diktaturens Kina betalar inte hans lön.

Det är så synd att så många nu bara ser hoten och inte alls möjligheterna i det som bubblar och sjuder. Det ofrånkomliga sker och kommer att fortsätta ske – jag är en del i det…

S Olsson & Kjukken

bjorn

06:18 i lördags satt Leffe och jag på bussen till Lund. Vi misslyckades med att köpa direktbiljett till Liseleje. 777-koden som Leffe envisades med funkade inte. Han hade plockat fram fel kod visade det sig och busschaffisen vred ut och in på hela sitt system för att kunna klämma fram en biljett till hovedstadsområdet. Vid stationen i Lund visar det sig så att den koden gällde just från Lund och inget annat. Nu löste det sig alltså här i stället och vi var minuten senare på tåget, tillsammans med anslutande Björn, på väg till Helsingborg för att att anmäla vår ankomst till reseledare Stefan, vandringsturens ruttplanerare.

En förstärkt frukost på färjan skapade precis den upprymdhet vi behövde för att ännu mer uppskatta vad dagen var på väg att bjuda på. Allt klaffar precis, så som Stefan planerat det. Lokalbanen tar oss till Hilleröd och vidare till Melby där vår föregående Själland-runt-etapp slutade. Nu var vi åter på sträckningen ut på Halsnäs för att ta till oss mer av vad nordsjälland har att bjuda på. På väg från stationen i Melby hörs så ett välljudande tvåtaktsljud. Utan tvekan är det 80-kubikare som smeker örat, men det lockar ändå fram lita vuxet crossasug. Jodå, bara 400 meter från stationen, mer eller mindre mitt i byn, ligger det en liten bana och så här i efterhand när jag kollar upp konstaterar jag att det vare sig passar sig eller lockar att veva upp 250-in på den här plätten.

Vi tar stigen längs campingen och får lite naturkänsla som blir av mer industriell natur när vi nuddar vid ett kalejdoskopiskt fält med färgmarkerade blivande julgranar. Stigen är en liten genväg, om man så vill, som tar oss till havet strax väster om Liseleje. Vi trasslar oss ned till sjön och äntrar stranden. Hmm, den är inte så vandringsvänlig som vi hoppats på. Stämmer inte alls med Leffes bild från sitt google-mappande. Havet ser ut att göra sitt bästa för att äta upp stranden och det blir inte så värst mycket kvar att gå på. Dessutom bryts sandremsorna ständigt av konstgjorda stenbumlingspartier och vågbrytare som måste varit ett hästjobb att få dit för att hindra havet att komma åt sanden och därmed hota alla strandnära boenden – om havet äter mer blir det minsann inte mycket kvar av det lilla som inte är privat mark.

Svärmar på nätet är mångfalt mer effektivt än vad grävande journalister klarar av för att granska makthavare och kan bli den garant vi behöver för bestående allemansrätt och för att stoppa vår regering från att låta fler landshövdingar göra en Gotland, eller kommuner smörja sina välbärgades behov av sjönära privat tillträde.

Vi har nu gått en stund, klättrat över stenar upp och ner till och från stranden längs långa trappor – de flesta är markerade, ja just det, privat. Suget efter en fika eller något i den stilen tilltar och det känns angeläget att snart hitta ett ställe att rasta på. Vi hör oss för men kammar noll. Det verkar inte finnas ett enda öppet fik inom räckhåll. Vi kommer till en högt belägen strandäng och slår missmodigt ned rumporna på en bänk för att gråta ut och läsa kartan ännu noggrannare. Den branta sluttningen ner mot havet är helt täckt med havtorn alldeles fulla av bär och sluttningen lyser mäktigt orange. För ett ögonblick är hunger och fikasug totalt bortblåst.

Nåväl, vi reser oss för att gå vidare på jakt efter… Ett gäng cyklister kommer till platsen, uppenbart för en lördagsutflykt i solen. Vi drar i nödbromsen och frågar förstås om vi kan hitta ett matställe i krokarna, och får det svar vi inte vill ha. “Men hör nu här”, säger en i gänget. “Det löser vi som goda landsbröder”, fortsätter han och tar fram var sin öl till oss och inte nog med det, Gammeldansken kommer strax fram. Plötsligt vänds förtvivlan till hopp och blir till vällust. Vad kan väl vara bättre än att stöta på välrustade danskar när nöden är som störst.

Den västliga vinden är hård men långt från lika stark som den vi mötte på förra etappen i juni. Solen skiner och det är fortfarande shortsväder, men det dyker upp regnmoln i väster. Regnet kommer och det känns nödvändigt att ta fram regnjackan. Det blir inte så mycket av ovädret som istället avtar precis som vi äntligen lokaliserar Café Kikhavn, som blir en stark upplevelse, mycket för att vi är hungriga och sugna, men också för att platsen är idyllisk och mycket inbjudande. Vi väljer att sitta ute på den typiskt ombyggda och inneslutna gården men flyttar strax in när det mulnar på. En röd Ålborg och sen en Linje på det gör lunchmaten och ölen mer rättvisa. Stämningen är hög och vi är synnerligen väl rustade för att tuffa vidare mot väster.

De goa danskarna nämnde också kungen av Thule, Knud Rasmussen, och att han numera kan betraktas som museiföremål strax innan Hundsted. Vi kommer till hans fina hus och dräller runt lite dåsiga och okoncentrerat efter den välgörande lunchen. Något mystiskt smyger sig över oss och vi träder in i ett annat tillstånd. Efter vår välgörande middagslur känner vi oss starka inför sista biten mot Hundsted och vårt chateu i hamnområdet.

Stefan har i alla fall sin kod i ordning och plockar ut nycklarna ur självserveringsskåpet. Fyra duschar senare tar vi en promenad i kvällssolen för att bygga upp aptiten inför middagen. Vi beundrar sandkonsten i hamnområdet som illustrerar en av Knuds arktiska resor – ett imponerande verk som har en begränsad livslängd även om sanden är hårt pressad. Vi konstaterar att Halsnäs brygghus inte står upp till våra krav på middagsmat, men väl ölen som vi beslutar redan nu att återvända till. Till slut hamnar vi på Hundsted Kro och får det vi så väl behöver och Leffe trånat efter sedan juni, rödspätta. Klockan är inte speciellt mycket när vi lyfter och drar tillbaka mot hamnen. Den där ölen finns det fortfarande rum för och vi öppnar dörren till brygghuset igen. Musiken spelar men för vem? Jo, det sitter ett par där inne (som det senare visar sig gör allt för sina vänner). Vi slår oss ned och lyssnar in Hammond Jazz Trio, nja, döm själv av denna aningens sunkiga ljudupptagning Hammond_Jazz_Trio. Men, va fan, det är ändå en väsentlig del av stämningen. Jag tog dessutom en videosekvens med mobilen som jag “laddade upp på du rör“, det är rena Bergmankvaliteten och stämningen når ett klimax av sällan skådat slag

Förresten microölen var finfin, men hör här, den dyraste av fyra olika flasksorter kostade 120 danska kronor, för 50 cl. Nej, vi avstod.

Morgonen efter är vi ivriga att komma iväg för att explorera den södra sträckningen av Halsnäs mot Isefjorden. Men först ska vi ha frukost. Vi återvänder till Hundsted Kro för morgenmad och slår oss oskyldigt ned. Hoppsan, 150 DKK kostar den, så nu får vi börja om och se till att vi får valuta. Det kostar på, men å andra sidan äter vi nästan inget mer den dagen.

Vi går söder ut mot småbåtshamnen och påbörjar en vandring i mer svårforserad terräng. Kusten är helt annorlunda än på nordsidan, vilket iochförsig berikar totalupplevelsen. En smal stig går lite upp och ned på kustlinjen och ibland genom vass och genom en aning dyngiga partier. Men helt framkomligt. I Sölager har vi rådslag: vi funderar på det där med frokost och efter en anings velande luffar vi vidare upp mot stora vägen för att se vad campingens kiosk bjuder. Dråpslaget kommer när vi står med näsan mot fönstret och nästan känner ölsmaken, men når inte ända fram eftersom stollarna har lunchstängt mitt framför näsan på oss och i två timmar till. Vi tuffar moloket vidare igen genom skoven och funderar av och till om vi ska ta oss upp till vägen och ta bussen. Starka som vi är viker vi inte för den djävulska frestelsen utan drivs nog alla av den uttalade övertygelsen att vi faktiskt är ute och vandrar.

Så kommer vi till slut till Frederiksverk som Stefan längtat så mycket efter för att återuppleva närheten till familjen Sommer. Nu är vi andra en aning mer banala och fokuserar på ölen och en glass på hamnkaféet i småbåtshamnen. Så mycket mer äta blir det inte – morgenmaden ni minns.

Det ska alltså gå att köpa regionbiljett på Själland för hela resan hem. Men automaterna på tåget fixar det inte. Djäkla danskar. Nåväl, vi väntar tills konduktören kommer och löser biljetterna då. Men ingen konduktör dyker upp på hela resan till Helsingör. Så blev det med det smarta regionövergripande systemet.

Väl på båten summerar vi resultaten av vårt äventyr, eller slickar såren kanske är mer korrekt eftersom en stor del av konversationen kretsar kring Stefans vrickade ringfinger och hur det envisas med att svullna ovan redan tajta ringar (idag sågade han faktiskt upp dem och trycket lättade), Björns tår fick dåligt med plats under senare delen av turen och gör sitt för att hålla honom vaken, och jag själv lyckades få skavsår för tredje gången i samma skor (jag lär mig visst aldrig). Ja, där ser man. Starka och begåvade överlevde vi denna strapats.

Hur var det nu med Kjukken? Det blir något för den nyfikne att ta tag i…

Mer om Skåne runt

Västgötsk skåning fördanskas

Björnligans andra etapp på själlandruntprojektet blev en stor framgång och överraskande positiv upplevelse, hjälpt på vägen av tillfälligheternas fördelaktiga samspel.

Den här gången planerade vi in en söndag-till-måndagsetapp av två enkla skäl: hinna med mer hemmavid på lördagen och korta den kommande arbetsveckan. Blåst och regn under veckan i den kallaste juni på 50 år höll på att stjälpa våra förhoppningar. Fredagen såg rent hopplös ut. Lördagen bjöd på sjysst endurokörning, visserligen i regn, men molnen skingrades under dagen och kvällen indikerade nåt bättre. Jag var en aning tilltufsad efter en marksyning på heden och funderade lite på hur jag skulle hantera en blåslagen lårmuskel. Söndagen såg ut att bli fin även om vinden höll i sig. Så blev det, klarblå himmel mötte oss när vi tog tåget från Lund till Helsingborg för vidare färja-tåg till Gilleleje.

smidstrup

Bildspel

sedan kan du också ta del av Lars-Görans bilder

Det kändes redan från början att det skulle bli bra. God stämning och sug efter danskt hygge och finfin Kattegattkust. Motvinden kändes nog aningens besvärande men var hyfsat ljum så T-tröja och uppknäppt skjorta var precis lagom klädsel. Stranden var fantastiskt inbjudande men väl utmanande för längre stapplande på svårhanterligt stenunderlag.

Bengt och jag gjorde en avstickare upp till Smidstrup strand för att leta lunchrestaurang men fick inte det napp vi sökte. Ett tips om Rågeleje fick oss att trotsa lunchsuget och knata vidare. Vi drog ned mot stranden igen och hittade en stig genom en vidunderligt vacker del av nordsjällands kustlinje. En grupp fågelskådare gav oss anvisning om fiket Carl-Axel redan lokaliserat nedanför backen. Det var precis vad vi behövde, blaskigt kaffe på ett halvsovande Cafe SeaFront funkade ändå bra som energigivare. Alla dykprylarna tydde på att någon dykklubb hade intresse av den vackra platsen.

Strax efter Udsholt frågade vi om vägen till målet med förhoppningen att vi var nästan framme. Vi det här laget tror jag alla var en smula sammanbitna och ville inte annat än att få lite gutt att äta och smutta på. Efter spurtsträckan på knappt 2 km dök så Søstjernen i Rågeleje upp. Snabbt steg det i-och-för-sig goda humöret till exstatisk nivå när menyn landade på bordet. Leffe orkade inte hålla stånd med sitt spättaval utan vek sig för silltallrik-trycket och blev inte besviken när Hersleven och Schumachern snabbt serverades och började göra sitt under den sena välgörande frokosten i solen. Sen drog Carl-Axel hem för viktiga uppdrag på jobbet.

Resterande skara drog muntert vidare mot etappmålet för dagen och övernattning på Kildegaard i Tisvildeleje Ett enkelt och trevligt ställe med en öppenhet mot sina gäster som imponerade; du inbjuds att fritt disponera ölkylen mm och redovisa vad du konsumerat när du tackar för dig och drar vidare, klart annorlunda jämfört med att lämna kontokortet vid ankomst på finare hotell, eller hur. Danskt hygge. Dessutom har stället en hedrande ekologisk profil.

Det blev så dags för en välförtjänt dusch och efter det radade Lars-Göran upp en laddning Jägermeister på bakgården. Det funkade bra som startskott inför turen runt kvarteret till den enda ännu öppna krogen som inte hade mycket kvar att erbjuda den sena söndagskvällen. Två rödspätta, en till Bengt och en till Stefan, det var vad som fanns kvar i frysen. Nu blev Leffe utan spätta igen. Vi offrade oss på nån halvt godkänd gryta. Jag tror inte Leffe egentligen var så värst besviken. Bengt och Stefan var nämligen klart tiltade framför sina ynkliga spättafiléer och klagosången ljöd lågmält. Lars-Göran gjorde ett klokt val och satt nöjd med sin laxsallad.

Maten gjorde ändå sitt och vi tog oss nöjda ned mot stranden i väster för att invänta solnedgången. Vinden gjorde allt, utan framgång, för att försöka avlägsna vårt fokus på den förtrollning en solnedgång kan locka fram. Upplevelsen värmde tillräckligt och kvällskylan märktes egentligen först när solen inte längre syntes. Vi knallade upp för trapporna och hittade en genväg tillbaka till Kildegaard.

Nu var det dags att se vad kylskåpet hade att erbjuda och börja avrunda kvällen. Jag ska inte trassla in mig i detaljerna som får bli gruppens egen bevarade hemlighet, men Stefan tog tag i vår lilla grupp och gav oss, i en interaktiv session, en fördjupad insikt i en av livets ofrånkomliga faser.

Det var hyfsat tillfredsställande att vakna på måndag morgon och inse att istället för att cykla till jobbet var det läge att tanka morgenmad inför sista sträckan mot Liseleje. Vi gick in i ett stort parkområde med trollska knotiga tallar, passerade ett skjutfält och till sist genom en mindre skog innan Lars-Göran och jag avslutade dagens kustvandring på 15 km med ett, faktiskt, riktigt skönt havsbad. Leffe och Stefan hade hittat det enda öppna i Liseleje och vinkade in oss för en sista belöning, en glass och en kaffe.

De sista 2 km gick från kusten rakt in i landet till Melby där vi tog tåget via Hillerød till Helsingør. Nu, tänkte Leffe, ska det väl för fanken ändå bli en spätta till frokost vid sista utposten mot Sverige. Och det blev det, och den var perfekt. En riktig lyxmåltid jämfört med Bengts och Stefans misslyckande dagen innan.

Det var nästan vi klarade hela resan tillsammans. Bengt och jag konstaterade när vi gick ombord på Hamlet att eftersläntarna från vinshoppen var minuten för sena, men de klarade sig säkert…

Detta var den andra etappen på nordsjälland och kan summeras som mycket lyckad. Landskapet och naturen var stundtals bedövande. Kustlinjen är tätt bebyggd och jag kan tänka mig att det kan bli mindre av en inspirerande naturupplevelse när turismen riktigt tar fart och det kryllar av folk. Mina förväntningar på nordsjälland var inte alls högt ställda. Den ena positiva överraskningen avlöste den andra och jag tror jag blivit en alltmer gränslöst integrerad halvskåning.

Bland kräldjur

På den traditionella nyårsvandringen trillade det grodor ur Bengts och mina munnar. Nja, inte värre än planer på att ha en grodexkuriosn till våren.

Jakob, Bengts son är har järnkoll på kräldjur och skulle bli den givna exkurisonsledaren. Igår fick Audin diesel för 11,24 kr litern (OKQ8 i hembyn är för dyr) och jag 3 dubbelbitar för 18. Sen bar det av mot Högaborg. Vi var lite osäkra på vägen och snurrade förbi Peter som bor i grodlandet. Han var precis på väg på sin inventeringsrunda för länssyrelsen och visade oss rätt. Snacka om nörd. Peter har varit intresserad av grodor i hela sitt liv, som amatör, och flyttade in till Skåne just för att komma nära grodorna. Behövs det sägas mer. Bättre ledning går inte att få än Jakob och Peter, på en och samma gång.

groda1

Det blev en fantastisk vårkväll. Stilla, klar natthimmel och sjysst temperatur. Av Sveriges 13 arter finns 12 i Skåne (som jag minns det). Vi såg, hörde beundrade länge 8 av dem:

  1. Vanlig groda
  2. Vanlig padda
  3. Stinkpadda
  4. Grönfläckig padda
  5. Lövgroda
  6. Lökgroda
  7. Större vattensalamander
  8. Mindre vattensalamander

groda2groda3

Nu ska jag bara kryssa resten:

  • Klockgroda
  • Åkergroda
  • Långbensgroda
  • Ätlig groda

…som vi tar senare i maj.

groda4Sen är det bara att kryssa gölgroda, men då får det bli i Uppland, och eventuellt sjögroda i Danmark.

Lövgrodan är en fantastisk skapelse. Liten och otroligt söt och högljudd. Jag kan leva länge på bara den observationen.

Hôl i vägga

Vi startade strax sydväst om Ilstorp. Årets 30-decembervandring inleddes med ett par trevande steg på glashalt underlag. Men va fan, inget stoppar en mångårigt förankrad tradition, nej knuten vänskap, inte tradition. Jo förresten, närapå. Plötsligt stannar en Saab (jo de finns kvar) och en välvillig ornitolog vevar ned rutan och sliter nästan gruppen itu när han vänligt meddelar att en en hökuggla sitter och väntar vid Sjöbo. Carl-Axel sprattlar som ett barn men lite viftande med Gammeldansk distraherar alla och vandringen tar sin början. Det blev drygt 16 km idag.

Nårsvandring 30 dec 2008 Ilstorp-Genarp
Nårsvandring 30 dec 2008 Ilstorp-Genarp

Det är änna gött att glida över oändligt vackra Skåne: det spelar ingen roll om det regnar vatten eller sol, alltid en upplevelse så fort man lyfter blicken. Årets julklapp en upplevelse. Vad i glödheta…har någon äntligen upptäckt att det finns annat än prylar – då är det dags att också inse att man inte behöver köpa upplevelsen. Ta dina vänner på en dagsutflykt i Skåne så är du hemma.

Samtalen växlar mellan vetenskap, politik, familj, jobb (dessvärre), planer för framtiden, och plötsligt är vi framme vid sista delmålet. Dags att fördela julbordsresterna. Det blir ett antal snapsvisor och mitt bidrag blir västgötarapen Hôl i vägga. För er som tror att rapen har sitt ursprung i den amerikanska subkulturen, tar miste. Som mycket annat kommer mycket ur den västgötska myllan, så också rapen. Bengt och Eva, varsågoda och njut:

Två, två, två!

Järnvägsbommar, vinter å sommar.
Sköter och passar, det gör jag.
Men förra hösta, då feck ja lusta,
att fara te Vara på Barnens da.
Höl i vägga,
börra på, börra på.
Höl i vägga, större höl!

Mensta dränga tog största slägga
å drämde’n rätt uti skethusvägga.
Höl i vägga,
börra på, börra på.
Höl i vägga, större höl!

Referenser: Västgötablat, Västgötasånger

Bastu, Anettes paj och en kaffe rundar av dagen. Ännu ett historisk ögonblick att leva vidare på.

Skåne runt

Favorit i repris 19-20 april. Leffe föreslog att vi återupplivade ett gammalt minne, den första etappen på Skåne-runt-projektet från oktober 1994. Vi avstod från de första ganska otillgänliga strandkilometrarna från Valje och gock från Nymölla via Tosteberga till Landön. Osannolikt nog blev vädret det bästa tänkbara. Vi övernattade i Åhus och efter ett par glas vin blev diskussionen hög och en batalj fra mellan Stefan och Lars-Göran; jag tror fajten slutade oavgjort. Söndagen användes till spaning efter rödspov mm runt Hammarsjön.

Skåne runt, last stage

A fantastic tour over two days 8-9 September. Ryssberget invites you to huge mighty open beech woods. Nothing like it anywhere, worth every second you can extend your pass through. We made it the first day toGrundsjön where we had the last supper prepared to provide an eternal memory. The long hike offered several opportunities to enjoy a Sort Guld before we closed the loop at Valje. The team can’t just give it up – we’re looking for new challenges…