Eftersmak

Det är söndag förmiddag, nej jag ser att klockan faktiskt hunnit bli efter ett, och jag laddar så smått för en löprunda i den vackra vinternaturen. Jag har precis messat Janis och meddelat att jag tyvärr inte hinner hjälpa till imorgon som planerat att röja i Skånes rikaste orkidélokal – jag ska vara tillbaka i Lund på eftermiddagen för att förbereda min framtid med eller utan AstraZeneca, så det blir änna tajt.

Enkla saker att ordna och sortera in i ett härligt livsflöde.

Så påminns jag om ondskan och korruptionen. Vansinnesdomen i Svea Hovrätt tar ned mig på den nivån. Ja faktiskt. Domen mot The Pirate Bay förefaller ha ingredienser som kan extrapoleras hur långt som helst. En genompolitisk rättegång som rimligtvis borde lösts politiskt och inte i en svensk rättssal som man får känslan av kontrolleras av mäktiga särintressen i en nation som tar på sig rätten att egenmäktigt styra världen.

Jag tappar nästan andan.

Vi står och betraktar den mest demokratiska företeelse mänskligheten hittills skådat, nätets möjligheter att samverka och kommunicera över alla gränser. Hur kan det då komma sig att en upplyst nation låter sig dompteras av simpla upphovsrättsintressen. Rätten till fri demokratisk informationsdelning stryps. Allt jag säger och gör förblir kontrollerat – Stasi framstår som lätt viskning inför det integritetshot vi nu ställs inför.

Det är allvar nu och ingen kan gömma sig bakom dumma ställningstaganden som ”jag har inget att dölja”, ”fildelning är stöld”, ”de måste få tjäna pengar på det de gör”, … Domen mot TPB blir en påminnelse om att egenmäktiga intressen äter upp mina rättigheter och det kommer jag inte att stilla åse.

Nu ska jag stärka mig med en långrunda i snö, backar och skog.

Ajaj, nu ringde jag fel

Jag råkade visst av misstag slå numret till en terroriststämplad person. Tja, det kvittar. Såja, nu slog jag numret rätt.

Men vad nu då? Säkerhetspolisen knackar på dörren och vill ta mig till förhör. Javisst ja. Datalagringsdirektivet godkändes idag. Det borde jag ju tänkt på innan jag slog fel nummer…

Lagringsskyldigheten föreslås, utöver de uppgifter direktivet kräver, även gälla vid misslyckad uppringning och för uppgifter om lokalisering av mobil kommunikationsutrustning vid kommunikationens slut.

Kompisarna på jobbet säger: -äh, har du inte gjort nåt spelar det väl ingen roll. Jo, det gör det.

Det är inte värre idag, så varför?

Vi behöver inte övervakas så som skedde en gång i yngre dar. Du måste bara läsa det här.

Jag och Olle var ute och cyklade idag. Ett givet mål var Stortorget där Rick Falkvinge, Piratpartiets ordförande, skulle tala klockan tre. Det genomarbetade talet kan du föreställa dig om du läser Ricks blogginlägg, och låt dig gärna påverkas.

Olle och jag åt sedan mellis på en parksoffa utanför stadshuset och reflekterade mest över bussar, ambulanser och annat iögonfallande i stadsmiljön.

Olle kanske inte är den dagens politik vänder sig till, men väl den generation som kommer att drabbas av politiska felsteg som tex datalagringsdirektivets effektuering nu direkt efter valet. Det är bara Piratpartiet som tar tillräcklig hänsyn till din rätt till privatliv och har en kunskapsorienterande framåtblick.

Det goda föredömet

Klockan är strax efter tolv. Jag står på OKQ8 i Sandby och fyller upp diesel innan turen till Silvåkra. En svart Volvo XC 70 eller vad det är stannar till utanför entrén. Ur kliver en polis från hundpatrullen, gissar jag eftersom det kommer ett dovt skall ur hans bil. Vi lämnar macken samtidigt, jag kör ut efter honom. Mitt ”system” slår på och börjar registrera.

Polismannen tar inte direkt på sig säkerhetsbältet, han kanske gör det efter ett tag, vad vet jag. Han svänger ned i Sandbybacken och snittar 67-70 km/tim på 50-sträckan. Det är grönt i korset och han drar glatt genom. Han är snabbt uppe i 60-65 igen på väg vidare ut åt Revingehållet. Han hamnar bakom en bil på 30-sträckan, som svänger av mot Ringvägen och den svarta polis-Volvon BRY277 accelerar kl 12:16 snabbt upp till ca 55 när han strax efter korset passerar 50-skyltarna. Snart är han uppe i ca 65 igen hela vägen fram till rondellen. Han väntar in en DHL-lastbil som han hamnar bakom. Det blir 70 sedan 80. När han kommer ut ur byn är han snart uppe i 95 och strax därefter drygt 100 hela vägen fram till det att den rättrådige polisen svänger av mot Nygård mitt på Revingerakan.

Av vilken anledning respekterade polismannen inte en enda hastighetsbegränsning, inte ens 30 utanför ett dagis en vanlig måndag? Bilnumret har du och klockslaget så det är bara att fråga. Helt klart handlade de inte om någon som helst utryckning. Han skulle säkert bara ut till Nygård och leka med sin hund.

Men hur vet jag att det gick för fort, tja det kan du fundera på.

Vombsjön runt

Olle sov som en sten i värmen – Lund, varmast i Sverige med sina 33 grader. Skuggan bakom pelletstanken hjälpte nog, en krävande dag visar upp sig. Han fick lugnt vakna upp efter middagsluren och efter en stunds inkörning bar det iväg. Cykleturen gick över Vombs vackra ängar. Fågeltornen fångade Olles intresse. Ängarna har förvisso inte helt tystnat, men idag är det sparsamt med iögonfallande intryck.

Vi funderade på att angöra badplatsen vid Häljasjön, men lockades inte tillräckligt. Vi slog några lovar längs sjön och fattade strax ett gemensamt beslut att dra in i tallskogen söder om Vombsjön.

Dags för mellis. Vi landade nere vid Vombsjöns strand och hade ett härligt utbyte i en, vad man skulle kunna kalla, jordnära konversation. Vi spanade efter sjöfågel och gick inte tomhänta vidare. Dopping tyckte Olle lät roligt och vi smakade på ordet i alla former allt medan vi observerade skäggdoppingens sökande efter föda.

Fast övertygade om att fullfölja planen gjorde vi vänstersvängen ut på asfalten. Dagen är betagande vacker och motvinden glöms lätt. Omgivningarna runt Övedskloster leder oss in i en diskussion om slott och herresäten. Strax lyssnar vi av fågelsången i 104:ans allé – den är mäktig minsann.

Vi svänger av på en grusväg för att söka lite skugga och för att vattna hela ekipaget. Vi går genom sommarblomstren, men flyttar strax fokus till hästbilen med släp som kommer och lastar av två, sen två till, hästar. Otroligt spännade.

Vi närmar oss Vomb, men gör först ett stopp vid fågeltornet. Vi ser i stort sett bara gäss, men berikar utbytet med lite uppsluppen fågeltornsdans under skratt och andra tosigheter. Vi får ett SMS som säger att middagen serveras på Siltorp vid pass aderton nollnoll, Kajsa fick till det. Olle ser fram mot att få se sin syster Freja och blir genast pigg.

Vi kommer i tid, men hamnar mitt i middagsmecket och gör en herdervärd insats som belönas rikligt ett par timmar senare.

Jag tar sedan min cykel genom skogen hem. Ännu en dag att leva vidare på.

Femtiosex-sju år senare

Sverker och Karin tittade förbi på förmiddagen på väg hem från en sådan där undanmanöver man ibland gör för att undvika uppmärksamhet eller uppståndelse runt speciella högtidsdagar. Sverker och jag brukar ringa varandra lite då och då för att fortlöpande hålla kontakten sedan trehjulingstiden i Karlsborg.

Nu laddar han inför helgens veterangolftävlingar i helgen med hickoryklubbor och tidstypisk klädsel. För att förhöja tillståndet till extatisk nivå fick jag chansen att förära Sverker en Coclou-fluga av bästa snitt. Med största sannolikhet kommer den gode Sverkar att prestera oändligt mycket bättre med en turfluga från Kajsas designbod.

Vi får se hur de går i Falsterbo mm, återkommer.

Olgas butik

Björnligan gör Själlands uddeSå var det dags för Björnligan att ta sig an ett stycke Danmark igen.

Tåg och buss till Sjællands Odde, nja, tror inte det. Skulle vi löst vår transport på det sättet hade det inte blivit mycket tid kvar av helgen till vandring, krobesök och umgänge. Vi tog alltså bilen till målet som lämpligt nog låg precis på gränsen mellan Nykøbing Sjælland och Rørvig. Faktum är att Lyngkroen, enligt krostyret, serverade vår middag i Rørvig och frukosten morgonen därefter i Nykøbing. Det fick reda på vid middagen efter dagsvandringen så validiteten i den exotiska informationen får stå under bevakning.

12 juni – 17 km

Lördagsplanen fick en genomlysning vid köksbordet i den mycket trevliga stugan – välplanerat Carl-Axel. Efter ett par öl kom vi fram till det lämpliga i att undvika bilkörning idag och beslutade oss sålunda för att justera planen. Vi knallade genom Rørvig Sandflugtplantage mot Rørvigs hamn och hamnade på Lodsoldermandsgaarden Hotel & Restaurant för lunch. Skön atmosfär och rikt buffébord till rimligt pris, 98 DKK – det priset går alltid att justera med ett par snapsar på notan. Hur som helst, stället kan rekommenderas.

Efter lunchen tog vi oss i runt udden mot motvinden där vädret från väster vätte vandrarnas västar vämjeligt våta och splittrade sprattlande surgjorda skyddssökande serviler. Regnet lättade och vi kom senare än beräknat tillbaka till återsamlingen i det gemensamma boendet. Björn satte lämpligt nog på bastun innan vi avtågade vid lunchtid så vi hann med en varm bastu i kombination med en ljummen öl innan middagen på Lyngkroen.

Vissa av oss, inte jag, har drabbats av VM-fotbollens svåra smitta. Detta fick återverkningar på hur kvällen sedan förflöt. Det blev inte alls samma stridslystenhet som brukligt i diskussionen utan snarare en avslagen interaktion med TVn.

Vi kom tidigt i säng i gott skick och väl rustade för nästa dag.

13 juni – 8 km

Det egentliga målet med denna Danmarkstur var Gniben. Carl-Axels mor, Sally Bauer, var en heroisk simmerska som skapat bestående avtryck till eftervärlden. Hon startade från Gniben och simmande till Jylland i höjd med Grenå. Riiispeckt!

Vi gjorde en kortare tur än ursprungligen tänkt. Vi parkerade och startade dagens vandring vid Olgas butik – egentligen parkerade vi bara där. Jag tog en sväng inom den oansenliga butiken för att köpa en kopp kaffe. Han hällde upp en stor mugg och när jag drog upp börsen sa han: -det kostar inget, kaffet är gratis. Det var så överraskande så att jag nästan blev generad och blev helt enkelt tvungen att köpa ett wienerbröd för att göra rätt för mig. Det här positiva ögonblicket hårdkodades in och skapade viss upprymdhet resten av turen.

Så kom vi då längs stranden till Gnibens entré. Området är militärt men öppet för turister och som sig bör ska man förstå att bete sig. Vaktkuren talar om att nu är du under bevakning, och självklart videobevakad. Men ännu tycks inte Blackwell Briggs ha tagit kontroll över ditt privatliv på Giben.

Vi rundade radarstationen och gick vidare ned längs syd-västra stranden. Efter lite letande fann vi först en sten, sedan två till, med inhuggen text som beskrev de historiska simögonblicken för mer än 70 år sedan.

I en eftertänksam stund vid Sallys bäst bevarade sten deklamerade Björn en komposition från skaldekammaren i Genarp, ett ode till Sallys och Carl-Axels ära:


Udda Ode på Odden

Minnesstenen tillägnad långdistanssimmaren Sally,
Sonen förde oss hit på ett vindpinat promenadsstråks rally
Och om du i din himmel hör oss, Sally
Så är sonen nu rätt – mally.

/bb/Gniben den 13 juni 2010


Vi irrade oss sedan längs södra stranden tillbaka mot Odden Havn i ett tilltagande solsken. Härligt, det var minsann inte en minut för tidigt, med sol alltså. Man skulle kunna uttrycka det så här: vi sökte av en bred sträcka på vägen tillbaka, eller alternativt att vi ännu en gång splittrades pga olika vägval.

Till slut var vi återförenade för lunch innan hemfärd. Alla var sugna på att göra det enkelt för oss och inte håsa upp lunchen – vi hade nämligen för avsikt att åka tillbaka till Havnebyen för en lite lyxigare lunch. Vi stannade alltså helt sonika för att ta något enkelt på ”gatuköket”. Nu visade sig att Olgas butik inte alls var en simpel korvmoj. Maten hade förvisso gatukökskaraktär, men var mycket vällagad och portionerna var väl tilltagna. Det var både aptitligt och njutbart på utserveringen i badande sol. Inte nog med det: intresset för sina gäster som grabben som rattade det hela visade skulle kunna funka som instruktion för både sopiga och finare krögare. Helhetsintrycket blev bara så bra det kan bli och ska du tillåta dig att bli överraskad, dra ned på förväntningarna och hoppas på att du hamnar i korsningen Gnibenvej-Oddenvej.

Det är ett kul gäng att vara ute på vift med – nu återstår att se vad det blir härnäst. Uppdraget är mitt.


Jobbet där du tillåts göra vad som helst

Förtroendet för rättsväsendet och polisen är i allmänhet redovisat som relativt gott. Det finns säkert goda skäl till det. Men risken finns att godtyckligt bli offer för maktfullkomlighet och arrogans utan motstycke och där maktens arrogans alltid går fri. Du behöver inte leta efter exempel.

Civilklädda poliser terroriserar godtyckligt en man i tunnelbanan och går fria.

Det här en rätt skön historia trots allt. Polisen messar med fel person och står med byxorna nere. Men vad hjälper det? Poliserna stämmer i sin tur och trots svagheten i deras underlag vinner de i korruptionens namn, eller.

Polis bloggar och misstänks för sexuellt ofredande och går fri.

Ett par snafsiga snutar grisar ner en polisbil med sina könsorgan där kvinnliga poliser snart ska göra entré. En av dem bloggar osmart nog om det hela men skyddas av oklarheter i bevisföringen.

Uppdatering 14 juni. Idag blev han visst av med jobbet, avsked med omedelbar verkan. Det tar sin tid att hacka sig i den kollegiala slutenheten.

Höga Säpochefer lagrar avlyssningasmaterial förklaras ”inkompenta” och går fria.

Lagstiftningen är klar. Inget avlyssningsmaterial får lagras. Trots det har det skett under lång tid, men de stackars inkompetenta höga cheferna visste inte bättre och kan självklart inte stå till svars.

Johan Liljeqvist dör efter ett våldsamt polisingripande, Amnesty ifrågasätter, men poliserna går fria.

Dö i polisens händer, hur kan det bara ske? Men hua, det måste vara busens fel. Vi gjorde inget.

Polisen ser mellan fingrarna och låter buset härja och friar sig.

Också hemma i byn. Det är lite väl stimmigt ibland vid byahuset. Efter enträgna försök så masar sig snuten ut ur wienebrödsfrosseriet och urskuldar sig med att, nja, buset har inte gått tillräckligt långt. Så vänder de och åker tillbaka till TVn medan byahusets grannar fruktar.

Uppdatering 28 juni. Ex-polischefen Göran Lindberg gör inte livet enklare för poliskåren.

Stenen i ryggen, polisen vet vem det är, men lägger ned. Tillägg 9 jan 2011.

Den ende person som förhörts av polisen är alltså Kastanjeskolans rektor Mats Wermelin.
– Jag serverade polisen allt på ett fat. Jag berättade vilka som troligen gjort det här och erbjöd polisen att komma hit. Det är för jävligt att de bara lade ner ärendet.

Polisen i allmänhetens tjänst, eller hur.

Men det finns hopp – hjältar som rotar, blottlägger och trotsar. Här till exempel: historien skulle mycket väl kunna vara sann.

Tokbritterna försöker trycka in så mycket elektronik som möjligt i sitt kungadöme för att försäkra sig om att ingen har en chans till privatliv. Blackwell Briggs har producerat en film som var avsedd för parlamentet men som läcker ut. The Pirate Bay hamnar i skottgluggen och svarar obeskrivligt underhållande, och bra, på maktens propåer. Läs mer…

Uppdatering 28 juni. Filmen en del i ett ARG-spel som skapats av The Company P, men lika tankeväckande ändå.

Se filmen och ställ dig frågan: -är det ett samhälle vi vill ha?