Först jordbävning sedan terrordåd i Sandby

Sent i förrgår kväll small det, 29 december 22.40 närmare bestämt. Jag fixade ägg i köket till nyårsvandringen när smällen omedelbart informerade mig om att vår brevlåda var målet. Vattenmåttet till äggkokaren for över golvet när jag exploderade i en snabb reaktion. Jag grep sopkvasten på trappan på väg mot vandalerna. Ett hiskligt moln bolmade ur vår fina brevlåda som för det mesta känns som en mindre investering vi helst vill skriva av under några år till.

Jag kände mig nästan som amiral Carl Hamilton när jag skannade av området. Jag slängde kvasten på gården och tog några snabba steg upp mot tvätten – nej, de tog inte den vägen. På tillbakavägen pekade den observante grannen tvärs över gatan mot banken och sa att de sprang ditåt. Samtidigt hörde jag en kraftig smäll till som föreföll komma från Gröna kiosken ungefär.

Jag säkrade fötterna i trätofflorna och accelererade mot bäcken, nedför trappan och till höger. Jag fick vittring och såg gänget precis på väg över Lundavägen. Satan, de är 7-8-9 stycken, ser ut som välväxta ungdomar. Vem vinner den kampen? – inte ens Carl H. Ge inte upp nu! De var ca 100 m längre fram och jag började gå bestämt mot gänget. När de såg mig började de röra sig snabbare. Gott, de avsåg inte stanna för att spöa upp gubben. Vi ökade alla takten och jag följde dem springade upp mot Konsum. De stack in i mörkret bakom affären och jag var tvungen att fatta ett snabbt beslut – vill inte ha en kniv i magen.

Jag vände tillbaka och gick Flyingevägen mot Allégatan för att se om jag kunde genskjuta dem i gatljuset. När jag rundade hörnet såg jag dem nästan uppe vid Zögers. Nu var adrenalinhalten tillräcklig och jag bestämd. Inte fan ska de tro att de springer från en vältränad 60-åring. Jag närmade mig snabbt gänget och i höjd med dagiset hade den första kollapsat.

Robin hängde över staketet, övergiven av sina andra ”kompisar”! OK, jag tar honom. Jag var mycket kontrollerad och samtidigt mycket bestämd. Frågade efter hans namn som han välvilligt delar med sig. Ber att få bekräftelse och ber honom legitimera sig. Fan trot, han tar genast och välvilligt fram sin plånbok och drar fram körkortet – han fyller 19 i februari! Va tusan håller vuxna grabbar på med? Spränger folks brevlådor.

Det känns en aning märkligt, vi har en nära nog normal, balanserad och sansad, konversation utan bråk och hårda ord. Helt överraskande säger han att det inte var han men att de var en av hans kompisar. Alltså, han bekräftar att det var de som laddade brevlådan – han visste då inte att jag jagade dem för just min brevlåda. Samtalet avslutas med att jag gör klart för honom att jag nu går hem ringer polisen och överlämnar hans personuppgifter till länsman. Jag var ju inte precis den första som ringt.

Nu var det dags att göra det avslutande saneringsarbetet. Brevlådan verkar inte alltför deformerad men jäkligt skitig. Gänget hade försökt förgylla vår sena kväll med en Thunder Flash (vad det nu är för något). Cylindern har skräckinjagande dimensioner, stor som fogmassapatron.
Jag vill ogärna vara cynisk men med tanke på polisens belastning, personalsituation och prioriteringar går jag och lägger mig med en osäkerhet om det verkligen kommer att bli löst trots att polisen nu har personuppgifter på en av gärningsmännen. Låt oss se nu hur polisen lyckas – jag vet ju vem/vilka de är och kommer inte att lämna terrorattacken olöst.