I fredags kväll körde vi in i Göteborg och hamnade i en sorglig bilkö utanför Ullevi. I stunder som dessa blir jag ständigt påmind om det omänskliga i den ständiga tillväxten av tätorten – vi hade god tid på oss att reflektera över hur lång tid det är kvar innan det står helt stilla, i tillvaron. Nåväl, Idol laddar inför semifinalen och det kanske, sammantaget med vädret, förklarar kravlet i myrstacken.
Det tog sin tid men till slut landar vi hos Oskar och gör oss klara för att inta Draken och Trafikplats Glädjen. Alla gillar inte Jonas Gardell, kanske beror det på att man inte lyssnar på vad han säger utan stannar vid hans yttre och den läggning han har och ställer ut till allmänt beskådande. Hur det än är med det så gjorde han stort intryck, som vanligt. Från utstuderade skämt går resan vidare till alltmer allvar. Hans briljanta sätt att förmedla viktiga budskap lämnar ingen oberörd. Efter sittningen på Sjöbaren kom vi till slut återigen i ro.
Efter en snabb frukost och bärhjälp upp för alla trappor hägrade Lidköping. Eftermiddagen tillsammans med Ingegärd blev som alltid ett minnesvärt ögonblick. Drömmen om att bli lika vital i den åldern ger god energi.
Turandet på opålitliga vintervägar skapar behov. Dagens långrunda kändes därför extra berikande. Det är sent på eftermiddagen och det börjar skymma. Det har snöat en del under dagen och snölagret börjar bli riktigt aptitligt. Träningspasset kräver extra energi under pulsandet men på något märkligt sätt känns allt lätt. Det är otroligt vackert och jag möter inte en människa på hela turen. Antagligen är det så att omständigheterna och känslan av att vara pionjär när jag bara kan se mina egna spår är det som stimulerar och suddar ut all trötthet.