Övervakningskameror inte mycket att lita på som stöd för brottsbekämpningen. Uppklarningsprocenten av brott har inte ens ökat i London, paradiset på jorden för CMOS och CCD, ända in under huden. Slutsatsen varför i Sydsvenskan:
Mycket i politiken baserar sig på föreställningar, säger Heidi Mork Lommel. Kameror är tydliga symboler för att politiker gör något och de har stöd bland väljarna, som också tror att kameror fungerar.
Heidi är kriminolog och forskare vid Polishögskolan i Oslo och säger att folk i allmänhet tror att det funkar. Jag vill påstå att de gått på politikernas vidlyftiga föreställning om kontroll och övervakning som skydd för det demokratiska samhällets bevarande. I själva verket är det alltså tvärt om.
Allmän kameraövervakning löser inte fler brott, däremot gör det intrång i den personliga integriteten och reducerar demokratin. Känner vi igen detta? Det aktuella Datalagringsdirektivet är ett exempel till där vidlyftig allmän övervakning görs i syfte att bekämpa brott, spåra fel och sabotage samtidigt som det flyttar personlig integritet och demokrati till vitrysk eller DDR-nivå. Vi vet att generell lagring av telefoni- och nättrafikuppgifter inte löser fler brott, precis som med kameraövervakningen. Däremot gör riktade insatser det där misstanken om brott finns. Istället för en katt-och-råtta-lek kanske vi skulle ägna oss åt att gemensamt driva samhället och utvecklingen framåt, inte bakåt.
Jag tar mig friheten att tro att Heidi har rätt. Politiker och beslutsfattare har föreställningen att det är en samhällsnytta att borra sig in i allas privatliv. Alternativet till att de okunnigt fattar detta beslut kan vara att de medvetet gör det för att kontrollera och styra alla medborgares göranden och havanden.
Lämna ett svar