Rätten till rätt vård i rätt tid i rätt samhälle

Det var ett bra tag sedan jag klottrade i bloggen – nu är det iallafall dags.

Det kunde handla om Datalagringsdirektivet eller FRA för att påminna alla om vad vi inom Piratpartiet ropat om i ett antal år som tydligt kommer i dagen den här veckan och kryper in under huden var och en av oss nu när Edward tar till mod och drar ned brallorna på NSA – och många EU-politiker.

Det kunde handla om oljeläckaget som drabbar floder och bifloder i Amazonas och som framstår som en total omöjlig sanneringsuppgift, om inte befolkningen som rättmätigt lever sitt liv där nyttjar en del av sina giftpilar på korrupta politiker och naturresursroffare.

Det kunde handla om den demokratiska kris som skrämmer skiten ur vem som helst där marknadens girighet och fundamentalistiska primitiva yttringar tar strupgrepp på vårt kvarvarande ventilationssystem.

Nix, det handlar om hur vården borde få fungera för alla, alla utan undantag relaterat till betalningsförmåga eller rätten till ett värdigt liv hela vägen in i kaklet. Och för dem, inte minst, som jobbar livet ur sig och gör ett märkligt bra jobb för att några av de få lyckligt lottade som lyckas mejsla sig fram i kön ska nå prispallen. För det handlar tydligen om någon slags överlevnadstävling.

Så här börjar då min historia

Löpning är en viktig del i mitt liv och har varit det rätt länge. Numera går det inte riktigt lika fort som förr och ambitionen är inte längre att träna hårt och extremt. Idag är det bara så gutt att ta på sig skorna utanför dörren och ta en längre lugn tur för att njuta sig genom natur och Skånskt centraleuropeiskt landskap. Jag tror inte att jag vårdar min kropp lika stilfullt som kostymnissarna på Stureplan utan det blir mer brutalt testande av vad den går för och naturligtvis tar det ut sin rätt. Dags för 64-årsservice.

Jag började få känningar i knät, inte på samma sätt som när menisken flisades 2001, men jag blev nästan säker på att smärtorna var relaterade till behovet av en ny renovering av prylarna i knät.

Jag startade en löprunda i mars som slutade efter ett antal hundra meter, då gick det inte längre. Linkade lite besviken hem och satte mig på cykeln istället och trampade irriterat ut på en längre avreageringsrunda. Det blev mer cyklande innan jag återupptog kortare löprundor under tveksamhet medveten om att jag nog måste ta tu med eländet om jag ska återfå sinnesro. Först tänkte jag nog att det här tar tid och får jag det fixat innan jag dör undan av andra orsaker? I samma ögonblick slog det mig att jag förlängde min privatvårdsförsäkring jag hade som anställd på AstraZeneca (som en gång hade det bästa för patienten som mål, men…). Dags att utnyttja den förstås.

Så här funkar den: Kostar ca 4000 kr per år under förutsättning att jag har en specialistvårdsremiss från primärvåden (om jag i min ålder mm vill slippa remiss kostar den ca 12000, Sic!).

Före	Efter

Så här blev gången: Torsdag 11 april går jag till Vårdcentralen i byn. Vårdcentralen anser att de inte kan göra mer än direkt remittera till specialist. Dagen efter, fredag, hämtar jag remissen som jag skannar och direkt mejlar till Skandia. De ringer mig, onsdag tror jag det blev, och säger att försäkringen kickar in: var bor du? vart vill gå?. Fattar du? De frågar mig hur jag vill ha det! Första bästa tid som passade mig blev måndagen efter, 22 april. Jag träffar ortopeden på OrthoCenter Skåne som vrider och vänder på knät och tycker att som du lever måste vi fixa det här och att en MR måste göras. Jag skickar en remiss säger Håkan. I offentlig vård hade det väl tagit månader att hasas in i röret. Kallelsen till undersökning ramlar istället ned i brevlådan några dagar senare och 14 maj var det fixat. Röntgenläkaren gör sitt och meddelar Håkan som kallar mig till återbesök 23 maj. Vi sitter ned och tittar på bilderna tillsammans och kommer fram till att det finns defekter som kan rättas till, men naturligtvis ingen garanti för att jag blir 25 igen. Vi går in till operationkoordinatorn: hon säger, kan du på torsdag. Hoppsan, redan nästa vecka. PK och jag ska till Spanien 1 juni så op-koordinatorn och jag kommer fram till att vänta till efter resan. När kan du då, frågar hon. Va, hon undrar när jag vill få det gjort. Jag tycker att 12 juni passar bra. Och idag är det alltså gjort, och känns alldeles utmärkt. Bortsett från att jag glömde nyckeln hemma när jag åkte iväg med bussen tidigt imorse och fick lägga mig och sova i solen i trädgården en dryg timma innan PK kom hem.

Två månader – totalt

Så, varför kan inte denna typ av fantastisk vård komma alla till del? Kanske för att ekonomer, affärsmässiga lösningar och fabrikstänkande genomsyrar eländet i den ”moderna” politik där alla ska tjäna på till och med om barn ska få lära sig läsa. I detta läge har försäkringen redan betalt sig!