Kära Ulla-Clara, kära syster
Vi har rätt många likheter du och jag. Vi uppvisar en envishet som kan vara både en stor tillgång men i samma mening en belastning. Vi tycker oss många gånger veta det mesta om allt och har en viss förmåga att försöka få andra att förstå vad som är rätt och fel, vad som är gott och ont, och i stort hur vi ska vara.
Det är väl så att vissa skulle kunna uttrycka det som så, att “ni är ena jävla besserwissers”, men där tycker jag vi snabbt kan rätta dem och säga att, där har ni fel.
Nåväl, det är mycket som binder oss samman.
Einstein brottades med en problematik inom kvantfysiken som går under benämningen sammanflätning.
I korthet kan det uttryckas som så att partiklar är i vissa tillstånd som ibland är gemensamma för partiklarna, de kan vara sammanflätade.
Innebörden av detta är att vad som händer en partikel på en plats, händer på samma sätt och momentant den andra partikeln, var den än befinner sig på annan plats i universum. Partiklarna är intimt flätade tillsammans.
Detta är på många sätt ett väldigt intressant fenomen. Framförallt tycker jag att det symboliserar och kanske till och med beskriver den kärlek jag känner och den relation jag har till, bland annat, mina syskon. Så som jag känner med Pär, och så som jag gör till dig kära Ulla-Clara, det är något som binder oss samman för all framtid.
Jag hoppas alla, i vilken familj det än vara må känner samma samhörighet och delar på den fantastiska kraft och mening det bär med sig att vara varandra nära och alltid finnas till hands.
En förenklad, men för mig väldigt rationell bild, är att betrakta de större sammanhangen. Där befinner vi oss i olika tillstånd över tid och med det försvinner vi aldrig. Vi är alltid förenade på något sätt.
Därför ser inte jag detta ögonblick som ett avsked, utan som ett konstaterande att vi nu tar oss vidare tillsammans, i ett nytt relativistiskt tillstånd.