Jag noterade en kommentar till ett inlägg där jag speciellt fick upp ögonen för: att vetenskapen naturligtvis måste ifrågasättas. Vid närmare betraktande tolkade jag det i första hand som ett uttryck för – ja kanske – förakt för den samlade kunskapen och förståelsen som växer ur träget vetenskapligt arbete.
Saken är den att forskning och vetenskapligt arbete till sin natur bygger på att frågor ställs, antaganden och hypoteser formas, och ett metodiskt arbete tar vid där syftet är att söka svar på frågor och hela tiden själv ifrågasätta resultatens hållbarhet.
Till det kommer att de världsomspännande vetenskapliga samfunden kritiskt granskar och kontinuerligt ifrågasätter enskilda och samlade resultat och rapporter. Man kan möjligen tillägga att kunskapen växer om även kritiken är saklig och vetenskapligt förankrad.
Så nog ifrågasätts forskning, forskningens kvalitet och det vetenskapliga arbetssättet, minst sagt.
Det ska särskiljas noga från att inte tro på vetenskapen därför att den inte stämmer med den egna åsikten och uppfattningen. Ytligt och dåligt underbyggt kritiskt agerande leder till den förnekelse som formar förakt för kunskap och vetande. Vi ser det i sin mest fasansfulla skepnad när den över alla gränser notoriske lögnaren Trump som aldrig ens läst baksidan på en bok producerar lögner på löpande band. Lögner som förblindar sin lättledda skock som alltså väljer att tro på diktatoriska upprepningar hellre än att själv försöka förstå.