Det gemensammas bästa undermineras

Om vi tänker oss en normalfördelningskurva som den norm som bäst beskriver fördelningen av arters variabliteter, då uttrycker mittpunkten på kurvan den plats där antalet individer med minst skillnader inom arten är som störst. Formen, utbredningen och höjden på kurvan kan förstås dynamiskt variera med artvariabiliteternas rörelser.

Jag förutsätter för diskussionens skull att vi som mänskliga varelser söker gemenskap för att ge kollektivet en styrka för artens överlevnad. Ett rimligt antagande är då att så många som möjligt av oss bör röra sig mot mitten på ”normalfördelningskurvan”. Det vill säga bort från extremerna på ömse sidor om den centrala delen på kurvan. 

När jag översätter mitt tankeexperiment till nutidens politisk rörelser stämmer mitt hypotetiska resonemang enbart till del. Den extrema vänstern har definitivt normaliserats i viss utsträckning. Samtidigt har den extrema högern vunnit mark och dragit med sig både liberaler och liberal höger mot den extrema ytterlighetshögern.