Att kunna informera, att nå ut, att skapa tilltro och tillit, och att till slut nå acceptans. Det måste skapa tillfredsställelse i kommunal förvaltning.
Hur löser man det då i flertalet kommuner? Med en uppsjö kommunikatörer!
Om man överlämnar ansvaret till en kader kommunikatörer som blir filtret mot kommuninnevånarna, är inte då risken att man tappar den direkta länken till kommunens expertis och ansvariga på tjänstemannanivå och till de ytterst politiskt ansvariga. Enligt min mening en retorisk fråga.
En god kommunikatör är en stor tillgång för att skapa tydlighet och förståelse i komplexa frågor. I kontrast finns uppdraget att begränsa till det man väljer att offentliggöra eller kanske till och med tillrättalägga för att dölja.
Hur vet vi då att vi som kommuninnevånare leds rätt och inte förs bakom ljuset?
Malmö stad har 170 kommunikatörer i sin organisation. Vad är skälet till det stora antalet, men framför allt vilken är nyttan? När vi tittar in i de granskningar som gjorts är det i allra högsta grad oklart om merparten av kommunikatörerna tillför mervärde och nytta för kommunens medborgare.
När det överdimensionerade propagandamaskineriet – som jag ser det – produktionssats med alla lydiga soldater framstår det tydligt och klart för mig varför till exempel kommunal äldreomsorg haltar. Och samtidigt förståeligt varför det behövs en lydig kommunikatör: ska berättelsen om kommunens brister och undermåliga åtgärder för exempelvis äldre och utsatta kunna bäras, görs det bäst av någon som inte bär ansvaret.
Uppdatering 3 oktober 2021: Ulrika Knutssons krönika i Godmorgon världen P1.