Våra politiska förebilder är sannerligen inte alltid vägledande för att vi bäst ska förstå politiska sakfrågors innehåll och djup, hur sakfrågornas samspel skapar de större sammanhangen och med det leder till att tillfredsställa våra medborgeliga behov och forma våra livsförutsättningar, eller hur meningsskiljaktigheter tydliggörs och kan lösas upp i analytiska och konstruktiva meningsutbyten, kort: hur man gemensamt snackar genom komplexa frågeställningar.
Ett bra exempel på hur ett problem kan angripas är när Max Tegmark och Ulf Danielsson resonerar kring sina olika – i vissa stycken diametralt motsatta – kosmologiska perspektiv. Kanske är det så att det krävs respekt, ödmjukhet och inte minst en stor portion kunskap för att kunna lyssna och försöka förstå andra och andras perspektiv. De har båda den förmågan att kunna föra ett kunskapsbaserat och utvecklande resonemang för att se hur de kan mötas, och låta sig påverkas. Inget gapande, inget skrikande, inget smutskastande här inte. Samtalet är värt att lyssna på för att det förstås är intressant till sitt innehåll, men också för att låta sig hänföras av hur de angriper varandra med ödmjuka frågor och påståenden och hur de lyssnar in svaren för att bygga resonemanget vidare.
Med, till exempel, partiledardebatten i SVT 12 oktober 2025 i minnet kan vi konstatera att våra politiker – i detta sammanhang, precis som i många andra – inte har det hyfs eller den respekt som laddar ett utvecklande politiskt meningsutbyte. Och många gånger uppenbarar sig hål i deras kunskap och kompetens som ofta yttrar sig i ett generande upprepande av fördummande talepunkter. Hur kan man någonsin tro att ledarskapet för med sig entusiasm, tilltro och i sin tur stöd för sin sak om upprepandet av monokulturellt tillrättalagt nonsens, oförmåga att svara på den ställda frågan, tjafs och nonchalans präglar meningsutbytet. Som Alex Hanna, medförfattare till boken The AI Con, uttrycker det (om förvisso AI, men …): “Every time we reach the summit of bullshit mountain, we discover there’s worse to come.” De ledare vi vill ha, och inte minst politiker som söker mandat, bör ta sig en stund i soffan och läsa en av de vackraste böcker jag läst: Schibboleteffekten : ledarskap, konsten och människans ansvar av Julia Romanowska. Julia förändrar helt bilden av det traditionellt regelbaserade ledarskapet till något mycket större där det subjetiva jaget styrs om mot mer av etik och estetik för att förstå samspel i vägen mot framgång.