They don’t seem to have a clue what’s really going on

Artisternas produktion ökar och tillsammans med den ökade och förbättrade publika tillgängligheten på kultur ställs allt plötsligt på ända. En Harvardstudie drar slutsatsen :

weaker copyright protection, it seams has benefited society

Det elände som sekteristerna på upphovsrättsindustrins barrikader utropat tycks inte leda oss in i den domedag de högljutt siar om i tid och otid.

Vilka är det som inte har en aning om vad som pågår? Är det bara upphovsrättsindustrins jurister? Sannolikt inte. Jag föreslår att du läser The Case for Copyright Reform, en rykande färsk betraktelse över hur upphovrätten kan modifieras för att tillgodose kulturmottagarnas behov, inte hur upphovsrätten ska skrotas, men däremot göra det möjligt att öka tillgänglighet och sprida kulturen. Idéerna och förslagen bär De Grönas och Piratpartiets EU-signaturer och sammanställs på ett lättillgängligt och harmlöst sätt.

Så här ser förslagen ut:

  • Upphovsmännens ideella/moraliska rätt till sina verk behålls oförändrad
  • Icke-kommersiell fildelning legaliseras
  • Upphovsrätten/det kommersiella monopolet begränsas till 20 år
  • För att upphovsrätten skall gälla mer än fem år krävs registrering av de aktuella verken
  • Fri rätt saxa ur verken
  • Förbud mot kopieringsskydd

Självklart så är boken fritt nedladdningsbar i flera format för att tillfredsställa alla tänkbara behov och dessutom läsbar direkt på nätet för webben eller för mobilen. Dessutom agerar författarna som de lär, ingen copyright här inte.

Vem ska man tillbe?

I början på sjuttiotalet fanns många förebilder som fortfarande formade mitt liv. PKs och mitt liv fick en fastare grund, min vetenskapliga orientering sökte sig tydligare in i medicinen och fysiologin, den politiska hemvisten var en bit ut på vänsterkanten, och ännu så mycket mer hände under denna tid då tiden och energin inte hade någon bortre gräns. Detta var också under en otäck tid i Etiopiens historia, som delvis lever kvar ännu idag i sitt diktatoriska vanvett.

Maaza Mengiste började sitt liv i Etiopien i samma tid. Jag har precis avslutat hennes bildningsroman Beneath the Lion’s Gaze. Detta är för övrigt den första bok jag i sin helhet läst på min Nexus S, överraskande smidigt och funktionellt, läsplatta (Kindle och iPad1) ter sig nu nästan klumpigt.

Den kommunistiska diktatoriska militären sliter människor i stycken och slänger ut dem på gatan för att statuera exempel och skrämma till underkastelse. Dawit står på humanismens sida och arbetar med stort mod för att ge dessa människor en viss värdighet tillbaka. I ett av dessa ögonblick står han över en till döds torterad ung pojke och konstaterar:

He forced himself to keep his gaze away from the body, away from more tangible evidence that there was no God, that all his life he and this boy had prayed to nothing.

I kampen mot Derg tar han förvisso till vapen men med det förtryck och obegripliga utrensingsvåld som råder betraktar jag det trots allt som en förlåtlig mänsklig reaktion. Han är en del av en treenighet som med vapen i hand kämpar för mänskligt grundläggande värde. I ett ögonblick på flykt undan den brutalt jagande militära makten bestående mest av alltför unga soldater är de i det närmaste övergivna:

The Holy Trinity, some dared to say, unafraid to blaspheme a deity who had long abandoned them.

I den krassa verkligheten tycks bönen inte materialiseras i begränsande av vanvett. Inte heller verkar det vara så att den gode Guden stiger fram och ger de vilsna vägledning. Så varför? Kanske bättre att gå ut på gatan istället för att vända sig inåt i bönekammaren.

Opera, helt otänkbart, men till slut gick det

operaJag springer inte på alla operor som erbjuds men tycker däremot att ett besök då och då ger ett tillskott till fördjupad upplevelse, och uttryckt något annorlunda, en pragmatisk bildningsstund. För de mesta får jag lura med något av barnen eller helt enkelt hitta dit själv.

Malmö Opera gör bra ifrån sig. Carmen är rätt inbjudande och en bra intro till operans värld. Jag fick känlsan av att PK mer välvilligt gjorde mig sällskap än att det var baserat på ett djupt intresse eller av ett sug att äntligen komma dit. Jag tror att PK successivt slukades upp och oscillerade till jämvikt på en nivå som gav henne något som skulle karaktäriseras som mersmak. Vi hade en härlig stund tillsammans.

Madame Butterfly står på repertoaren, kanske blir det nästa utmaning.

Eftersmak

Det är söndag förmiddag, nej jag ser att klockan faktiskt hunnit bli efter ett, och jag laddar så smått för en löprunda i den vackra vinternaturen. Jag har precis messat Janis och meddelat att jag tyvärr inte hinner hjälpa till imorgon som planerat att röja i Skånes rikaste orkidélokal – jag ska vara tillbaka i Lund på eftermiddagen för att förbereda min framtid med eller utan AstraZeneca, så det blir änna tajt.

Enkla saker att ordna och sortera in i ett härligt livsflöde.

Så påminns jag om ondskan och korruptionen. Vansinnesdomen i Svea Hovrätt tar ned mig på den nivån. Ja faktiskt. Domen mot The Pirate Bay förefaller ha ingredienser som kan extrapoleras hur långt som helst. En genompolitisk rättegång som rimligtvis borde lösts politiskt och inte i en svensk rättssal som man får känslan av kontrolleras av mäktiga särintressen i en nation som tar på sig rätten att egenmäktigt styra världen.

Jag tappar nästan andan.

Vi står och betraktar den mest demokratiska företeelse mänskligheten hittills skådat, nätets möjligheter att samverka och kommunicera över alla gränser. Hur kan det då komma sig att en upplyst nation låter sig dompteras av simpla upphovsrättsintressen. Rätten till fri demokratisk informationsdelning stryps. Allt jag säger och gör förblir kontrollerat – Stasi framstår som lätt viskning inför det integritetshot vi nu ställs inför.

Det är allvar nu och ingen kan gömma sig bakom dumma ställningstaganden som “jag har inget att dölja”, “fildelning är stöld”, “de måste få tjäna pengar på det de gör”, … Domen mot TPB blir en påminnelse om att egenmäktiga intressen äter upp mina rättigheter och det kommer jag inte att stilla åse.

Nu ska jag stärka mig med en långrunda i snö, backar och skog.

Vi vinner kampen

Markus Persson har skapat Minecraft och belönats rikligt för sitt framgångsrika arbete. Men också för sin filosofi och sitt synsätt på samarbete. Hans vilja att tjäna pengar på den tjänst han skapar och inte på försäljning av produkt eller exemplar är en tidsenlig anpassning som andra fruktlöst kämpar mot. Förvisso är det så att intäkterna kommer från försäljning av antalet spel, men se hur han förhåller sig till piratkopiering.

För att få ut maximalt ur produkten krävs samarbete och delning i ett givande och tagande. Det blir en slags federal spelvärld. Markus föredrar därför att se “piratkopierare” som potentiella kunder. Spelet slår alla rekord utan reklam och marknadsföring. Sannolikt är det så att hans idé att låta “produkten” få spridning skapar det intresse som motiverar köparen att investera för att få tillgång till utvidgade egenskaper hos “produkten”.

Detta är ett bevis som jag med flera njuter av, men sannolikt skakar om de monstruösa skapelserna.

Efter The Pirate Bay

Den boken ska jag hålla ögonen på.

Inslaget i Vetenskapsradion: Forum var på något sätt befriande. Pelle Snickars som är forskningschef på Kungliga Biblioteket påpekar det självklara: fildening är så tätt förknippat med webben att juridiken inte har en chans att stoppa den. Det är precis vad vi har sagt så länge och försökt andra politiker att förstå – fildening är något helt fantastikt.

I rättssalens medvetande lär det dock dröja innan juridiken materialseras i beslut som bygger på dagens tillstånd och kunskap.

Pelle säger att oavsett hur domen i hovrätten faller ut så kommer den sakna betydelse – fildening är här för att stanna. Ingen nyhet precis. Men för de som krampaktigt håller fast i relingen på sina sjunkande skepp kan vi bara säga: drunkningsdöden lär inte vara så smärtsam.