Västgötsk skåning fördanskas

Björnligans andra etapp på själlandruntprojektet blev en stor framgång och överraskande positiv upplevelse, hjälpt på vägen av tillfälligheternas fördelaktiga samspel.

Den här gången planerade vi in en söndag-till-måndagsetapp av två enkla skäl: hinna med mer hemmavid på lördagen och korta den kommande arbetsveckan. Blåst och regn under veckan i den kallaste juni på 50 år höll på att stjälpa våra förhoppningar. Fredagen såg rent hopplös ut. Lördagen bjöd på sjysst endurokörning, visserligen i regn, men molnen skingrades under dagen och kvällen indikerade nåt bättre. Jag var en aning tilltufsad efter en marksyning på heden och funderade lite på hur jag skulle hantera en blåslagen lårmuskel. Söndagen såg ut att bli fin även om vinden höll i sig. Så blev det, klarblå himmel mötte oss när vi tog tåget från Lund till Helsingborg för vidare färja-tåg till Gilleleje.

Bildspel

sedan kan du också ta del av Lars-Görans bilder

Det kändes redan från början att det skulle bli bra. God stämning och sug efter danskt hygge och finfin Kattegattkust. Motvinden kändes nog aningens besvärande men var hyfsat ljum så T-tröja och uppknäppt skjorta var precis lagom klädsel. Stranden var fantastiskt inbjudande men väl utmanande för längre stapplande på svårhanterligt stenunderlag.

Bengt och jag gjorde en avstickare upp till Smidstrup strand för att leta lunchrestaurang men fick inte det napp vi sökte. Ett tips om Rågeleje fick oss att trotsa lunchsuget och knata vidare. Vi drog ned mot stranden igen och hittade en stig genom en vidunderligt vacker del av nordsjällands kustlinje. En grupp fågelskådare gav oss anvisning om fiket Carl-Axel redan lokaliserat nedanför backen. Det var precis vad vi behövde, blaskigt kaffe på ett halvsovande Cafe SeaFront funkade ändå bra som energigivare. Alla dykprylarna tydde på att någon dykklubb hade intresse av den vackra platsen.

Strax efter Udsholt frågade vi om vägen till målet med förhoppningen att vi var nästan framme. Vi det här laget tror jag alla var en smula sammanbitna och ville inte annat än att få lite gutt att äta och smutta på. Efter spurtsträckan på knappt 2 km dök så Søstjernen i Rågeleje upp. Snabbt steg det i-och-för-sig goda humöret till exstatisk nivå när menyn landade på bordet. Leffe orkade inte hålla stånd med sitt spättaval utan vek sig för silltallrik-trycket och blev inte besviken när Hersleven och Schumachern snabbt serverades och började göra sitt under den sena välgörande frokosten i solen. Sen drog Carl-Axel hem för viktiga uppdrag på jobbet.

Resterande skara drog muntert vidare mot etappmålet för dagen och övernattning på Kildegaard i Tisvildeleje Ett enkelt och trevligt ställe med en öppenhet mot sina gäster som imponerade; du inbjuds att fritt disponera ölkylen mm och redovisa vad du konsumerat när du tackar för dig och drar vidare, klart annorlunda jämfört med att lämna kontokortet vid ankomst på finare hotell, eller hur. Danskt hygge. Dessutom har stället en hedrande ekologisk profil.

Det blev så dags för en välförtjänt dusch och efter det radade Lars-Göran upp en laddning Jägermeister på bakgården. Det funkade bra som startskott inför turen runt kvarteret till den enda ännu öppna krogen som inte hade mycket kvar att erbjuda den sena söndagskvällen. Två rödspätta, en till Bengt och en till Stefan, det var vad som fanns kvar i frysen. Nu blev Leffe utan spätta igen. Vi offrade oss på nån halvt godkänd gryta. Jag tror inte Leffe egentligen var så värst besviken. Bengt och Stefan var nämligen klart tiltade framför sina ynkliga spättafiléer och klagosången ljöd lågmält. Lars-Göran gjorde ett klokt val och satt nöjd med sin laxsallad.

Maten gjorde ändå sitt och vi tog oss nöjda ned mot stranden i väster för att invänta solnedgången. Vinden gjorde allt, utan framgång, för att försöka avlägsna vårt fokus på den förtrollning en solnedgång kan locka fram. Upplevelsen värmde tillräckligt och kvällskylan märktes egentligen först när solen inte längre syntes. Vi knallade upp för trapporna och hittade en genväg tillbaka till Kildegaard.

Nu var det dags att se vad kylskåpet hade att erbjuda och börja avrunda kvällen. Jag ska inte trassla in mig i detaljerna som får bli gruppens egen bevarade hemlighet, men Stefan tog tag i vår lilla grupp och gav oss, i en interaktiv session, en fördjupad insikt i en av livets ofrånkomliga faser.

Det var hyfsat tillfredsställande att vakna på måndag morgon och inse att istället för att cykla till jobbet var det läge att tanka morgenmad inför sista sträckan mot Liseleje. Vi gick in i ett stort parkområde med trollska knotiga tallar, passerade ett skjutfält och till sist genom en mindre skog innan Lars-Göran och jag avslutade dagens kustvandring på 15 km med ett, faktiskt, riktigt skönt havsbad. Leffe och Stefan hade hittat det enda öppna i Liseleje och vinkade in oss för en sista belöning, en glass och en kaffe.

De sista 2 km gick från kusten rakt in i landet till Melby där vi tog tåget via Hillerød till Helsingør. Nu, tänkte Leffe, ska det väl för fanken ändå bli en spätta till frokost vid sista utposten mot Sverige. Och det blev det, och den var perfekt. En riktig lyxmåltid jämfört med Bengts och Stefans misslyckande dagen innan.

Det var nästan vi klarade hela resan tillsammans. Bengt och jag konstaterade när vi gick ombord på Hamlet att eftersläntarna från vinshoppen var minuten för sena, men de klarade sig säkert…

Detta var den andra etappen på nordsjälland och kan summeras som mycket lyckad. Landskapet och naturen var stundtals bedövande. Kustlinjen är tätt bebyggd och jag kan tänka mig att det kan bli mindre av en inspirerande naturupplevelse när turismen riktigt tar fart och det kryllar av folk. Mina förväntningar på nordsjälland var inte alls högt ställda. Den ena positiva överraskningen avlöste den andra och jag tror jag blivit en alltmer gränslöst integrerad halvskåning.