Wingman O

Ett stort steg i den personliga utvecklingen är att lämna tryggheten i boet och ta klivet ut i den större världen. Olle gjorde vår fredagskväll extra stark och fann själv värme och ro i sitt första möte med exklusiviteten att få dominera scenen helt på egen hand, utan konkurrens. Vi meckade Honda och hans egen hoj, och började planera en drakflygartur. Dessvärre tog inte vinden greppet om oss, men jag kan konstatera att Olle “can be my wingman any time”.

Åtminstone är jag beroende av honom…

Liv

Maths gick ofta ronden. Det blev alltid en högtidsstund oavsett hur upptagen jag var. Vi hade mycket som vi delade och vi fördjupade och förlorade oss ständigt någonstans i filosofins gränsland. Nu finns inte Maths mer.

Jag och Berit är på exkursion. Det surrar till bekant i mobilen i fickan och jag kollar inkommande meddelande. Vi står i ett hav av kärrkniprot inte långt från Nymölla och är totalt uppslukade av den underskönhet naturen bjuder i form nytt orkidéliv. För ett ögonblick blir verkligheten en annan – i tanken följer så Maths med på resten av blomstervandringen.

Det egna ansvaret

Jag blev rätt god vän med Jason under min och familjens tid i Pennsylvania. Jason och jag delade behovet av att på tid få trassla oss genom skogen på endurohoj. I det avseendet var jag en rätt udda figur på det välordnade jobbet, men blev ofta ombedd att berätta om hur det är att besöka alla otillgängliga platser runt östkusten. Jason var då polis i West Goshens distrikt. Han körde en 125:a och envisades med att tanka race fuel trots att den kostade fyra gånger mer än vanlig soppa på Sunoco. Jag hade nog inte reflekterat över det om det inte var för att han var en C-rider, klassen där tekniken kanske inte spelade den avgörande rollen för vad som presterades i endurospåret.

Jag fick många ovärderliga kontakter genom BER. Där växte successivt fram en helt annan bild av USA i gemenskapen med okomplicerade och komplicerade människor från mest vanliga kneg, än ur den mer tillrättalagda och homogena situationen jag slussades in i för att tryggt kunna ta mig an mitt uppdrag i USA. Det gemensamma i MC-intresset lockar fram människor från alla möjliga vrår i samhället. Jag vill gå så långt och påstå att jag efter mina många långa dagar tillsammans med karaktärerna i USAs östkust-endurovärld fick en inblick i USAs vardag som många av de välordnade amerikaner jag jobbade med totalt saknade. Naturligtvis beundrade jag inte allt jag ställdes inför men förvärvade kunskap och fick respekt för det jag tidigare kände till mest på ytan eller inte alls.

Det var speciellt att åka ut på trail-riding med Jason. Han hade god kontakt med länsman i andra polisdistrikt och visste när och var det var lämpligt att besöka attraktiva off-road-utmaningar.

Vi var så på väg till södra New Jersey för att explorera ett nytt område. South Jersey bjuder på stora parkområden och glesbefolkade marker dit sugna från när och fjärran drog för att helt ohämmat braka åstad på sina reggade och oreggade hojar. Förresten reggad hoj, man lärde sig snart att park rangers inte hade direktkontakt med state police så registreringshandlingars och försäkringspappers äkthet kollades inte via radio. Nog om det – jag ville inte att mitt arbetstillstånd skulle förverkas så jag skötte mig, rätt bra.

Chuck var väl ungefär arton tror jag. Han hade tagit en tur genom rättsväsendets granskning, fått mat och husrum ordnat för ett tag, men ännu inte fått tillbaka sitt körkort. Jason hade tagit sig an Chuck för att ge honom en ny chans – han gjorde det både som polis och som den utsträckta hand Chuck behövde. Nu satt jag bakom ratten i Chucks truck – Jason bad mig köra för att vi alla skulle få med våra hojar – och tog följe med Jason. Vi hade drygt tre timmar framför oss och jag måste erkänna att jag var rätt osäker på hur vår samvaro skulle gestalta sig i kupén. Det blev en bra tur.

Chuck berättade om sitt stökiga liv och hur han mer eller mindre lyckat försökt navigera genom frestelser och olyckliga omständigheter. Det besynnerliga var att han dels gärna berättade om det och att han gjorde det med ett så positivt förhållningssätt. Jag kände inte riktigt igen sättet att säga: jag gjorde fel och jag får själv ta ansvar för det jag gjort. Jag försökte locka honom i den ena fällan efter den andra, men han lät sig inte luras att skylla på någon annan än sig själv. Det var aldrig omständigheternas fel att han hamnat i trubbel: – jag borde tänkt mig för. Aldrig att han skyllde på “samhället”: – det är mitt ansvar att ta ansvar för mina handlingar. Kompisarna ställdes inte ut: – jag valde själv mitt umgänge. Så fortgick konversationen. Nu blickade Chuck bara framåt och hans förhållningssätt till det som passerat bara och endast berodde på honom själv. På min fråga om relationen till Jason sa han: det är bra att ha en relation till en polis som delar mitt intresse, men det är bara jag som kan ändra på mig själv.

Undrar hur det gått för honom nu? Det var nyttigt att lära känna honom och inte minst, härligt att piska en yngling i fajterna i terrängen.

Oskar vid grytorna

Helt plötsligt kändes det som på 80-talet. Oskar var helt suverän i skogen. Han plockade bär lika engagerat och frenetiskt som min far en gång gjorde, och som han i sin tur stimulerade mig till.

Ana och Oskar berikade vår helg. Jominsann, i flera bemärkelser. Vi fick äntligen ett par löppass Oskar i rabarberlandettillsammans. Efter snabb dusch hamnade vi i plommon-, äpple- och björnbärssnåren, och i Idas rabarberodling. Oskar visade sin produktivitet, och Anas förtjusning gick heller inte att ta miste på. Men de slutade inte där. Grytor i mångfald gick heta på spisen och sylt- och marmeladburkarna växte nästan okontrollerat till antal. Det var en härlig stämning som tog mig tillbaka i tiden och visade hur bra framtiden kan bli.

När PK och jag var i Kiev fick vi ett infall. Vi köpte en tredelad матрёшка. Tanken var att ge en del var till Oskar, Ida och Kajsa. Vad med det då? Jo, vår tanke är att det skulle funka som ett incitament att träffas. Dvs, se till att den tredelade dockan vid så många tillfällen som möjligt blir en helhet, på samma sätt som vi sett vår helhet fomas som en enastående familj.

Relationer: apropå livets mening

Sommaren, och semestern, som den gestaltar sig i år bjuder på kroppslig och själslig värme och tid för viktiga möten – en tillbakablick över några av alla minnesvärda ögonblick.

De är inte lätt att bygga nya relationer som tar sig in i djupet. Alltså vårdar vi den vänskap vi byggt upp med Eleonor och Anders, minst varje midsommar sedan många år tillbaka.

I tidernas begynnelse byggde Sverker och jag en livsvarig vänskap. Den började på våra trehjulingar i Södra skogen. 9 juli tittar Sverker och Karin förbi. Vi får ett par timmar tillsammans och tiden står stilla i några ögonblick.

Syster Ulla-Clara och Lars bestämmer sig för att semestra i Skåne och vi blir inte lottlösa. Vattenmelon passar utmärkt i värmen och ett glas rosévin bättrar på stunden. Vi träffas ungefär en gång om året och det känns angeläget att ta väl vara på tiden. Så, vi koncentrerar oss på att utbyta goda minnen kring händelser under året och bygger upp en verkligt god stämning inför dagens motionsrunda. Det känns behagligt att komma in i skuggan i vackra Fågelsångsdalen. Den goda atmosfären byggs ytterligare på, dagen blir minnesvärd och när de 11 juli efter söndagsfrukosten vänder hem till Karlsborg känns blodsbanden ännu starkare.

Under exil i Chesterbrook sökte vi som svenskar varandra för att ibland få prata svenska och kanske jämföra länder och kulturer. Det är i sådana stunder man knyter nya bekantskaper och finner vänskap med människor man annars aldrig skulle mött eller sökt sig till under andra omständigheter. Marianne och Kjell träffar vi lite nu och då sedan dess. Det har ofta blivit till Påsk i Skåne och under sommaren under ett besök på Raggarön. Nu är det 15 juli och Raggarön visar upp sin mest gästvänliga sida.

Jag minns att det brukar vara mer sjöfågel i viken. Nu är det mest dopping. Plötsligt flyger fiskgjusen in över viken och visar upp sig under en lång stund. Den gör ett antal snygga dyk efter föda, ett nedslag blir precis bredvid en dopping som går oskadd genom äventyret. Allt mynnar ut i en fantastisk upplevelse som bara den var värd hela resan, observerad genom min nya Kite Pallas 8×42.

Kapten Kjell tar oss sedan på en härlig båttur över fjärden till Grisslehamn där det myllrar av turister, vi hittar en skön oas och njuter av ett lysande lunchögonblick. Sedan bär det av hem till bad och en välgjord och minst sagt välsmakande potatis- och purjosoppa.

Oskar och Ana träffar vi tyvärr inte lika ofta som våra andra barn. Därför såg vi hela veckan fram mot att Oskar skulle komma hem från Las Vegas så vi kunde besöka dem i Göteborg under de sista skälvande dagarna av vår semester. Vi åkte från Raggarön via Stockholm så att PK kunde shoppa loss 🙂 och därför tog resan lite extra tid. Den svenska sommarkvällen är oslagbar, så även om vi kommer sent hinner vi i lugn och ro med Anas fantastiska paella som rundas av med en tur tvärs över gatan för en mingolfkamp som Oskar naturligtvis vann. Nåväl, det kan vi ta och sakta smälta under en lång skön kvällspromenad genom ett livfullt Göteborg som sedan avslutas med tröstande jordgubbar och glass.

På lördag morgon blir vi varligt väckta av Oskar som säger att frukosten är klar. I köket visar sig en frukost av sällan skådat slag – av allt att döma är Oskar och Ana minst lika glada över att se oss som vi att se dem. Det blir en lång skön frukost med utbyte av tankar och erfarenheter över alla gränser.

Sedan går vi på kryssning på stan. Det blir en och annan butik innan vi drar oss i riktning mot Slottsskogen – det sägs att det ska vara en loppis där. Vi glömmer loppisen när vi betraktar mingolfbanan vid Slottsskogskafét. Banan är riktigt kul och vi konstaterar att golf är ett rätt schyst sätt att socialisera på. Oskar vinner nu igen och det unnar vi honom mer än väl. Tiden går fort när man har roligt som det heter, och strax är det dags att dra hemåt Skåne för att komma så där lagom i ordning inför kommande arbetsmåndag.

Midsommar, tid för vänner men utan sås

Någon gång under studenttiden i Uppsala lärde vi känna Eleonor och Anders allt bättre. Från den tiden har vi varje år återsetts till midsommar – nu är vi väl inne på fyrtionde året typ liksom. Eleonor reflekterade, när vi nu sågs i Lövåsen, över att vi ids hålla ut och köra alla milen från Skåne till allra nordligaste Dalarna. Jaha. Och. Det är ingen uppoffring precis att återse vänner som djupt förankrat sig hjärtat och själen. Snarare är det väl så att det är en självklar del av livet att säkra fortlevnaden av en ovärderlig vänskap.

Midsommar förlöpte väl mest som man i allmänhet kan vänta sig. Sill och ett antal utsvävningar i minnenas och nutidens ordning – inte utan god grund finns det nu anledning att tro att Piratpartiet förvärvat visst stöd. Resulterar det i en värvad röst ska jag med stolthet ta på mig ansvaret för den politiska migrationen.

Anders blickar ut över SilverfalletMidsommardagen låg så för våra fötter. Vi betraktade med viss tveksamhet vädret men var helt förvissade om att fullfölja planen att ge oss ut på en tur. Vi kämpade i den hårda motvinden från Sjöstugan vid Grövelsjöns ände upp i riktning mot Salsfjellet. Molntäcket blåste hela tiden sönder och vi förskonades från regnet som hängde över oss som ett uppfordrande hot. Anders val av fikaställe vid foten av fjället blev som att äntra ett nytt tillstånd. Lä och plötslig sol. Vi försjönk sakta i ett saligt rus som ingen konstlad form av fest kan uppbringa. Vad gör man sedan för sina vänner om inte allt. Vi till och med kastade oss över den icke-vegetariska middagen – hungern efter dagens insats på fjället förenklade med all säkerhet det beslutet.

PK vid Stora Olån

När vi vaknade idag sken solen från en klarblå himmel och vi var rätt ivriga att få komma iväg till en av alla våra exklusiva nationalparker, den vid Fulufjället. Turen börjar bra. Vid tjärnen ser vi ett par grönbenor och vi berikas med att observera en unge tulta omkring på tjärnkanten. En bit längre upp på stigen mot Njupeskärsfallet träffar vi på ett par representanter för SOF som lånar oss tuben och ger oss en stark upplevelse av två jaktfalksungar i ett gammalt korpbo brevid fallet. Turen fortsätter uppåt i rätt stenig terräng – bättre träning för balans och reflexer i en mognande kropp får man leta efter, och själen får ett rejält lyft på köpet.

Men var tog middagssåsen vägen?

Livet bjuder på så mycket gott: oersättlig vänskap och natur och miljö som dessvärre inte alla har vett eller ens förmåga att förstå att bevara…

Några dagar i Kiev

20-23 juni

Första dagarna på semestern och innan vi drar till Lövåsen för att fira midsommar med Eleonor & Anders bränner vi några SAS-poäng København – Київ.

Bara några dagar tidigare satt vi i soffan och bläddrade genom webben efter bra Kiev-lösningar, alltså inte extrem framförhållning precis eller genomarbetad planering. Jag läste en artikel Sydsvenskan för ett par år sedan om Kiev som ett alternativt resmål för en kortsemester och den tog ett bestående grepp om mig. Jag har sedan dess fört Kiev på tal flera gånger, och nu så dök tydligen det rätta tillfället upp.

Vi försöker leva vidare, sa den unga servitrisen, rätt entusiastiskt. Vi hade ett kort tankeutbyte med henne vid dagens frukost. Hon bor och jobbar tillfälligt i Kiev, gissningsvis för att arbetstillfällena är fler och utvecklingsmöjligheterna större för henne här. Hon ger uttryck för en ny generation som vill ta steget in i ett nytt liv. Hon verkar förhoppningsfull, men samtidigt vilar det något dystert över hela ordningen att så tydligt vilja förtränga mycket av det förflutna. Under våra dagar i Kiev får vi några svar.

Kontraster

Kollektivism i ny skepnad med stadsjeepar i rader längs fasader som minner om Sovjetstaten. Kvinnorna ser ut att vara i bättre skick än männen. Det är få som bär glasögon, kanske ett gott tecken, men å andra sidan, vad ska de med glasögon till i sin egen cigarettröksdimma. Fantastisk arkitektur och byggnader granne med Sovjetkaserner. När vi läste på fick vi intrycket att vi skulle vara försiktiga och rädda för det mesta, men vi känner oss trygga var vi än är och möter ytterst vänliga människor. Kiev ger oss några överraskande fina dagar, kanske är det för att turistströmmarna tycks saknas.

Rasmus startade ett upprop mot Stockholmsbilisternas parkeringsnonchalans. Han skulle få jobba hårt i Kiev för dokumentera trottoarparkerare.

Hotellet är helt fantastiskt. Vi har hyrt en tvårumslägenhet med kök, relativt nyrenoverad och mycket fräsch, visar det sig. Hotellet ligger centralt i ett bostadskomplex och det som vi ständigt återkommer till i våra funderingar på väg in eller ut från rummen är det overkliga i att liksom gå genom ruiner till vårt ombonade härbärge. Var och en fixar sitt. Det blir en salig blandning med ena porten ny, nästa fortfarande totalt nedgången, den ena balkongen ser ut som den snart rasar, nästa nära nog återställd i nyskick – och så upprepas det lite varstans.

Många långa promenader. En av dem går via det färgsprakande universitetet där det pågår någon form av märklig ceremoni. Vi stoppas i porten och får snopet betrakta händelserna från utsidan utan att få reda på vad som egentligen pågår. Strosandet runt den fortliknande universitetsbyggnaden mot botaniska trädgården tar oss in i en spännande miljö. Vi vandrar ned i parken som är mycket vacker men sliten och ovårdad. Vi går upp ur dalen på en bädd av krossat glas mellan grenar och löv. Det är inte svårt att måla upp ett antal bilder av vad som ofta pågår i parken och vad total avsaknad av, är det kanske respekt, leder till. Det låter kanske motsägelsefullt, men vi vänder oss om när vi går tillbaka och konstaterar att vi bär med oss ett vackert minne.

Det är strax efter lunch och vi känner suget. Den lilla parken rakt över gatan från stora universitetsentrén har ett par enkla snabbmatställen. Vi köper en pilsner och en macka och sätter oss vid ett bord. Runt bordet bredvid sitter två yngre par och intar sin medhavda lunch. De är välklädda och ser jättetrevliga ut, kanske är de studenter, vi antar det. Våra ögon faller mer och mer på dem. De halar nämligen upp en literflaska vodka lite då och och fördelar den rättvist. Flaskan hinner fan-ta-mig ta slut och de påbörjar min själ en ny. Hur mycket lunch de dricker tar vi inte reda på, men de redde säkert ut eftermiddagens föreläsning, i socialt arbete?

Baren i avgångshallen är rätt full så vi delar bord med en ensam kille som villigt upplåter ett par lediga stolar. En kopp te, en macka och en pilsner senare börjar vi snacka. Bolat studerar International relationships på Cypern och är nu på väg hem till Қазақстан. Han har lagt ett pussel: Cypern-Istanbul-Kiev-Astana. Han har ytterligare ca 7 timmar på Kievs flygplats till hans nästa avgång, den sista till föräldrarna i Kazachstans huvudstad. Är man ung och entusiastisk som Bolat kan han säkert härda ut de rätt torftiga möjligheter som den lilla avgångsterminalen erbjuder. Under ett kort ögonblick vidgas och berikas vår bild av världen genom ett möte som ytterligare raserar fördomar.

Det är en aning kaotiskt när alla masar sig, inte PK förstås, hon är MAS, in i gate-zonen, vi liksom knör oss in i en tratt och det känns nästan som rena turen att vi till slut hamnar just i vår gate. Vi börjar samtala med en dansk familj i den oorganiserade slumpmässigt uppstående kön till bussen till planet. De åker regelbundet till Kiev och ”den bästa kliniken” för stamcellsbehandling. Behandlingsformen erbjuds inte fritt i Danmark så vad gör man. Alla tre i familjen är drabbade på något sätt och spenderar nog en söt slant för att försöka bli kvitt sina problem. Det är fler som sannolikt är i Kiev av samma skäl, bla en rullstolsbunden handikappad ung flicka. Hoppas nu bara att det funkar för dem. Det är lätt att förstå att man gör allt för att få ett bättre liv och återigen blir våra futila livsproblem så små. Och snart är vi hemma och brottas med dem igen.

Varför Kiev

Jag tror Kiev för första gången etsade sig fast hos mig under studenttiden i Uppsala. Musorgskijs Tavlor på en utställning innehåller nämligen det flotta och pampiga avsnittet, eller tavlan, Stora porten i Kiev. För ett par år sedan dök så en artikel upp om Kiev som återuppväckte nyfikenheten och att-se-själv-behovet tog vid.

Det flera skäl till att besöka Kiev, här är det som lockade oss mest:

  • En ny annorlunda plats
    Kiev ligger i ett område vi inte besökt tidigare. Område, dvs i en del av världen som stängts för oss av andras, och egna för delen, fördomar. Nja, dit kan man inte åka. Misär och elände och vad finns där att titta på: risiga byggnader, ett hunsat folk, korruption, mutor och rånrisk vart du än går – kanske det, men så mycket mer.
  • Känns exotiskt
    Kiev är ingen välrenommerad turiststad. Det är något speciellt med att ta sig till ställen dit inte alla andra åker och ta sig an utmaningen att pröva sig fram bland kyrilliska tecken och där vi sällan hittar det gemensamma språket.
  • Kultur och historia
    Kiev har varit och är en betydande stad. Dags att spåra Skandinaviens roll i Kievrikets historia, alla de intressanta monumentala byggnaderna, effekterna av sovjetkommunismens konformistiska pålagor och hur Kiev försöker positionera sig vetenskapligt inom teknologi och medicin.

Nokia 5800 XpressMusic som lockbete

För ett antal år sedan besökte Leffe och jag norra delen av Vombs ängar för att lokalisera en raritet. Vi lyckades med Leffes skarpa blick och han pekade ut fyndet för inte mindre än Magnus Ullman som gick nära nog lottlös ur sitt eget sökande.

Idag är området restaurerat och har en helt annan dragningskraft och karraktär. Olle och jag påbörjade vår heldagsutflykt längs Kävlingeån mot våtmarksområdet som skapats av Klingavälsåns nya fåra.

När vi lunchade vid en rätt mäktig pil gjorde en näktergal oss sällskap. Den satt i buskaget bredvid och dominerade totalt över både vindens, regnets och alla andra fåglars läten. Olle började bli rätt bra på att både säga näktergal och att koncentrerat absorbera in fågelsången – detta glömmer vare sig han eller jag aldrig. Jag plockade fram min Nokia 5800 XpressMusic (alltså ingen iPhone!) och bläddrade fram näktergalen. När jag spelade upp fågelsången tystnade näktergalen i buskaget och sekunderna senare började den sin identifiering av konkurrenten. Efter ett par turer satte den sig bara ett par meter från oss och vi fick observera fågeln i detalj under en lång stund.

Det kan man kalla en rik lunch och ett välgrundat X.

Nokia 5800 XpressMusic

Ett annat perspektiv på öppenhet

Ojdå, det hann visst bli Valborg. Så kan det gå när man måste brottas med informationsbrist på kära gamla Draco, flåt AstraZeneca. Nog om det…

Dagiset i Veberöd är minst sagt stort. Det kändes nästan som att komma till en industrianläggning. En massa barn gjorde förvisso asfaltsinnergården till en attraktiv plats, men var tusan var träden och gräset. Olle blev glad när jag i måndags kom för att hämta honom. Vad mer behövs för att göra resten av arbetsveckan till en lättsam dans. Olle visade mig runt och pekade på lite av vad byggarbetsplatsen gömmer i form stenar i byggstaketens betongfundaments hål. Berikad med de nya kunskaperna föreslog jag att vi åkte ned till Körsbärsdalen för att se hur blomningen fortskrider – träden stod inte i blom än.

Inte nog med att dalen är en vacker plats, den är helt befriad från EU-dikterade lekplatsredskap. Alltså, en helt öppen och vid lekplats som erbjuder naturliga förutsättningar – en chans att lära och förstå varför vi måste förvalta och värna vår omgivning nu och för framtiden – inte fasen lär man det på en asfaltsgård trots personalens goda insatser.