I torsdags hämtade jag min nya hondaröda A4 diesel. Ett fantastiskt sött litet livsförhöjande medel i svåra tider. Nu trampcyklar jag förvisso mest när jag ska transportera mig, tex till jobbet, men allt som oftast måste jag ju hasa ut crossa-hojen till diverse sandlådor å då vill det till att glida in med stil i depån.
Men i torsdags hände något ännu mycket större. Laurent Nkunda greps i en gemensam aktion från mer rättsivrande framåtsträvare, de också vapenbärare men ändå. Kanske en aning långsökt, men det känns omskakande att bara tänka tanken att se Idas och Tobbes nya Olle (snart 5 månader) om 10-12 år marschera omkring med ett maskingevär i famnen. Nu kommer den grymma människoliknande varelsen att ställas inför rätta för all brutalitet som han måste ses ansvarig för, bla tvångsrekrytering av barnsoldater i hans långa rad av grymheter.
Jag kan inte påstå att jag känner den hjärndöde Nkunda väl men efter att regelbundet följt hans iskyliga gestalt i tidningar och TV under flera år och varje gång känna pulsen öka i bröstet när han nämns i text eller kommer i bild ser jag fram mot en hårdhänt rättviseskipning.